Martin💧

180 6 10
                                    

Ayda, Jenny, Oskar och Martin sprang in till sjukhuset. De fick pratat med en sköterska som visade dem väntrummet. De visste redan vart det låg, var ju inte första gången dem var där direkt. Martin försökte få reda på hur det låg till med dem. Läkaren var tyst... länge...... Det kunde inte betyda något bra tänkte dem alla. "Josef är stabil trots sina allvarliga skador. Två brutna revben, en fraktur i höger handled, lätt nack- och ryggskada, och många djupa sår från glaset såklart. Men läget är under kontroll... ni kan pusta ut på den fronten." sa läkaren och försökte ge dem ett leende. Läkaren började gå bortåt, Martin och resten av gruppen vände sig om, för att se på läkaren. "Och Alex då?" frågade Martin med hela hans sorgsna ansikte. Läkaren blev tyst och vände sig om igen, han gick närmare dem. "Hon... hon vet vi inte riktigt med än, mycket skador på alla fronter. Hjärnskakning, punkterad lunga, tre brutna revben... listan är lång..." han blev tyst, men man såg tydligt att han inte var färdig. Han hade mer att säga... "jag tror tyvärr ni behöver förbereda er på att hon inte kommer gå att rädda..." han kollade på dem andra med ett sorgsen ansiktsuttryck, sedan gick han..... det blev tyst hos gruppen. De försökte smälta allt, Martin föll ner i stolen bakom sig och han gömde sitt ansikte i sina händer. Han höll inne tårarna.

De satt i varsin stol, ingen sa något på flera, flera minuter. Alla satt och kollade ner i golvet eller ut på ingenting, de släppte knappt blicken från det deras blickar såg. Det var dag så det var några som rörde sig i väntrummet, några barn som Beckgruppen snart skulle skrika på för att de verkade så glada och omedvetna om allt runt omkring. Oberörd och så oskyldig satt barnen och lekte med leksaksbilar. Beckgruppen kollade på dem, men inga känslor väcktes i dem. Martin svalde hårt.

Tre timmar senare

Jenny och Oskar hade somnat, Jennys huvud hade fallit på Oskars axel och Oskar ner på hennes huvud. Ayda hade precis gått för att köpa mat åt alla i sjukhusets cafeteria, och Martin satt kvar på stolen. Trött och sliten, det märkes, hans ögonlock föll varannan sekund innan han kom på sig själv och öppnade dem igen.

Ayda kom tillbaka med fyra maträtter, plastgafflar till alla och fyra kaffe, allt i en kasse. Hon ställde ner den bredvid Martin som ryckte till, av både matdoften och av att hon rörde sig bredvid honom. Ayda plockade fram för honom, han tog emot det. "Tack..." sa han, nästan det första någon sagt under hela tiden. Det ända som sagts innan var när Ayda frågade om de skulle ha mat. Annars hade det varit tyst, alla var i chock och stress. Ingen kunde riktig vakna upp från känslorna. Ayda plockade fram till sig själv, men resten fick ligga kvar så fick Oskar och Jenny ta mat när de vaknat. Det var ändå kall sallad, bara kaffet som var varmt.

"Ska jag åka tillbaka till kontoret? Gräva lite?" frågade Ayda en timma senare. Martin kollade på henne och la huvudet på sned. Sedan kom han på vad hon menade, de hade faktist en utredning fortfarande. Martin nickade lite, "om du vill och orkar...", sa han och tvingade fram ett leende mot henne. Hon smålog, hon nickade. "Ring mig när dem är ute." det var det sista hon sa. Hon gick ut och Martin satt plötsligt själv med två sovande kollegor framför sig. Han suckade och kollade mot dörrarna till operationssalarna. Ingen dörr öppnades... han kollade ner i golvet framför sig. Han kände tårarna falla till golvet. Han försökte stoppa dem, men det gick bara att hålla tillbaka dem tillräckligt mycket för att det bara skulle droppa... Han torkade sina ögon, han var inte van med att gråta, det hände nästan aldrig. Han tänkte på Alex, tårarna föll, till och med när han tänkte på Josef föll dem till golvet. Martin tänkte på Gunvald, återigen kopplade han dem, Josef och Gunvald. Han såg likheter mellan dem, men han skulle aldrig kunna sakna en kollega så mycket som Gunvald, inte ens Alex även om hon kom näst intill. Men att han grät även över Josef... det var ovanligt, men han accepterade det.

