Hjärtslag | Dante Lindhe

7. Hannas nya pojkvän

Jag vaknar morgonen efter och istället för att ha ont i huvudet känner jag mig otroligt pigg. Jag tror verkligen jag underskattat känslan att vakna på en helgmorgon utan att vara bakis. Speciellt eftersom det här med fester inte riktigt är min grej, jag går på dem för att ha lite kul men jag mår skit dagen efter. 

Men en negativ sak med att vakna upp på en helg utan att vara bakis är att jag har ingen anledning att inte träna. Det är ingen som är direkt på mig om att jag borde träna förutom mig själv. Och nu när jag inte är bakis kan jag inte säga till mig själv "Nelly, du borde inte träna. Du är bakis". Det blir att ta tag i denna lördagen med ett träningspass istället. Men jag tänker inte träna själv, om jag ska träna får Hanna helt enkelt följa med mig. 

Jag tar upp min mobil och klickar på hennes kontakt.

"Tja, Hanna" säger jag när hon svarar i telefonen.

"Vänta lite bara" säger hon och jag hör hur det låter lite i bakgrunden innan Hanna återigen börjar prata. "Så vad ville du?"

"Varför gick du iväg?" frågar jag misstänksamt.

"Mina föräldrar sover fortfarande så jag gick ner till köket" svarar hon snabbt men jag är fortfarande inte helt övertygad. Hon döljer helt klart något från mig, och förmodligen från Daniella med.

"Aa, okej. Men det var inte det jag ringde för. Skulle du vilja hänga med till gymmet? Jag pallar inte gå dit själv" undrar jag och märker hur jag låter lite gnällig. Jag vill verkligen inte till gymmet, men jag ska bara ta mig dit. Om så Hanna får släppa mig dit så får det vara så.

"Visst, absolut. Jag kan komma förbi dig om en timme" säger Hanna och skrattar lite då hon märker att jag är desperat.

"Perfekt, då ses vi sen" säger jag och lägger på. Jag tar mig upp ur sängen och bestämmer mig för att äta frukost innan Hanna kommer hit. Jag har en timme på mig så jag lär undkomma kramp ifrån att ha ätit, och jag slipper träna på tom mage. 

Daniella gick hem vid 1-tiden på natten och Ludwig har inte kommit hem än, så jag är ensam hemma. Därför kopplar jag in mig på högtalaren i köket och sätter på min spellista på högsta volym. Det är såna här saker man bara kan göra när man är ensam hemma, det är synd eftersom jag verkligen tycker om att ha min musik på högsta volym och sjunga med.

Jag gör iordning en snabb frukost och scrollar på Instagram medans jag äter upp den. I vanliga fall brukar jag titta på ett avsnitt av The Vampire Diares när jag äter min frukost men jag vill inte fastna framför något och slösa bort tiden före träningen på det. 

Så när frukosten är uppäten diskar jag iordning lite snabbt efter mig och går upp för att byta om till träningskläder och förberedda mig för fysisk och mental utmattning. Det går inte att få mig att tycka att träning är något roligt eller något att se fram emot. Men jag är tillräckligt smart för att veta att tränning är nyttigt och viktigt för en bra hälsa så jag tar mig igenom det. 

Det plingar på ytterdörren och jag springer snabbt ner till hallen för att öppna. Hanna står i dörröppningen och jag börjar direkt med att ge henne en kram.

"Hej, Hanna" säger jag.

"Hej" säger hon och tittar när jag plockar upp min tränningsväska och tar på mig mina ytterkläder.

"Ska vi dra?" frågar hon och jag nickar. När vi lämnar huset och börjar gå bort mot gymmet märker jag hur Hanna är lite disträ. Hon tittar ner i marken och när jag försöker prata med henne hör hon mig inte.

"Hanna, är du okej? Du beter dig inte som dig själv" undrar jag oroligt.

"Nej, allt är bra" svarar hon och kliar sig själv i nacken.

"Jag ser att det är något. Du kan berätta, jag kommer inte dömma dig" säger jag lugnande.

"Okej, jag har inte varit helt ärlig mot dig och Daniella. Jag antar att jag har dåligt samvete för det" mumlar Hanna och jag hör på rösten hur hon är nervös.

"Vad är det du hållt hemligt?" frågar jag.

"Jag dejtar Valter, och vi har gjort det i snart två månader" svarar hon snabbt.

"Skojar du? Det är jättebra nyheter. Jag är glad att du hittat någon som bryr sig om dig" säger jag med ett leende. Hanna tittar upp från gatan och möter mitt leende.

"Jag antar det. Och förlåt för att jag hållt det hemligt. Jag visste inte vad jag och Valter kände för varandra och vi ville ta det lugnt till en början" säger Hanna.

"Det är okej, Hanna" börjar jag. "Men vänta? Var det därför du gick ner? Valter sov hos dig?"

"Kanske det" säger Hanna och vi båda brister ut i skratt. Det känns bra att Hanna har berättat för oss nu, och jag är verkligen glad för henne. Jag önskar att jag kunde ha lika mycket tur som henne. 

Jag får inte tänka på Dante igen, släpp tankarna Nelly. Fokusera på Hanna istället.

Jag tar ett djupt andetag och inleder ett nytt samtal med Hanna.