Nästa morgon vaknar jag med ansiktet inborrat emellan Noels skulderblad, han luktar fortfarande dovt av alkohol men hans parfym döljer lukten väl. Det är väl bara nu när jag ligger såhär nära som jag kan känna det. Täcket har glidit ner och är hallvägs ner på golvet, en kall bris - förmodligen från ventilationen, blåser över min kropp och jag räcker snabbt ner för att dra täcket så de ligger över oss igen. Minnes bilderna från igår är suddiga men jag kommer fortfarande ihåg hur Noel knappt kunnat stå, och grät så tårarna sprutade. Mitt hjärta bröts i hälften av att se han sådär, jag önskade jag kunde ge han all glädje i världen och radera alla negativa tankar.
Som tur är drog jag ner gardinerna innan vi somnade igår kväll, eller rättare sagt jag, jag sov ju redan när Noel kom. Istället för att väcka han, så kliver jag försiktigt ur sängen och går ut ur rummet, dörren stänger jag varsamt efter mig. Trappan gnisslar lite svagt i dem första stegen jag tar, men jag oroar mig inte så mycket för att det ska väcka Noel, dörren är ju stängd.
När jag nått köket trycker jag i mig lite frukost, är inte så jätte hungrig. Jag tänker en stund ifall jag borde göra något till Noel - men jag vet ju inte hur länge han kommer sova. Istället så ställer jag fram lite värktabletter och ett stort glas vatten på köksön. I väntan på Noel så sätter jag mig ned och börjar scrolla igenom Instagram, det ligger flera bilder uppe från igår på de andra i killgängets profiler, allas storys är fyllda med löjliga party videos. Tur för Dante att mamma inte är hemma på några dagar, hans bakfyllor är hemska. Han tvingar oftast någon kompis att låta han sova över så mamma inte märker att han druckit. Men såklart har hon ändå fångat han många gånger, och även fått samtal från föräldrar som är oroliga för hennes son.
Ungefär en timme hinner gå innan Noel kommer ner tassandes för trappan, jag ler smått när jag ser han. Hans ögon kisar åt ljuset som lyser strakt från fönstrerna, och han gnuggar snabbt ögonen med händerna.
''Godmorgon,'' orden lämnar min mun i en låg volym då jag kan tänka mig vilken huvudvärk han måste ha just nu.
''Tjena,'' rösten är raspigare än vad den brukar vara och han ställer sig direkt framför köksön där jag förberett tabletten och vattnet. ''Är detta till mig?''
''Ja,'' säger jag och nickar lite lätt. Han sväljer snabbt ner tabletten som vattnet och sen så lägger han handen på höften, sen står han där och funderar.
''Fan, jag är hungrig.''
''När är du inte hungrig?''
Ett skratt lämnar hans mun.
''Jadu,'' han drar handen igenom sitt hår och funderar ytterligare en stund. ''Typ aldrig?''
''True that.''
''Vill du käka brunch?''
Jag nickar, men denna gången lite mer exalterat, även fast jag redan ätit var det inte nog för att mätta mig. Min outfit är inte så passande för vinter vädret, så jag springer snabbt upp på rummet och byter om. Det blir Dantes hoodie, som han hatar när jag har på mig, och ett par random jeans från klädhögen som täcker min skrivbordsstol. Noel hade fått låna Dantes mjukisbyxor igår, men när han kommit ner från mitt rum var han redan ombytt.
En timme senare går vi gator upp och ner för att hitta något bra stället att käka brunch på. De flesta ställen ser för dyra ut, men efter mycket letande hittar vi någon amerikansk inspirerad diner. Noel och jag sätter oss ner i ett bås långt från fönsterna. Man vet aldrig vem som kan gå förbi, om någon från skolan såg oss kunde det lätt spridas rykten.
Jackorna lägger vi ner i en hög i det utrymmet vi inte tar upp, också kollar vi båda med nyfikna ögon över menyerna som redan ligger framme på bordet. Efter en stund kommer en servitris iklädd pastell rosa jobbkläder och ett stort leende pryder hennes läppar. Jag beställer pannkakor och Noel dagens specialare. Jag skrattar när han ska tacka servitrisen men säger helt fel namn, bakfyllan gör väl att de små bokstäverna på hennes namnbricka blir suddiga.
