Jag slänger igen ytterdörren och sparkar av mig skorna, en suck lämnar mina läppar när skorna flyger in i skohornet och river ned den. Utan att ägna en sista blick åt röran jag skapat bakom mig, går jag uppför trapporna och slänger mig raklång på sängen. Ansiktet borrar jag ner i kudden medan jag försöker bedöva mina tankar. Idag är en sån dag då de ekar högt, som om det enda jag kan höra är mina tankars tjat om hur jag inte är bra nog. Kanske har de skrikande rösterna i mitt huvud rätt, att jag inte är bra nog för Dahlia. Inte tillräckligt bra för att vara med i ett band och att jag bara suger. För jag gör ju det, jag är sämst i skolan och är ett stökigt barn.
"Fan." Mumlar jag ner i kudden medan jag kämpar mot tårarna som hotar att rinna över. Men jag vägrar att gråta, som om jag inte skulle vara stark nog. Därför sväljer jag klumpen i halsen och försöker trycka ångesten långt in i djupet av min själ.
Men känslan av att inte vara tillräcklig sitter fortfarande kvar när jag tre timmar senare sätter mig på den halvtomma bussen som ska ta mig till Huddinge. Det enda som tystar mina tankar någorlunda är musiken som strömmar genom mina vita hörlurar. Tonerna från en Oskar Linnros låt får mig att glömma min osäkerhet kring att gå på festen ikväll. Egentligen hade jag bara velat ligga invirad i mina mjuka täcken och kollat på Iron Man, men jag hade lovat Ludde att komma. I vårat gäng värderar vi löften högt, kanske är det också därför mitt hjärta bultar lite extra vid tanken på att Dante fortfarande inte vet om mitt och Dahlias förhållande. Frenetiskt skakar jag på mitt huvud och försöker fokusera på melodierna som strömmar genom mina hörselgångar.
Tjugo minuter senare hoppar jag av bussen och kliver ner i den meterhöga snön, en rad svordomar lämnar mina läppar när snön åker in i mina sneakers. Jag skyndar mig genom snön och springer de sista metrarna till Ludwigs mörkröda hus. Det är svårt att missa huset, rödfärgen skriker i kontrast mot den vita snön och runt alla träd hänger diverse ljusslingor som skulle vara nog för att lysa upp hela gatan. Medan jag väntar på att någon ska öppna dörren, granskar jag den blinkande tomten de ställt ut på gräsmattan. Färger i röda, gula och gröna nyanser bländar mitt synfält, och jag måste blinka några gånger innan det suddiga filtret försvinner. Ludwig öppnar dörren strax efter det och följer mig med blicken, när han noterar att mina ögon är fästa på den nästan groteska tomten släpper han ut ett högljutt skratt.
"Jag vet bror, den är sjuk. Men syrrorna ville desperat ha en blinkande tomte, det räckte liksom inte att vårat hus redan ser ut som Disneyland eller nåt." Jag skrattar lite åt hans ord och följer sedan efter honom. Jag är ganska säker på att han ljuger, jag känner Nelly och vet att hon avskyr både tomtar och färgglada lampor. Däremot är det ganska uppenbart vem som gillar blinkande färgglada ljus, Ludwig har pyntat majoriteten av vardagsrummet i ljusslingor som hejvilt blinkar i takt med musiken.
"Men du driver?" Suckar jag medan mina ögon vandrar över rummet, Ludwig kollar bara på mig med en oskyldig blick och rycker på axlarna. Han går in i köket där Dante och Axel står, det ser ut som de försöker mäta hur mycket vodka det ska vara i bålen.
"Men du fucking driver Axel!?" Muttrar Dante och kollar på den mörkblonda killen bredvid honom, Axel i sin tur rycker bara på axlarna och börjar hälla i.
"Nu har du fucking förstört den." Suckar Dante och drar en hand genom sitt ljusa hår medan han granskar mängden Axel häller i. Varpå Axel muttrar att Dante i sådana fall kan göra det själv och sluta ha pms hela tiden.
"Vad är pms?" Ludwig kollar på oss med frågande ögon och jag måste hålla mig från att inte brista ut i skratt, han har liksom två systrar.
"Pissed at men syndrome." Ett flin sprider sig på Axels läppar efter han yttrat orden och ett bubblande skratt lämnar mina läppar och studsar mellan väggarna. Ludwig verkar inte ha snappat upp skämtet eftersom han bara nickar och säger att det förklarar mycket.
