Olyckan🚘

169 8 8
                                    

Det blev svart, glaset flög omkring som i en regnstorm. Det tjöt i öronen på honom, alla andra ljud omkring försvann. Han försökte se något, med det var svart... han kunde inte se mer än kontraster. Det kände som om hans huvud skulle spricka, och han kunde inte andas. Han försökte prata, men halsen var så torr att det skar i halsen på honom. Som en kniv eller skalpell skulle skära honom i strupen. Han försökte igen, "A-Alex?". Han blinkade, flera gånger och han började se strukturer av omgivningen. Han började höra igen, röster som skrek efter ambulans, han försökte inse vad som precis hände. Han kollade runt sig. Han fäste blicken på en kvinna bredvid sig, en intryckt bildörr mot hennes sida. Hon var medvetslös, och chocken föll över honom. "ALEX!" skrek han utan att bry sig om skalpellen i halsen på honom. Han försökte röra vid henne, han knäppte loss sig. Han föll ner till taket och slog i huvudet. Han skrek till sedan kollade han runt sig igen. Han låg på taket, sätet uppåt, dem låg uppochner ner. Bilen låg uppochner. Han försökte röra sig, blodet på hans händer och armar, ansikte och huvud, djupa sår överallt. Blodet rann längs med hans ben, en glasbit satt fast i hans lår. Han ignorerade det, han kände inte sin smärta än, adrenalinet hade kickat in.

Han försökte agera snabbt. Han testade att ställa sig upp, resa på sig från glassplittret på biltaket. Han ramlade och försökte igen. "ALEX!" skrek han och drog sig mot henne. Hon var helt blodig, blodet rann och droppade från hennes kropp. Han ställde sig upp, lyckades denna gången, och kollade hennes puls. Vart var den? Var den där? Josef började skaka, hans ben började vackla. Han tog tag i sätet och höll kvar sig uppe på benen. Han tryckte hårdare efter hennes puls... det pulserade i fingret på honom. Försiktiga, smygande, pulseringar gick från hennes handled till hans fingertoppar. Hon levde!

Han tryckte sin hand på hennes hals, hans händer blev fulla av blod, genomdränkta. Hon hade ett öppet sår på halsen, där han tryckte ner sin hand. Blod rann från hennes mun, ner längs med hakan och droppade ner. Josef drog ett finger mellan hennes läppar för att få bort blodet, så hon inte skulle kväva sig själv. Men det hjälpte knappt för det kom tillbaka lika snabbt.

Han kollade ut genom fönstret som bara var ett hål, han skrek efter hjälp och det skar sig i rösten på honom. Han försökte få någon att hjälpa honom få ut henne. Tjuten bildades i öronen på honom, fram och tillbaka, starkare och starkare. Emellan tjuten hörde han folk försöka prata med honom, sirener som kom närmare och närmare. Han visste inte vad han skulle göra, han kunde inte göra något just nu. "ALEX!" skrek han igen och kände smärtan komma krypandes. Smärtan, värken, brännandet, och tårarna.... Allt kom samtidigt, men sakta, sakta. Nästan värre än om det kom direkt, han behövde känna det bygga upp, bli värre och värre. Svårare och svårare att inte skrika av smärta. Han grät och föll ner till biltaket. Han kände en arm sträcka sig försiktigt in genom den krossade fönsterrutan. Den lades på hans huvud försiktigt. Armen pressade inte ner handen på honom, den sa något till honom. Josef försökte registrera vad den sa till honom..."ta.. et...... lug...nt..... anda...s". Josef försökte ta det lugnt, och andas, men hur skulle han kunna göra det? Han kände att han behövde skrika snart, i smärta och i sorg. Han tittade upp mot Alex igen och försökte ställa sig upp mot henne, men armens hand tryckte löst tillbaks honom ner på taket. Josef kunde inte röra sig med armen på huvudet. Han testa att slå bort armen, men den kom tillbaka innan han försökt resa sig. Det var ingen idé att försöka, men ändå gjorde han det. Han försökte resa sig igen men handen höll hårt kvar honom. Josef skrek till i smärta, glas trycktes ner i hans hårbotten.