Vi får in maten strax efter och Noel vräker i sig den som han inte ätit på veckor. Jag däremot tar det lugnt och skrattar med pannkakor i munnen när han börjar skämta. Galna, det är nog så vi såg ut från någon annans perspektiv, men jag kunde inte bry mig mindre. För att få han att sluta pladdra så sträcker jag fram huvudet och ger han en lång kyss. Han drar sakta ifrån och ger mig ett stort leende. Det kändes okej nu, och jag hoppades att det kändes lika okej för honom. Så som jag sett han igår skrämde mig, aldrig vill jag någonsin att han ska känna så som han beskrev för mig att han gjorde. Allt jag ville var att han skulle vara lycklig, och jag hoppades innerligt att jag var nog, nog för att göra han glad.
En timme till går och vi har ätit upp maten, Noel beställde till och med en efterrätt efter specialren han åt, och efter ett litet argument om vem som skulle betala så betalar Noel. Jag hade insisterat att jag skulle få bjuda, att jag mer än gärna ville, men han lät mig bara inte. En lätt suck lämnar mina läppar när vi drar på oss jackorna igen och är påväg ut till de kalla vädret igen, små snöflingor faller från himlen. Noels hand finner min också går vi återigen ner för Stockholms gator.
Plötsligt känns det skumt, och magkänslan skriker typ till av oro. Jag vet inte om det är ångest för det jag tidigare tänkt på, men när jag plötsligt skymtar ett bekant bakhuvud i ögonvrån så känns de som jag precis svalt en stor sten. Det är ju inte vilket bakhuvud som helst, det är Dantes. Min hand vill släppa Noels och springa där ifrån, men istället så bara trycker jag bara till Noels hand så hårt jag kan. Ett lätt 'ouch' är all respons jag får tillbaks, men jag vet ju inte hur jag ska kommunicera nu när min bror, som redan är misstänksam om vårat förhållande, står några meter ifrån oss och kan vilken sekund som helst vända sig om och se oss här tillsammans. Mina steg blir snabbare men Noel försöker sakta ned, nu märker han ju att något är fel.
''Vad är det?''
Jag är som förstenad, för när han yttrat orden ser jag hur identiska iskalla ögon möter mina. Dantes ansikte går från glatt till ont på bara någon sekund, och jag släpper Noels hand så snabbt jag bara kan. Noel ser att något bakom mig har tagit min uppmärksamhet och snart så ser han också hur Dante, med hastiga och klumpiga steg, närmar sig oss. Paniken slår av som ett alarm i huvudet, och jag kan kännas hur jag börjar svettas under jackan och den tjocka hoodien som jag är klädd i.
''Vad fan gör ni här tillsammans?'' Hans röst är fylld med ilska
''Alltså-,'' börjar Noel, men Dante avbryter snabbt han.
''Bara håll käften,'' Han håller upp ett finger och dunkar in de i hans bröst, typ som att de skulle trycka på en knapp som höll han tyst. ''Dahlia? Vad gör ni?''
''U-uppgiften? Vi ska jobba på uppgiften.''
''Jag är trött på den jävla ursäkten! Ni går och håller fucking händerna!''
Det blir tyst, jag vet ärligt talat inte hur jag ska förklara mig längre.
''Bror-,'' börjar Noel återigen och försöker försiktigt flytta på Dantes finger som fortfarande ligger hårt tryckt mot hans jacka, men så fort han närmar sig det så smäller Dante bort hans hand.
''Du bara ljuger, eller hur? Det är det enda du gör, bara ljuger och ljuger.'' Dantes röst är som glödhet eld, och jag kan känna hur tårarna bränner bakom ögonlocken.
''Han ljuger fan inte, vi tänkte hitta ett cafe och sätta oss ner för att plugga,'' min röst låter desperat.
''Ni ser ju ut som värsta jävla paret när ni går hand i hand ner för gatan,'' fnyser Dante och skakar på huvudet sakta. ''Hur ska jag ens kunna tro på det du säger?''
Jag sticker ner handen i fickan, och rotar snabbt omkring, kanske ett papper eller någon anteckning ligger nervikt där nere. Jag brukar ju alltid glömma av att lägga grejer i skåpet, och lägga dem i fickan. Tillslut så får min hand tag på något och jag drar upp ett ihopknycklad papper.
''Här,'' med skakiga händer ger jag den till Dante, jag är säker på att det är anteckningar. ''Nu är det du som kan hålla käften, skulle ju inte ha med mig anteckningar vart som helst.'' Jag försöker leka obrydd, och sätter på mig mitt pokerface. Han rynkar ögonbrynen medan han läser anteckningarna som täcker papperet.
''Det är fan något som inte stämmer,'' säger han och kastar papperet tillbaks till mig. ''Men sure! Gå och plugga, nördar.'' Han vänder sig sedan frustrerat om och lägger inte en enda till blick mot oss.