"Du är så jävla tom Ludde." Suckar Dante och dunkar honom i ryggen innan han lämnar rummet för att gå och fixa med spellistan. Jag dimper ner på en av de träfärgade köksstolarna och lutar ansiktet i händerna. Jag drar in ett djupt andetag och försöker lugna mina nerver, ångesten har fortfarande inte lämnat min trötta kropp.
"Hur är det Noel?" Ludwigs röst bryter igenom barriären jag försökt skapa mellan mig själv och verkligheten. Jag lyfter ansiktet från händerna och möter hans halvt oroliga ögon, jag skakar lite på huvudet och säger att jag inte är så taggad bara. Det är halva sanningen.
"Äsch ryck upp dig för fan, det blir fett." Ropar Ludwig och ställer ner en röd mugg framför mig. Vätskan skvalpar över kanten och rinner ner på bordet, min hand blir fuktig när muggen placeras i den. Jag granskar innehållet en stund, den genomskinliga vätskan är en direkt biljett från ångesten. Därför klunkar jag innehållet på några sekunder och tar sedan ännu en mugg.
Några timmar senare är ångesten långt borta, likaså mina hjärnceller. Jag kan knappt skilja på rätt eller fel när jag vinglar över golvet. Den höga musiken och de blinkande ljusen, förblindar mina sinnen allt mer och mitt huvud känns som en karusell på grönan. Jag snubblar över mina fötter när jag försöker ta mig till köket och råkar knuffa till ett par tjejer, varpå de ger mig blickar som kunde döda. Jag motstår impulsen att ge dem fingret och fortsätter istället trycka mig förbi alla svettiga och berusade människor. När jag tillslut kommer in till köket rycker jag åt mig första bästa flaska och låter innehållet rinna genom min strupe. Trots att jag i princip bara druckit alkohol i några timmar nu och låtit ångesten krypa tillbaka i sitt mörka hål. Är det som att jag häller gasol på elden när jag klunkar i mig vodkan. Helt plötsligt är det som om någon vrider upp mina känslor till max och jag kan inte längre få in syre. Flaskan i min hand faller mot marken och krossas i tusen bitar, inte för att någon lägger märke till den eller mig. Alla är fullt upptagna med sig själva. Kanske borde jag också ha varit det, fokuserat på mig själv ibland istället för att bara ignorera mina känslor och försöka trycka undan dem. För nu är de tillbaka och det känns som jag drunknar, som jag famlar i vattnet men inte kan ta mig upp mot ytan. Mina fötter ramlar över varandra när jag springer ut i den kyliga natten. Mitt synfält är suddigt och det enda jag kan urskilja är den där förbannade tomten.
Jag har lust att sparka på den, att skrika åt den att sluta blinka så jävla mycket. För just nu känns livet inte särskilt färgglatt. Jag låter tårarna svämma över och rinna nerför mina rosiga kinder när jag halkar på isen och ramlar ner i den vita snön. Mina händer svider vid kontakten med den kalla snön och jag svär högt. Det är som om att min kropp bara ger upp, för jag ligger där i snön och tittar på stjärnorna tills jag inte längre har någon känsel i mina fingrar. Mina salta tårar blir till is, men värms gång på gång upp av de nya. Jag funderar på att bara stanna där i snön, kylan är nästan behaglig, den svidande smärtan bedövar känslan av hur min själ krossas i tusen bitar. Mina steg känns tunga när jag väl reser mig upp och lämnar högen av snö där min kropp är inpräntad. Jag önskar att jag kunde lämna mina känslor där. Gräva ner dem och täcka för dem, låta de bli till is och hoppas på att jag aldrig någonsin behöver känna dem igen. Men för varje steg jag tar och varje gata jag svänger in på, är det som de kommer närmare och närmare. Jag fattar ju, att oavsett vad jag gör kommer jag aldrig slippa känslan av att jag är otillräcklig. Kanske är det därför jag brister och går sönder när Dahlia öppnar dörren till sitt hus.
Hon flämtar till när hon ser mig och strax därefter omsluter hennes varma armar mig. Hon viskar något i mitt öra, men ljudet från mina tårar bedövar det. Efter några minuter drar hon in min stela kropp i det uppvärmda huset. Hennes ögon är glansiga när hon granskar mitt rödgråtna ansikte och jag skäms. Skäms för att jag inte kan vara killen som hon förtjänar. Skäms för att jag inte är stark nog att hålla tårarna borta.
Så jag låter tårarna falla ännu en gång och hoppas på att Dahlias fjäderlätta kyssar är nog för att försegla hålet av tomhet som rivits upp i mitt inre.
