Beck - Josef och Alex

Stängda dörrar🛑

Ca 2 veckor senare

Beckgruppen var mitt i en utredning, Oskar och Josef var påväg tillbaka efter att ha hjälpt till att gripit en misstänkt. Josef körde, och Oskar pratade med sin dotter Emma på telefon. Plötsligt ringer Josefs mobil, Josef tar upp mobilen. Det var Alex. "Hallå!" svarar Josef med ena handen på ratten. "Ja, det stämmer hjärtat" sa Oskar och kollade på Josef. Josef tittade på honom med en blick som sa att han skulle vara tyst så han hörde vad Alex sa. "Vänta, säg det igen, Alex? bad Josef. "Jag hör dig inte." "Gumman jag kommer ikväll", fortsatte Oskar. "Oskar lägg ner din mobil, det här är viktigare just nu!" sa Josef irriterat. Oskar kollade på honom med frågande blickar. Josef kunde inte höra vad Alex sa eftersom att Oskar överröstade honom. Josef suckade djupt och irriterat och svängde in på närmsta busshållplats. Han knäppte loss sig, tog med Alex på mobilen, och öppnade dörren och gick ut. Oskar tittade på honom och fortsatte att prata med Emma. "Nu hör jag dig Alex." sa Josef och lyssnade. "Vad ni håller på, vi pratar mer om detta på kontoret!" varnade Alex irriterat över händelsen. Hon tyckte att jobbet skulle alltid prioriteras när det gällde mord som kunde drabbas andra i landet. "Förlåt, Oskar höll på att prata med Em-" började Josef men Alex avbröt honom. "Vi tar det när ni är tillbaka!" upprepade hon. "I alla fall, vi ska ha möte här om 10, vart är ni?!" sa hon. Josef undrade varför hon blev så irriterad om det bara var det som hon skulle säga, det var knappast det viktigaste som gick att informera om. Josef kollade runt sig, han kollade på busshållplats skylten och upprepade det som stod på den. "Då är ni här om 15, skynda er lite tack!" sa Alex och la på. Josef skulle precis fråga vad som var fel när hon la på, det pep i örat på honom. Han tog ner mobilen från örat och kollade på den. La hon på? tänkte han. Han gick tillbaka till bilen och körde iväg, han gasade på för att komma fram snabbare, och de kom några minuter sent bara.

