Hjärtslag | Dante Lindhe

Du förstörde det vi hade

Jag knackar på dörren ytterligare en gång då ingen öppnade första gången. Efter att ha väntat i några minuter till börjar jag bli fundersam, är Dante inte hemma? Jag känner på dörren men den är upplåst, Dante kanske bara inte hörde mig. Jag öppnar dörren och kliver in i lägenheten, jag går igenom vardagsrummet, köket och toaletten men hittar honom ingenstans. Han kanske har somnat på sitt rum. 

Jag öppnar dörren till hans stängda sovrumsdörr. Men när jag får syn på vad som ligger i sängen sjunker jag ihop på golvet. Dante är nämligen inte ensam i sängen, utan mellan hans ben ligger en tjej och rör honom som jag brukade röra honom..

Jag försöka trycka tillbaka tårarna men jag ger efter ganska snabbt och börjar hulkgråta. Dante hör tydligen mina höga snyftningar för han befriar sig från tjejens grepp. Jag tittar hur han hastigt tar på sig sina kläder, jag vill egentligen bara springa iväg men mina ben kan inte bära mig.

"Dra" mumlar han till tjejen som snabbt skyndar sig iväg.

"Nelly, förlåt" säger Dante och närmar sig.

"Rör mig inte ditt jävla äckel" fräser jag och han backar.

Jag ställer mig upp och puttar till honom i bröstet.

"Hur fan kunde du Dante? Du sa att du älskade mig, du sa att du skulle vänta på mig" hulkar jag fram.

Hela min kropp skakar och plötsligt känner jag mig bara så kall och tom. Tom för att jag inte känner att Dante älskar mig längre. Fan att jag litade på honom, fuck honom och hans jävla lögner.

"Men, Nelly förlåt. Snälla låt mig förklara" ber Dante.

"Det blir inget jävla förklarande Dante. Fattar du inte? Du förstörde det vi hade, och det kommer aldrig att bli vi igen" hulkar jag fram. "Så bara lämna mig ifred" 

"Nelly.." säger Dante långsamt.

Jag störtar ut från lägenheten och hör hur Dante springer efter mig och ropar på mig. Men jag skiter i det för jag vill bara komma bort härifrån så fort som möjligt. Bort från platsen där jag fick mitt hjärta krossat på riktigt för första gången. Platsen som kändes hemma för bara någon timme sedan känns så främande nu. För jag känner inte killen som bor där längre, kanske kände jag honom aldrig. Kanske kommer jag aldrig känna honom igen och just nu är jag tacksam för det. För jag vill aldrig träffa det där jävla svinet igen. Han är den falskaste jävla människan jag träffat och det säger fan mycket. Jävla Dante fucking Lindhe och hans jävla tjejer.