Två veckor!

153 8 3
                                    

"Jag tänker att vi kan dra hem nu hörni!" sa Alex i dörröppningen till sitt kontor. Hon lutade sig mot dörrkarmen och svepte med blicken över dem. De kollade glatt upp på henne efter de kollat klockan. "Klockan är ju bara fyra?" sa Oskar och la huvudet på sne. "Ja, och hur länge har ni bara suttit och små-pillat på era datorer för att ha något att göra?" sa hon och flinade. De skrattade lite, "jag klagar inte!" utbrast Josef och hoppade upp från stolen. Alex log stort av hans reaktion och fäste blicken på honom.

"Vad mycket saker man hinner med nu då, det är ju fortfarande ljust!" log Jenny och stängde av sin dator, med blicken ut genom fönstret. Alex hämtade sin jacka och väska, sedan stannade hon i dörröppningen. Tänkte 'tigga' skjuts av Josef, som antagligen skulle sluta med att de ändå åkte hem till en av dem. Josef satte på sig sin jacka, och alla andra rörde sig med skratt och glada steg runt sina skrivbord. "Vad ska ni hitta på nu då?" frågade Jenny och kollade på dem. Josef ryckte på axlarna, "träna kanske", han fixade sin luva över jackan, sedan tog han upp sin väska. "Får du träna och vara aktiv redan?" frågade Steinar och log mot honom. "Nej, egentligen inte men de reglerna är bara en rekommendation", han flinade och Steinar och de andra skrattade lite. "Ska du ha skjuts eller?" frågade Josef och kollade på Alex som bevakade honom från topp till tå. Josef blev helt varm av hennes blickar, men hon reagerade inte på hans fråga. Hon kollade upp och ner på honom, varje liten rörelse han gjorde. Josef blev nervös av hennes ögonkontakt med hans kropp, han svalde hårt och blev helt pirrig. Kollegorna märkt det... de stod och flinade med sina blickar mellan Alex och Josef. "Alex?" sa Josef igen och Alex vaknade till liv. Hon kollade in i hans kallblåa ögon och log lite. "Skjuts?" frågade han igen och log tillbaka. Hon nickade, "ja... gärna!" sa hon och puttade upp sig från dörrkarmen. De började gå bortåt, "ta det försiktigt och lugnt ni två!" ropade Ayda med ett flin på läpparna. Josef och Alex vände sig fort om, och kollade på kollegornas flin. De stelnade till och kollade sedan på varandra, vände sig om utan att säga något och fortsatte gå. De var tysta hela vägen fram till hissen, där de kollade på varandra och försökte att inte skratta. Det kunde de inte, och de kunde inte sluta skratta när de väl hade börjat. Alex och Josef steg in i hissen och skrattade så de blev helt röda i ansiktet. Josef puttade henne långsamt mot väggen och kysste henne med stora leenden på läpparna. Alex följde med och skrattade lika mycket mot hans läppar som han gjorde mot hennes...

I bilen

"Såg du videon eller?" frågade Josef som satt i förarsätet. Alex kollade upp på honom med en frågande blick. "Vilken film?" frågade hon och log lite. "Dansen", skrattade han. "Vilken annan video?" Alex skrattade till, "jaha, ha ha. Ja kollade snabbt på den förut!" sa hon och skrattade. "Du kan ju faktiskt, vart lärde du dig?" sa hon i skrattet. Han ryckte på axlarna, han tyckte inte att hon behövde veta det. Han skämdes redan över det. "Jag sa ju att jag är en naturbegåvning!" flinade han och parkerade bilen. Alex skulle precis säga något när han avbröt henne, "de ska vara en j**ligt bra anledning och belöning om jag ska berätta!" flinade han och hoppade ut ur bilen. Alex flinade efter honom, hon hade ett väldigt bra pris i beredskap... hon hoppade ut ur bilen. "Du är väldig rolig du!" sa hon skämtsamt och himlade med ögonen. Josef skrattade och gick till portdörren, där klickade han in koden och öppnade.

De gick upp för trappan och Josef låste upp dörren. De steg in och slängde av sig sina ytterkläder i hallen. Josef gick snabbt till köket. "Vill du ha något att äta?" ropade han och Alex kom gåendes mot honom. "Vi ska inte ut och käka något lite senare?" frågade hon och kollade på honom med ett leende. "Orkar inte göra mat nu". Han kollade klockan på sin vänstra arm och gick sedan fram mot henne, långsamt. "Jo visst, vad är du sugen på 'lite senare' då?" frågade han med ett flin. Han drog henne till sig med händerna på hennes höfter. Alex följde med in till hans närvaro och log stort. Han la sina läppar på hennes. En mjuk och kärleksfull kyss. Han drog sina händer upp till hennes kinder, hon log och kysste honom länge innan de släppte varandra. "Jag vet inte, men om jag bjuder svarar du på min fråga då?" flinade hon och kysste honom intensivt. "Mmhm", mumlade Josef utan att tänka på vad han svarade på, han var mer fokuserad på hennes rörelser. Hon drog sina fingrar från hans fingertoppar upp längs med hans arm, hela vägen upp till hans nacke. Pulsen steg på dem, och andetagen blev tyngre och tyngre för varje sekund. Josef kysste henne långsamt, flera gånger. Alex var nära på att spricka, hon kunde inte vänta på att få röra vid honom, hela honom. Han drog sina händer långsamt innanför hennes tröja och Alex tog ett extra djupt andetag. Hon la sina läppar mot hans. Stora och långsamma kyssar. Josef höll kvar kyssen en stund. När de släppte varandras läppar kollade de på varandras ögon. Djupt in och de glittrade och stålade mellan varandra. De släppte inte ögonkontakten på länge. Josef tog sedan sina händer på hennes kinder och tryckte sina läppar mot hennes panna. Alex stängde ögonen, hon stod tryggt där hon var. Hon behövde inte göra något mer än att vara med Josef för att känna att hon var hemma. Hennes mungipor höjdes till ett leende där hon stod. Josef drog henne närmare sig och kramade om henne. En varm och trygg kram.

De hade suttit i soffan i två timmar. Kollat på två avsnitt av en serie de tänkte börja kolla på. När avsnittet var klart stängde Alex av tv:n och de ställde sig upp för att gå ut och äta. "Kom hit", viskade Alex tyst men tydligt. Josef stannade upp med blicken på hennes flin, han la huvudet på sne. Alex tog några steg närmare honom och kysste honom, Josef flinade. "Två veckor till!" flinade Alex och Josef skrattade. Han nickade lite i skratten och kysste hennes mjuka läppar. "Längtar!" skrattade han, sedan tog han hennes hand och drog med henne ut i hallen.

Beck - Josef och AlexWhere stories live. Discover now