Beck - Josef och Alex

Downfall💔

Alex rycker till. Hon öppnar ögonen och lyssnar. PANG.
Hon rycker till igen och sätter sig upp. Hon kollar runt sig, hon kollar mot sitt höger för att möta Josefs blick. Men så stannar hon för ett ögonblick. Vart är han? "Josef?" sa Alex fundersamt. Hon vände sig om för att kolla baksätet, men hon fick inget svar. "JOSEF?!" skrek Alex och lyfte på Josefs jacka från hennes knä. Sedan hörde hon en bil starta. Hon öppnade dörren fort, drog sitt vapen och sprang runt containern. Där ser hon honom, liggandes på marken, han rörde sig inte alls. "JOSEF!" skrek Alex och började springa mot honom. Sedan hördes skott från bilen, Alex backade undan, hukade sig för att försöka skydda sig, hon avlossade skott mot bilen, men bilen försvann runt hörnet. Alex sänkte sitt vapen, hon sprang fram till Josef och föll ner på knäna bredvid honom. "Josef! Vakna! Du!!" Alex kände hur tårarna började bildas i ögonen på henne. Han hade hade blivit skjuten i vänstra sidan, mellan bröstkorgen och höften. Hon tog fram mobilen och ringde efter ambulans samtidigt som hon tog sina händer över skadan. Hon kollade hans andning, den var knappt där. "Josef!! Vakna!" skrek Alex förtvivlat, tårarna började rinna ner längs med hennes kinder, dem slutade inte. Det rann och rann, lika mycket tårar som Josef blödde. Alex tryckte till så hårt som nästan bara gick för att få stopp på blödningen samtidigt som hon försökte få väckt Josef som lång helt medvetslös på marken. Alex grät och skrek för att få väckt honom, men inget hände. Hon kollade pulsen på honom med ena handen samtidigt som hon höll kvar den andra handen över såret. Han hade knappt något puls, och Alex började inse att hon kommer förlora honom. Hon började gråta ännu mer nu, snappade efter luft, hennes hjärta bultade så hårt att det gjorde ont i brösten på henne. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till utan honom. Just då hördes sirener på avstånd, dem kom närmare och närmare ända tills de står några meter från dem. Alex höll kvar, hårt, tills två ambulanspersonal personer flyttar undan henne och en annan tog emot henne. Alex strävade emot, precis som sist när ingripandet i Nyhetsmorgon ägde rum. Men det var inte Josef som streta bort henne denna gången, hon skulle inte komma till säkerhet denna gång. Hon blev bortdragen från Josef, bort från hennes säkerhet. "Släpp mig!" grät hon och kollade ner på den medvetslösa Josef. Ambulanspersonen som drog undan Alex fortsatte att föra bort henne från Josef. Försökte lugna ner henne, försökte att få Alex att sätta sig i en av ambulanserna med en filt och bara vänta. Men Alex streta emot, hon var både arg, stressad men allra värst så var hon rädd. Alex knän kunde inte bära upp henne längre, hon föll till marken där hon tog emot sig med ena handen i marken och den andra i pannan. Tårarna slutade aldrig rinna, de forsade ner längs med kinden. En av personerna från en av ambulanserna frågade efter Alex namn. Alex hörde allt, men hon kunde inte svara. Hon var i chock, hennes händer var fulla med blod, hela hon var dränkt av blod, Josefs blod. Personalen stoppade ner handen i Alex jackficka och fick upp legget, "Alexandra Beijer" läste hon och kollade på henne. "Du är med i Beckgruppen eller?"Alex nickade lite lätt och fortsatte kolla på Josef. Ambulansförarna försökte få igång hans hjärta. En gång, två gånger... tredje gången pep det till. Alex lyfte blicken. "Vi har honom, fort in i ambulansen!" skrek en av dem och med snabba rörelser så var dem inne i den andra ambulansen. Hon som tog hand om Alex förde in Alex i den ambulansen som var kvar samtidigt som hon själv ringde till Martin. Alex satte i ambulansen, hela hon skakade av rädsla. Tårarna rann ner... saktare än förut men nu skakade hon så mycket att hon inte kunna sitta stilla. Ambulansen Josef var i började höras lämna platsen nu, och strax därefter så körde den andra ambulansen efter. Alex satt tyst, skakandes och gråtandes bredvid en sjukvårdare som satt och klappade på hennes rygg.

