Always and forever❤️‍🩹

121 11 2
                                    


Alex öppnade ögonen. Fort och klart. Hon ryckte till och snabbt sparkade hon av dig filten och täcket över sina ben. Josef vaknade av hennes rörelser, och Alex varma, snabba och andfådda andetag flög över Josefs ansikte. Hennes feber började gå ner igen... hon blev varm... svetten rann ner längs med hennes panna, hennes nacke och överallt under kläderna. Hon försökte få av sig dem, snabbt och andfådd. "Lugn, Alex!" viskade Josef tydligt, satte sig upp och hjälpte henne att få av sig hans hoodie hon hade på sig. Sedan drog han av henne raggsockorna, slängde dem på golvet. Hon skulle behöva dem snart, när febern steg igen. Josef ställde sig upp från soffan, tog en snabb-kik på klockan på sin arm. Den var 19:40. Han gick fort till badrummet och hämtade en liten handduk. Sedan gick han till köket, tog fram en bunke och fyllde den med kallt vatten. Han spolade även igenom handduken och kramade ur den.

Alex satt i soffan, tittade på hans rörelser i köket med ett surrande huvud och oklara bilder. Hon visste att han hjälpte henne, eller såklart han skulle det. Det var Josef! Han gjorde allt för henne, precis som hon skulle göra allt för honom när det gällde.

Josef gick snabbt mot henne. Satte sig bredvid henne och tog fram handduken. "Kom hjärtat", log han i medlidande, tårarna i halsen. Hon vred sig lite, det lilla hon orkade. Josef hoppade närmare, tog handduken och dutta den på hennes panna och ner i nacken. Hon slappnade av en aning, det hjälpte inte mycket, men tillräckligt mycket för att få henne att förstå vad som hände. Hon ville inte vara nära någon, hon ville inte ha någon kontakt med kroppsvärme, hon var för varm. Men det var Josef, och han gjorde allt just nu för att hon skulle bli bra. Vad skulle hon gjort utan honom?

Hennes avslappnade kropp ramlade framåt, mot Josefs nacke. Svetten blandad med vattnet rann ner längs med hans nacke från Alex panna. Hennes tunga och varma andetag åkte över hans bröstkorg. Alex slappnade av medans Josef kramade ur handduken i bunken, och drog den ner i hennes nacke och tillbaka. Fram och tillbaka flera gånger. Josefs nacke blev brännvarm av hennes panna. Hon rös till några gånger, men hon var bara varm just nu. Men feber var feber. Kylan trängde förbi ibland.

Josef tog upp hennes vattenglas han ställt fram och tog tabletterna i sin hand. "Alex, ta dem så du får sova sedan..." sa Josef och lyfte upp henne försiktigt. Hon ville inte ta den, hon kunde inte tänka att något skulle ner i magen på henne och stanna där. Hon kunde spy när som helst av värmen. "Jag kommer spy om jag tar dem..." grät Alex med svettiga läppar och torr hals. Han tog handduken och drog den i ansiktet på henne. Hon pustade ut lite av kylan som mötte hennes hud. Hon tog hans lediga hand och kramade den. Det var nästan som ord strålade genom hennes fingrar, ett 'förlåt' och ett 'jag älskar dig'. Josef kysste hennes panna, länge och med tårarna krypandes ut från hans ögon. Han kunde inte göra mer för att hjälpa henne, förutom att åka till akuten. Men så allvarligt var det inte än... om det inte blev bättre på något dygn kanske... "Testa Alex... du kan inte må såhär dåligt hela natten utan sömn..." grät Josef, Alex försökte le lite mot honom. Ett 'måste jag?' leende. Hon ville helst inte, om hon kräktes så skulle Josef behöva ta det också, stackarn. "Vi kan gå till toan om du vill..." flinade Josef lite för att få henne att le. Han lyckades, hennes mungipor höjdes en snabbis och ett litet skratt passerade hennes läppar. Hon skakade lite på huvudet, hon skulle klara det. Josef hade rätt och det visste hon, hon skulle må bättre på 20 minuter om hon bara fick ner dem.

Hon tog tabletterna och glaset, blundade slängde i dem i hennes mun och drack. Många klunkar för att veta att de var nere på riktig, inget kräk. Hon pustade ut. Josef log mot henne, "du är grym älskling", han kysste hennes kind - nästan öra och hon försökte så gott som gick att lägga sina armar runt honom. Kramade honom så länge hon kunde för att slippa möta hans värme från hans bara överkropp. "Har du ont också?" frågade han och hon nickade försöket och virrigt med huvudet. "Febervärk... inget annat", log hon. Han nickade lite och vred henne bak mot soffan. "Du kommer säkert bli lite hungrig sedan när febern sjunkit, jag kan fixa något till dig då..." sa han. "Usch Josef, prata inte om mat...", småflinade hon med stängda ögon. Han skrattade tyst, "förlåt..." sa han och klappade hennes ben. Hon skulle bli hungrig när febern var nere... det visste han och han flinade inombords.

"Det är så varmt..." klagade hon tyst efter några sekunders tystnad. Josef ställde sig upp, hämtade ett par mjukis-shorts från en låda i hennes garderob. Och ett par mjukis från sin väska. Han gick ut till henne, hjälpte henne upp på fötter. Han drog ner hennes mjukis från höfterna, till hennes knän och sedan satte han henne ner igen på soffan. Drog av dem från henne och la dem bredvid raggsockorna. Han drog på henne shortsen. Lyfte henne och fick över dem till hennes höfter. "Tack älskade du", log hon trött och klappade så gott hon kunde på hans arm. Han bytte snabbt till sina mjukis. Sedan satte han sig bredvid henne och gick in för att kyssa hennes varma läppar. "Nej Josef, du ska inte bli sjuk du också..." sa hon mumlande. Han kysste henne ändå, "jag har redan kysst dig några gånger när du sov. Så det är redan försent att tänka på mig", flinade han och kysste henne igen. Hon mumlade mot hans läppar, orkade inte riktig att prata.

Josef hjärta gick sönder av att se henne såhär, och han visste att det inte var någon vanlig feber. Det hade han tänkt innan också, även om det inte blir värre än såhär så var han orolig. Och han tyckte det var läskigt att inte veta vad som var felet på henne. Han bara önska att Alex slapp det. Han kunde blivit sjuk istället kanske, fast då hade Alex tvingats ta hand om honom och det var inte riktigt målet han hade heller. Men han kunde inte göra mer för henne, inget mer än att bara finnas där för henne och hjälpa henne när hon behövde honom. Och det skulle han vara också, alltid. Always and forever...

Beck - Josef och AlexWhere stories live. Discover now