Hjärtslag | Dante Lindhe

Sluta!

"Sluta, jag vill inte nu" mumlar jag.

"Vad sa du?" frågar Noah.

"Sluta" säger jag högre.

"Aldrig i fucking livet, nu när jag har en så snygg tjej här tänker jag inte släppa henne" säger han med ett äckligt flin på läpparna.

Jag känner hur hjärtat pumpar hårt i bröstet när han trycker ner mig mot sängen. Hans läppar snuddar mina lätt och jag blir alldeles skakig i kroppen. Tårarna hotar bakom ögonlocken men jag vill inte visa mig svag inför Noah.

Han tar ett grepp om kanten på min klänning och drar den sakta upp över mina höfter. När hans händer nuddar min bara hud på magen börjar jag få panik på riktigt.

"Sluta!" skriker jag desperat.

Han lägger handen för min hand och ger mig en hotfull blick.

"Nu håller du käften lilla hora" säger han irriterat.

Jag blundar och känner hur två av hans fingrar sakta söker sig innanför min troskant. Men till min förvåning slutar det där, för ljudet av hur dörren trycks upp får både mig och Noa att rycka till. Tack vare min alkoholpåverkan kan jag inte se vem som står i dörren utan jag ser bara hur killen (?) brottar ner Noah på golvet.

"Rör henne inte!" säger en bekant röst.

Jag hinner inte reflektera över vem som ropat innan jag börjar bli allt yrare. Bara några sekunder senare svartnar det för ögonen.

Jag vaknar upp, i min egen säng? Någon har tagit av mig min klänning och mitt smink. Vad fan hände egentligen igår? Efter några minuter av funderande kommer minnena från gårdagen plötsligt tillbaka. Hur den där killen jag glömt namnet på försökte tränga sig på mig. Jag undrar vad som hade hänt om den där okända killen inte kommit och räddat mig. Jag minns inte ens hur jag tog mig hem.

Efter att ha tagit på mig lite kläder och tvättat av ansiktet går jag ner till de andra i vardagsrummet. I vardagsrummet sitter mamma, Matilde och Ludwig. Så fort Ludwig får syn på mig springer han upp och ger mig en stor kram.

"Fina, lillasyrran. Jag är så ledsen för att du får uppleva all skit" säger Ludwig tröstande.

Bara av att höra hans trygga röst mot mitt öra gör att det brister. Tankarna över att vad som kunde hänt fyller upp min hjärna och jag känner hur det känns mer obekvämt att ha så mycket närkontakt med någon. Trots min obehagskänsla gråter jag ändå mot Ludwigs axel. Fan att jag ska vara en så jävla gråtmänniska.