Beck - Josef och Alex

Inte ditt fel🖤

Josef vakna av sig själv nu, han hörde röster utanför sitt rum, sjukhusröster. Läkare, patienter, gäster och maskiner. Han hörde skrik från barn och gråt från väntrummet och han kunde inte göra mer än att sucka. Om det skulle fortsätta såhär så skulle han ha huvudvärk inom 10 minuter.

Han kollade tiden på väggen. Klockan var 11. Han försökte vrida på sig, men han ångrade sig direkt. Såren sved till och han tjöt tyst. Just då knackade det på dörren in till hans rum. Det var läkaren som förvarnade Josef för att han skulle gå in. "God morgon! Du har besök!" sa läkaren och steg åt sidan. Steinar kom skuttades in. Josef skratta till och log stort över att se honom där. "God morgon!" sa Steinar högt och kramade om honom löst för att inte skada honom på något sätt. "Du hade inte behövt komma!" sa Josef, även om han var tacksam för att han gjorde det. "Jo, självklart att jag gör det!" insisterade han och log stort mot Josef. Han drog fram stolen bakom honom och satte sig vid Josefs sida. Steinar kollade på hans ärr på armarna, "coola ärr du kommer få!" skämtade han och flinade. Josef skrattade, "ja precis!" Han kollade på sina armar. "Mina ben blir ännu finare!" sa han, som visste att han hade haft stora glasbitar sittandes fast i benet på honom. Steinar nickade med ett leende. Det blev tyst en stund och Josefs leende bleknade.

"Har du varit hos Alex?" frågade Josef och kollade på honom. Steinar nickade, "ja", sa han kort. Steinar log lite, "hon är okej, hon har ont från sina skador... men hon är okej." log Steinar och han såg lättnaden i Josefs ögon. Josef pustade ut och nickade lite som tack. "Hur mår du?" frågade Steinar och la huvudet på sned. Josef försökte hålla inne tårarna, han klandrade sig själv så mycket. Om han bara reagerar lite snabbare, varit lite snabbare på ratten, skrikit lite högre... så kanske Alex hade varit okej. Kanske hade båda varit på jobbet nu och hjälpt Martin, Oskar, Jenny och Ayda med utredningen. Han kunde inte undvika tankarna... Steinar kikade se i Josefs ögon vad han tänkte. "det var inte ditt fel, Josef!" sa Steinar och la hans hand på Josefs. Josef skakade på huvudet och tårarna började rinna från hans kinder. "Det var inte erat fel!" sa Steinar och försökte själv hålla in tårarna. Josef tog några djupa andetag, drog upp händerna och gömde sitt ansikte med dem. Steinar kollade på honom. Han förstod varför han trodde det var det, men Josef kunde inte göra något och Steinar visste det. "Det var mitt fel..." grät Josef. "Nej det var det inte!" svarade Steinar. "Jo det var det! Jag kunde gjort något!" sa Josef och torkade tårarna. Han försökte andas in med näsan med det tog stopp. "Du kunde inte gjort något! Det var inte ditt fel, Josef!" sa Steinar och log i medlidande. "Bilen kom för fort, du kunde inte göra något åt det!" "Och hur vet du det? Var du där?" grät Josef argt. Han var så arg på sig själv. "Ni är offer i detta, ni kunde inte göra något, och dessutom så har vittnen beskrivit händelsen..." sa Steinar. Han fortsatte att prata med honom om olyckan, men Josef hade zonat ut sedan länge. Det ända som passerade hans huvud var bilder, tjuten och ljudet av glassplitter. Alex blodiga kropp från topp till tå, hennes blodiga nacke och hals, armar och ben, läppar och mun... han kunde inte få bort bilderna från hans huvud. De var fastklistrade i hans hjärna, som i en film som aldrig tog slut. Där kontrollen var borta och det gick inte att pausa. Det ända sättet som skulle få det att sluta, var att själv sluta... att själv dö skulle göra att bilderna dög. Men Josef skakade bort dem tankarna, han skulle inte dö, och inte Alex heller.

Men när de tankarna flög bort kom de gamla tillbaka, Josef började skaka av tankarna. Hon i bilen, glaset.... han ville skrika! Han andades tungt och ögonen svartnade i vågor. "Josef?" frågade Steinar oroligt medans pulsmaskinen gick snabbare och snabbare för varje sekund. "Josef lugna dig, andas!" skrek han och reste på sig. Josef försvann, han kunde knappt höra honom längre. Allt tjöt omkring honom och allt blev suddigt. Han såg skepnader av personer springa in mot honom och Steinar som blev bortdragen från hans sida. "Josef, hör du mig?" frågade samma läkare som innan. Läkaren skakade lätt på honom, men Josef kunde inte svara. Han kunde inte andas och han kunde inte tänka klart. Allt som fanns plats i huvudet var Alex kropp. Han var där, men inte där. Han kunde höra allt dem sa, fast otydligt, men inget svar kom ut från hans mun. Han kunde inte registrera vad som hände, allt skakande och tårarna rann...

Läkaren försökte få kontakt med honom, men utan resultat. Han lyste en ficklampa i ögonen på honom, det gjorde ont, men Josef reagerade inte. Eller så var det precis det han gjorde men han skakade redan så mycket att det inte märktes... Josef ville skrika, han ville till Alex, han ville gråta, han ville krama henne, han ville slå ner alla runt omkring sig, han ville kyssa hennes läppar, han ville riva sönder filmen i huvudet på honom..... han ville lägga sig i hennes trygga famn... nära henne, gräva sig ner i hennes nacke och känna hennes dofter. Inte doften utav bilen, blodet eller avgaser. Han ville inte höra sirener på repeat, inte heller personer som skrek. Han ville höra henne prata, höra henne säga att han är trygg nu, höra hennes andetag, hennes kyssar plantera sig på honom. Han ville höra henne skratta och ljudet av hennes kyssar på hans läppar. Han ville ha henne där. Bara henne där...

Josef brast ut i gråt... allt blev klart för honom igen. Allt var tillbaka som innan igen. Han skakade inte mycket, han såg klart genom sina tårfyllda ögon och han hörde allt klart runt honom. Läkaren pratade lugnt med honom, Steinar satte sig bredvid honom igen och la handen på hans axel. Josef grät, det slutade inte rinna, han behövde Alex hos honom. Men det gick inte. Läkarna pratade lite med Steinar och sedan gick de ut. Det var bara Steinar och Josef nu. Josef ville inte prata, han ville bara vara. Steinar verkade förstå det, för han satt bara där med honom. I hela två timmar innan han drog till polishuset för att hjälpa dem andra med utredningen...