Han torkade bort tårarna när han hörde en dörr öppnas. Han kollade bort på den, det var en av Josefs läkare. Martin ställde sig upp och Jenny vaknade till av att en av barnets leksaksbil körde på hennes fot. Hon ryckte till och Oskar vakande. Han gnuggade sig i ögonen. De kollade på Martin som ställt sig upp. Läkaren kom in med ett litet leende. "Allt har gått bra med honom, han bör vakna om någon halvtimma kanske... ni kan träffa honom då." han avslutade. "Tack så mycket!!!" utbrast Martin och log lite. Jenny, Oskar och Martin kollade på varandra, de försökte le lite. Martin tänkte fråga om Alex, men han lät blir för att få ha kvar sitt leende en kort stund. De var gladare inombords än vad de uttryckte, men de kunde inte visa det. Alex var kvar, och hon skulle antagligen inte klara det...

Det var tyst en stund när Jenny och Oskar satte sig igen. Martin tog upp kassen med maten i. "Kaffet är kallt nu sedan länge, men maten kan ni äta..." sa han och räckte fram den till dem. Oskar tog emot den, "tack...!" sa han och plockade fram maten. Martin kikade på dem, "jag går ut en stund, jag behöver luft...", sa han och vände sig om och gick ut utan någon respons. Han var tyst hela tiden, han behövde rensa tankarna...

Josef hade vaknat. De stod bredvid honom och pratade med honom, bara lite för att fråga hur han mådde. De hade inte förväntat sig mer än dåligt, och det gjorde han klart för dem alla och sig själv. De log för att han var vaken men Josef kunde inte le, han kunde bara tänka på Alex. Martin och dem andra hade inte sagt vad läkaren sa till dem innan, och de hade de inte tänkt att göra, han behövde hålla sig lugn. Josef kollade runt lite försiktigt, "vart är Alex?" frågade han. En djup suck kom ut från dem andra. Martin gick närmare honom, "hon är fortfarande i operation", sa Martin och Josef kollade på honom med en gråtfärdig blick. "Hur mår hon? Hur ser det ut?" frågade Josef tydligt och högt för att de skulle ta honom seriöst. Martin suckade och kollade bort från honom, "Martin, berätta!" sa han och kollade bedjande mot honom. Martin lyfte blicken. "De vet inte än, kritiskt..." han blev tyst. Josef såg att han skulle säga något mer. "Och mer?" frågade han och Martin höll tillbaka tårarna. Han var tvungen att berätta för honom... "De tror inte hon kommer klara sig, Josef..." sa Martin och tårarna rann ner längs med hans kinder. Josef kollade kallt på honom, "jag är ledsen..." sa Martin och torkade bort sina tårar. Josef kollade på honom seriöst, han trodde honom inte först. Han måste skämta tänkte han, men Martin grät, han var seriös. Men Josef trodde honom ändå inte. "Nej, skämta inte nu, Martin. Det är inte läge för det!" sa Josef. Martin sa inget. Oskar och Jenny kollade på honom med tårar i ögonen, och Josef började andas häftigt. Nappade efter luft och han kände hur han skulle spricka. Hon skulle lämna honom. Hon skulle aldrig komma tillbaka igen...! "NEJ!" skrek Josef och ryckte till. Han började skaka. "DET ÄR INTE SANT!" skrek han och nu började tårarna forsa ner från hans ögon. Maskinen som kollade hans puls steg, pep oftare och oftare, snabbare och snabbare. "Lugn Josef", grät Martin och la sina händer på honom för att han skulle ligga stilla. "JAG LOVADE!" skrek Josef. Han grät, tårarna bildade klumpar i halsen på honom. Han skrek det igen och Martin höll ner honom. Josef försökte resa sig, men han kunde inte av Martins händer. Martin omfamnade honom med tårarna rinnandes. Josef visste inte vad han skulle göra. Han la sina händer försiktig runt Martin. "Jag lovade henne!" viskade Josef i Martins öra. Martin svalde hårt av hans ord, och tårar rann ner för hans kinder.

Josef skakade, pulsen började sjunka men han nappade fortfarande efter luft. Jenny och Oskar stod bakom dem, i chock, och bevittnade händelsen. Jenny grät lite och Oskar höll tillbaka sina så bra han kunde. Hon vände sig mot Oskar efter stund och föll mot honom. Han fångade henne och höll om henne i en kram. Det ända ljudet man hörde i rummet var gråt, snyftningar och pulsmaskinen...

Beck - Josef och AlexWhere stories live. Discover now