Hjärtslag | Dante Lindhe

Att göra slut

En vecka hade gått utan att jag träffat Dante en enda gång. Han hade ringt, smsat och stått i timmar utanför ytterdörren. Det kändes hemskt att lämna honom såhär, för jag hörde ju hur han grät. Och jag grät med, så mycket. Jag ville gå fram till honom, säga att vi var tvugna att ta en paus. Men jag hade inte hjärta till att krossa hans hjärta. Men nu hade jag inget val, han var tvungen att veta.

"Är du okej?" frågar Rasmus när han kliver in i mitt rum. 

"Nej" muttrar jag och lägger kudden över ansiktet.

"Kom igen, Nelly. Du måste berätta för Dante snart, han kommer ta det bättre än du tror" säger Rasmus och sätter sig ner bredvid mig.

Jag himlar med ögonen. Det är klart jag vet att Dante kommer ta det bra, men jag vet att jag inte kommer göra detsamma. Jag har hatat att vara ifrån Dante dessa dagar och jag vet att det inte kommer bli bättre.

"När kom du hit?" frågar jag och sätter mig upp i sängen.

"Nyss, Dante har börjat hänga utanför mig nu med. Nelly, han är desperat" svarar Rasmus.

"Okej då, jag åker hem till honom nu och berättar allt" säger jag med en suck.

"Det är bra, Nelly. Allt kommer lösa sig till slut" säger Rasmus och ger mig en mjuk kram.

En halvtimme senare står jag utanför Dantes ytterdörr och höjer handen i en skakig knackning. Bara några sekunder senare öppnas dörren av Dante och han drar in mig i en kram. Jag puttar bort honom löst med mina händer, ju mer kroppskontakt vi har, ju svårare kommer det bli.

"Vad är det, Nelly? Har jag gjort något?" frågar Dante fundersamt.

"Nej, Dante" svarar jag.

"Vad är det då? Har Ludwig fått dig att undvika mig? Fan, asså. Jag ska slå ner den jäveln" säger Dante irriterat.

"Nej, inget av detta är Luddes fel. Eller kanske en del. Men det är mitt beslut att undvika dig" säger jag.

Dante tittar fundersamt på mig medan jag leder honom till soffan. Vi sätter oss ner och jag greppar tag om Dantes händer.

"Dante, jag älskar dig med hela mitt hjärta. Men jag älskar också Ludwig" börjar jag. "Och vårat förhållande kommer inte fungera så länge Ludwig hatar oss. Han är min bror och din bästa vän"

"Men Nelly, snälla" säger Dante men jag avbryter honom.

"Vi behöver ta en paus, några dagar, veckor eller månader. Jag vet inte, jag vet bara att någon gång kommer Ludwig förlåta oss. Och när den dagen kommer är jag redo, redo att ta tillbaks dig. Är du villig att vänta på mig Dante?" frågar jag nervöst.

"Självklart, Nelly. Jag älskar dig över allt annat och jag förstår varför vi måste göra detta. Även om jag inte gillar det" svarar Dante.

Jag ler och sedan blir jag indragen i Dantes famn. Tårar rinner sakta nerför mina kinder när jag känner hans armar runt mina och sedan hur hans tårar droppar ner i min hårbotten.

"En sista kyss?" frågar Dante.

"Absolut" snyftar jag.

Där sitter vi, i soffan, med läpparna pressade mot varandra för sista gången på kanske dagar, veckor eller månader. Det värsta var att vi inte visste, vi hade ingen aning om hur länge vi var tvugna att vara ifrån varandra. Men vi visste att det skulle bli vi igen, någon gång.