Paus

97 9 7
                                    


Alex knackade på dörren, ingen öppnade och inga steg hördes. Hon knackade igen... ingen rörelse mot dörren. Hon la örat mot dörren, duschen var på. Hon testade att trycka ner handtaget, dörren öppnades. Hon gick in, tittade runt i lägenheten. Josef var i duschen, igen. Hon tog av sig sina saker, jackan på kroken, väskan på golvet, skorna på mattan. Hon gick till badrummet, knackade hårt på dörren för att det skulle höras. Duschen stängdes av, "Josef?" ropade hon.

Josef stannade till, Alex var här. Han suckade lite, mest för att behöva se henne efter igår. Han drog ner handduken, satte fast den över höfterna. Alex öppnade dörren, mötte hans bakhuvud. Han stod med ryggen mot badrumsdörren. Hon gick in, Josef vände sig om när det tassade bakom honom. Alex stod någon meter eller två bakom honom. Josef tittade på henne, trött och hängig.

"Hur är det med dig?" frågade hon honom, han svarade inte. Han ryckte på axlarna, sedan gick han förbi henne för att sätta på sig kläder. Alex följde med honom, stannade i dörröppningen medans han satte på sig kläder. "Josef-" började hon men avbröts av Josef. "Har du känslor för Majid?" sa han kort. Allt pausade, tiden, världen, omgivningen, Alex och Josef... allt. Hon skrocka kort, trodde han skojade. Men när Josef vände blicken mot henne, med en allvarlig och seriös blick så slutade hon. "Du är seriöst..." sa hon och rynkade pannan. Han väntade på återkoppling. "Nej, det klart jag inte har..." sa hon men han la huvudet på sne. "Varför frågar du det?" sa hon. "Vilken annan anledning finns det för att ljuga om det?" frågade han och bet sig i läppen. Josef gick förbi henne, satte sig i soffan. Hon följde med och satte sig bredvid honom, lite längre bort än hon velat.

Hon tänkte länge, hon hade ingen hållbar anledning, men samtidigt... hon hade väl inte känslor för Majid? "Jag trodde nog mest att du skulle bli arg över att jag skulle träffa honom..." sa hon tyst, "förlåt..." sa hon. "Du litade inte på mig med andra ord, så blir det ju faktist..." sa han snabbt, ganska känslokallt. Hon tittade på honom, "jo, det gör och gjorde jag..." sa hon. Det var tyst en stund, "jaha... men jag litade på dig så du kunde bara berättat..." sa han. "Vet du vad jag börjar tro, oavsett vad du säger-" hon försökte avbryta honom. "Låt mig prata utan att du avbryter..." sa han. Hon blev tyst. "Jag tror att du, någonstans inom dig, fortfarande har känslor för Majid. Små eller stora är skit samma. Du sa inget för att du inte ville att jag skulle tror det uppenbara och du ljög för att leta efter en utväg, runt problemet." sa han. "Stämmer det?" sa han, hoppades med hela sitt liv att det inte var så. Hon skakade på huvudet, "det tror jag inte-" hade hon sagt utan att tänka. Josef vred sig mot henne, "du tror inte du har känslor för honom!" upprepade han hennes svar. "Är det något du f@n är säker på?" frågade han. Hon tittade ner i knäet, hon visste inte vad hon skulle säga.

"Säg bara, utan att tänka..." började han. "Har du, på något sätt, gjort som du gjorde för att du har känslor för Majid?" "Nej, eller ja, eller... jag vet f@n inte heller, Josef! Jag gjorde som jag gjorde för att jag inte ville att du skulle misstänka att det var något mer mellan oss!" fick hon fram efter många om och men. Han nickade långsamt, kände en smärta ståla inom honom. Hon sa inte ja och inte nej, hon var inte säkert... "Hur kan du inte känna det?" frågade han högt och tydligt. "Jag vet inte, mina känslor för honom är inte samma som jag har för dig!" fick hon fram, "det är så mycket som jag vet, vad f@n det är för känslor jag har för Majid är skit samma!" sa hon. "Det är dig jag är kär i..." innan hon han fortsätta flikade Josef in, "tror du..."

Hon tittade upp på honom, han visste mer om hennes känslor än hon själv.... Och just nu hatade hon det, hon visste inte hur känslorna var, de kom och gick för Majid. Men det hon visste var att känslorna för Josef var desamma, alltid.

Beck - Josef och AlexDär berättelser lever. Upptäck nu