Han satt kvar och försökte få kontakt med en medvetslös Alex, hon satt fast i bältet, hängandes ner mot honom. Armarna hängde lealöst ner, huvudet hängde ner, och blodet droppade fort framför hans fötter. Han skakade, och han kunde snart inte hålla inne skriken. Tårarna rann ner där han satt och bara kollade på Alex som var helt borta. Hon såg död ut... Han tittade ner på sig själv. Han andades redan häftigt och snabb, men det blev aningen värre av att kolla på sig själv. Blodet rann längs med hans armar, det slutade inte blöda. Han hade några glasbitar fast i sig, en stor och två små på låret, och flera stycken på armarna. Han blundade hårt och han började må illa, han försökte andas djupa andetag. Men det gjorde så ont...

Dörren rycktes bort från hans sida. En brandman drog ut honom försiktig, när han var utanför bilen lyftes han upp på en bår. Josef försökte stanna dem, han behövde se Alex igen! Han kunde inte lämna hennes sida! Han ville inte, han lovade henne att han alltid var där för henne, att hon var trygg hos honom. Nu var han inte där, hon var automatiskt i fara. Men han var där med henne i bilen, och hon var i fara hos honom ändå...
Josef grät på båren som ambulanserna lagt honom på, och han fortsatte streta emot, men dem tryckte ner honom på båren för att han skulle ligga still. "Han kan göra blödningarna värre, få honom att ligga still!" skrek en av ambulanspersonalen som rullade båren till dem som stod på kanterna. De tryckte ner honom ännu hårdare och han kunde inte göra något längre, han nappade efter andan i sina tårar som samlades i hans hals. Han fördes in i en ambulans. Innan dörrarna till bakluckan stänges på ambulansen, såg han Alex lyftas ut ur den välta bilen. Han skrek hennes namn, men hon svarade såklart inte. Sedan stängdes dörrarna för honom...

Oskar och Jenny gick in mot dem andra i mötesrummet för en briefing. De kollade konstigt på varandra, och gick in. "Hej! Vart är Alex och Josef?" frågade dem och kollade på deras frågande blickar. "Vet inte", sa Martin och ryckte på axlarna. "De kommer säkert snart", insisterade Martin och la händerna på bordet. Plötligt ringer Martins mobil, han tog upp den och kollade på skärmen. Det var Inger. Han kollade upp på dem andra för att få bekräftelse för att svara. "Svara, vi väntar ju ändå." sa Jenny och kollade på Martins förvånade blick. "Vad är det?" frågade Jenny. Martin svarade men hade inte telefonen mot örat än, han kände på sig att något var fel. "Hon ringer mig nästan aldrig när jag är på jobbet..." sa han nervöst. Han tog upp mobilen mot örat. "Hej älskling!" sa han och Inger pratade högt, fort, skrämd och stressande. Martins läppar föll till golvet. "SÄTT PÅ TV:N!" skriker Martin till de andra som sitter och kollar frågande på honom. Oskar sätter på den, nyheterna dyker upp direkt. Rubrik på nyheterna: Två poliser skadade i en allvarlig smitningsolycka

Dem ställde sig och deras läppar faller. Dem stirrade och lyssnade. "Två bekräftade poliser har varit i en trafikolycka idag i Stockholm, allvarliga skador på båda. Båda är förda till sjukhuset men ingen information vill läkarna ge ut mer än att det är kritiskt för dem..." nyheterna fortsatte, men Martin och de andra tre satt chockade. Det var tysta och ingen sa något på någon minut. Sedan kom adrenalinet och chocken över dem. Martin flög upp från stolen, "sjukhuset, nu!" ropade han ut och alla hängde med direkt, in i Oskars bil, och iväg...

Beck - Josef och AlexWhere stories live. Discover now