I polishuset

Josef slängde av sig jackan på stolen och tog upp mapparna från skrivbordet, sedan gick han mot mötesrummet. Det samma gjorde Oskar. Josef gick förbi Alex och hon tittade irriterat på både Josef och Oskar. "Ja, som sagt så ska vi strax hålla förhör med en av de misstänkta, någon som känner sig manad?" frågade Alex och tittade runt. "Jag kan ta det", svarade Oskar och räckte upp handen och pennan i luften. "Helst inte," svarade Alex och tittade på honom. "Jag vill prata med er två efter det här." sa hon och pekade med whiteboard pennan mot Josef och Oskar. "Jenny, tar du det?" Jenny nickade. Oskar och Josef tittade på varandra med fundersamma blickar. Josef visste ju typ vad det handlade om, men han undrade varför det var en så stor grej för henne och han undrade vad som hade hänt med henne. Hon hade varit så här i någon vecka. Han försökte komma på olika anledningar, typ som PMS, men inget han hade märkt av såhär tydligt innan. Han zoonade ut och fortsatte funderade. Han avbryts av ett slag i bordet, han ryckte till. Vilket han inte verkade vara ensam om, Oskar, Ayda och Jenny hoppade också till. Steinar tittade fort på Alex som slog. "Sov du något inatt eller Josef? Herregud, varför tappar du så mycket fokus idag?!" sa hon irriterat och kliade sig i pannan. Hon rullade ögonen och vände sig mot tavlan. Josef kollade på Steinar som satt mitt emot honom. Steinar gjorde en blick mot honom som sa ~Vad är det för fel med henne?~. Josef ryckte med axlarna tillbaka, han hade faktist ingen aning vad som var fel, och han hatade det. "Då så, klara!" sa Alex och skickade ut alla förutom Josef och Oskar. "Vad är det för fel på er idag? Ni är ofokuserad och oprofessionella, privatsamtal under jobbet! Skärpning hörni!" skällde Alex och tittade allvarligt på dem. "Tänk lite mer, fokus, det är två personer som är mördade, dags att vakna!" avslutade hon och pekade mot dörren som ett tecken för att de skulle gå. Oskar och Josef tittade på varandra och Oskar gick ut sedan. Josef stängde dörren efter att Oskar hade gått ut. Alex vände sig om och såg att Josef stirrade på henne. "Vad är det som är fel? frågade Josef och gick närmare några små steg. Han satte sig på bordet medans Alex packade ihop sakerna. "Inget är fel," påstod hon och kollade snabbt upp på Josef sedan ner igen. Hon gick mot dörren. Josef hejdade henne. "Vad har jag gjort för fel Alex?!" sa Josef och kollade på henne seriöst. Han antog att det var han som var felet. Han blev tyst för några sekunder. "Funkar det inte för dig, så säg det bara!" viskade han så ingen annan skulle höra, men han ville inte att hon skulle säga det. Alex kollade på honom som om han var helt dum i huvudet. "Det här har inte något med våran relation att göra!" viskskrek hon tillbaka. Josef tittade på henne och log i en millisekund, hon kallade det för en relation, han log inombords. "Det här har med att du är ofokuserad Josef, kanske det är för dig som detta inte funkar!" sa hon och gick mot dörren. "Alex!" sa han högt, han log inte inombords längre. Det var något som var fel. Allvarligt fel. "Alex!!" sa han igen och gick efter Alex ut genom dörren från mötesrummet. "Jag har inget mer att säga Josef!" sa hon och fortsatte mot fikarummet. Alla blickar vände sig mot dem. Josef bet sig i läppen och tog tag i hennes arm och drog henne in på hennes kontor. Han smällde igen dörren. Alex kollade chockat på honom.
Jenny, Oskar, Ayda, Steinar och Martin kollade mot kontoret. "Vad är det som händer?" frågade Oskar. "Paret har säkert bråkat om något bara," sa Ayda och kollade med en glimt på dem andra. "Det är väll ganska uppenbart, eller?" sa Ayda och kollade på Josef och Alex inne på kontoret.

"VAD är det jag har gjort som är så fel Alex!" viskskrek han mot henne. Han stod framför dörren och hon hade gått och ställt av sina mappar på bordet. "Jag sa att du var ofokuserad Josef! Inte att du hade gjort något fel!" skrek hon tillbaka. Josef gick fram till hennes skrivbord och satte händerna på bordet, sedan lutade han sig framåt. "Vad är det som händer med dig! Du har varit irriterad och arg och haft temperament på alla hela veckan! VAD ÄR FELET!" röt han tillbaka. "Du har inte velat komma till mig den senaste veckan! Det är väll ganska självklart att jag tror jag har något med saken att göra!" Alex tog in allt han sa och hennes blick skönk från hans ögon till bordet. Hon kollade hon upp igen med en mörk och kall blick. "INGET ÄR FEL JOSEF!" skrek Alex och kollade argt på honom, hon kände en klump i halsen. Hon ljög honom rakt upp i ansiktet, hon var inte van vid att någon kunde läsa av henne så bra som Josef kunde. "UT NU!" skrek hon och pekade mot dörren. Josef tittade på henne med en tom blick. Hon tittade på honom också, han skakade sakta på huvudet. "Vad det än är för fel på dig, Alex, så borde du fixa det, fort! Jag verkade inte kunna hjälpa dig längre så försökt hitta någon som kan!" sa han tydligt tillbaka och sedan vände han. Han öppnade dörren från hennes kontor, alla stirrade fortfarande på dem, och han smällde igen dörren. Alex ryckte till när dörren slog igen och sedan kollade hon ner i bordet. Hennes huvud började snurra och hon var tvungen satt stödja sig mot stolen. Hennes knän började vika sig, hon satte sig på stolen. Hon satte armbågarna i bordet och hon satte händerna på sin panna. Hon suckade och tog djupa andetag, och hennes yrsel började sakta försvinna...