Snabbt gick det, Josef var inne på operation nu. Alex gick fram och tillbaka i väntrummet, fullt medveten om att hon hade blod över hela sig, men tur som var så det såpass sent att det inte va enligt mer än hon där. Hon satte sig, hela hon skakade. Sedan får hon syn på Martin och Jenny som snabbt går fram genom korridoren. Alex ställer sig upp och möter dem. "Vad hände?" frågade Martin i chock och fångade Alex axlar. Jenny kollade ner på hennes kläder som var täckta i blod, hon lyfte fram en kasse i hennes hand. "Kläder" sa hon och räckte fram den till Alex. "T-ta...ck" sa Alex och tog tag i kassen. Martin kollade på henne igen, "Vad hände, Alex?" frågade Martin ännu en gång. "Jag... jag vet inte..." svarade hon tyst med gällande röst som inte riktigt höll. Alex tog sin ena hand över ansiktet och torkade bort några tårar. De stod stilla tyst en stund, då kom en kirurg ut mot dem. Alex ryckte till och kollade hastigt upp framför henne. Dem andra vände sig om, kirurgen såg inte glad ut, med inte ledsen ut heller. "Han är fortfarande i operation, men... läget ser väldigt kritiskt ut. Han förlorade väldigt mycket blod." han kollade på dem alla tre, sedan fortsatte han. "Så fort som jag vet något mer så ska jag låta er veta det!" sedan vände han sig om och gick tillbaka in genom dörrarna. Det dröjde ett tag innan någon sa något. Alex ansikte mörkande av sorgsenhet, hon kände hur hon snart skulle spricka, falla och inte kunna göra npgot mot det. Ingen skulle kunna hjälpa henne på samma sätt som Josef kunde. Hon tänkte på hur hon aldrig skulle förlåta sig själv om han inte skulle klara sig. Jag skulle varit vaken, tänkte hon. Varför var jag inte vaken... grät hon i tankarna. Tillslut så sa Jenny, "Du borde gå in och byta om. Få lite värme i kroppen och, ja. Du förstår ju själv." sa hon och gjorde en blick på Alex kläder. Alex kollade ner och såg blodet, hon kämpade emot tårarna och nickade. Hon vände sig om, och gick in på en av toaletterna. Hon slängde kassen på golvet. Hon satte på vattnet i kranen och började tvätta hennes händer, rena sina händer, av med allt blod. Det blandade blod vattnet rann ner i handfatet. Hon drog in ett djupt andetag, hon kunde inte andas ut igen. Den stannade i halsen på henne. En klump i halsen på henne som inte lossade. Alex tog vatten från kranen med munnen och svalde, men den lossade inte. Alex kollade i spegeln och försökte att andas in och ut. Sedan kände hon hur det startade igen, hon kunde inte andas, hon snappade efter luft och hela hon började skaka. Hennes knän vek sig och det började svartna för hennes ögon. Hon föll mot väggen och föll ner, paniken var tillbaka tänkte hon. Kanske vara en engångs grej, men det var tillbaka, det var precis som sist, panik ångest, panik attacker... skräcken var tillbaka. Alex satt kvar på toalettgolvet, skakandes och gråtandes. Hon kände klumpen i halsen. Hon hade gråtit så mycket att hon kände att hon snart skulle spy, men det gick inte riktigt att kontrollera. Hon försökte ställa sig upp, hon tog tag i handfatet och drog sig uppåt. Hon tog några papper i handen och körde under kranen så att de blev blöta. Hon la den i pannan på henne, sedan i nacken. Hon försökte kyla ner sig själv för att försöka hitta andan. Långa minuter senare började hon andas normalt igen, så mycket normalt som bara gick i alla fall. Alex ställde sig upp, och började byta kläder, jackan av först, sedan den genomdränkta tröjan av blod. Hon blundade, så hårt att hon började få ont i huvudet, sedan la hon ner tröjan och satte på sig hoodien som Jenny fixat åt henne. Allt som hände snurrade i huvudet på Alex, det surrade och det slutade aldrig. Sedan hördes en lätt knackning på dörren, "Alex?" sa rösten. det var Martin. "Josef är ute ur operationen nu..." fortsatte han. Alex lyfte blicken mot dörren. "Han... han ligger i koma Alex..." sa Martin. Hans tonläge gick ner i sista meningen, på ett sorgligt sätt. Alex kände en tår falla till golvet, sedan tog hon alla saker och öppnade dörren.