Förlåt!😓

143 7 3
                                    


Josef ställde sig upp och satte sig på sängkanten bredvid henne. "Vad har hänt gumman?" frågade han med ett svagt leende på läpparna. Hon skakade på huvudet långsamt i smärta. "Förlåt!" sa hon och bröt ut i tårar. Hon slängde armarna runt honom och Josef satt helt chockat. "Men du, varför säger du det?" han kollade på henne och höll om henne. "Det var inte ditt fel älskling", sa Josef som själv började få tårar i ögonen. Han mådde själv dåligt av att se Alex må dåligt. Alex skakade lite på huvudet, men det märktes knappt eftersom hela hon skakade. Hon grät inte för olyckan som Josef trodde, hon grät av konsekvensen. Barnet, hon visste inte ens om de skulle behålla det, men hon visste iallafall att detta var det sista sättet det skulle tas bort på.

Josef bar upp henne till sin famn och la ner henne i sängen. Han la sig bredvid henne, drog täcket över dem torkade hennes tårar med sina fingrar. Hon la sitt huvud nära honom, Josef drog hela henne till sig. Hela deras kroppar nuddade vid varandra, så nära drog han henne. Det var tyst en stund så Alex skulle få tillbaka sin andning. Josef satt och kliade i hennes hår och ner till hennes rygg.

Hon snyftade till, sedan började hon prata: "minns du när vi pratade i telefon i sjukhuset... och jag var tvungen att avsluta så fort...?" frågade hon med tårarna bildandes. Josef kollade ner på henne, "aa", sa han kort och pussade hennes panna. "Det var Carl, läkaren, som ville prata med mig om en grej som hade gått... fel i operationerna..." sa hon och en tår föll ner på Josefs bröstkorg. Josef fick en klump i magen... "okej... vad har hänt?" sa han väldigt oroligt och några tårar var nära på att rinna ner från hans ögon. Han skulle snart få panik. "Jag... de förlorade..." hon kunde inte fortsätta... tårarna bara rann från hennes kinder och fortsatte ner på Josefs bröstkorg. Han klappade på henne, lugnt och försiktigt och bara väntade på de hemska nyheterna. Alex samlade sig, hon var tvungen att säga det fort, annars skulle hon inte få ut några ord. "Jag var gravid..." sa hon och bet sig hårt i läppen hårt. Ända tills hon fick blodsmak i munnen och hon insåg att hon bet sig lite väl hårt. Hon slickade bort blodet och tyckte ihop ögonen. Josef kollade på henne och nu rann tårarna ner från hans ögon. "Men hjärtat...!" utbrast han och kramade om henne hårt med en hand i hennes hår som tyckte in huvudet mot honom. Hon grät och kramade om hans bara kropp. "Förlåt!" grät hon igen och nappade efter luft. Josef skakade på huvudet, "du har inget att be om förlåtelse för! Du kunde inte gjort någonting..." han pausade mitt i deras tårar. "Jag är så ledsen, jag vet inte vad jag ska säga...!" han torkade hennes tårar. Det blev tyst och de båda nappade lite efter luft. Förutom deras tårar och andningar som hade fyllt hela deras liv på bara några minuter, så var det tyst. Så många tankar for omkring i Josefs huvud. Han skulle kunna blivit pappa... vad skulle han säga till henne? Tankarna surrade i huvudet på honom, han kunde inte tänka på något med fullt fokus. Allt flög runt, alla Alex sa ekade i huvudet på honom. Han fick en plötligt huvudvärk men han försökte att inte göra något. Han höll hårt om Alex för att trösta henne, men det verkade knappt behövas. Alex hade somnat. Han torkade sina tårar, sedan så blundade han också...

Morgonen efter

Josef vaknade, han öppnade ögonen fort av att det kom ljud från vardagsrummet. Han försökte krama om Alex mage, men hon var inte där. Han satte sig upp och kollade runt sig. Hon var inte där på riktigt, han gick upp från sängen och ut till vardagsrummet. Där satt Alex med en filt över sig och kollade på tv:n. Hon kramade om dina ben och gungade fram och tillbaka. Hon skakade och bet sig i läppen. Just nu grät hon inte, men att hon hade gråtit syntes på långa vägar. Josef gick fram till henne och kramade om henne. Alex kollade på honom med det minsta leendet världshistorian skådat. "Slappna av Alex...", sa Josef och kollade på hennes stressande blick. Han tog tag om hennes gungande kropp, stannade den. Han omfamnade henne försiktigt och hon lutade sig mot hans bröst. Vilade hos honom. Hon var trygg, hon var säker. De var tysta en stund, tillslut pratade Alex: "om det hade vart kvar här..." sa hon och tog hans hand på hennes mage. "Skulle du velat ha kvar det då?" frågade hon med tårarna i halsen. Josef log lite mot henne och klappade fram och tillbaka med handen på hennes mage. Han nickade, "om du hade velat, hade jag velat..." sa han och log lite mot hennes nervösa blick. Hon slappnade av en aning, och nickade. Ett leende växte fram på hennes läppar. Ett avslappnat och lugnt leende som bara betydde att hon insåg att Josef var hennes. Bara hennes! "Okej...", sa hon med glansiga ögon. Josef log och la sina händer på hennes kinder. "Du är allt för mig, Alex! Jag vill ha barn med dig, och det finns ingen annan som jag vill ska få bära på mitt barn än du." Hon kollade på honom med tårarna rinnandes. "Jag älskar dig! Jag har dig här, framför mig! Det var inte säkert att du skulle vara här med mig för några dagar sedan. Vi kan skaffa barn när vi känner oss redo, det är ingen stress," log Josef och Alex log med tårar i hela ansiktet. Hon nickade förstående och hon skrattade lite i sina tårar. "Jag älskar dig med!" grät hon och kramade honom. Sedan kysste hon hans läppar flera gånger. Han följde med i hennes rörelser och han log stort trots hans blöta läppar från tårarna.

En stund senare stod Josef och gjorde frukost till dem, äggröra och bacon med rostat bröd. Nästan som en brunch... Alex gick mot honom, kramade om honom bakifrån och kysste hans bara överkropp. Längs med ryggraden och över hans skuldror. Han andades häftigt och han vände sig om för att ge henne en kyss på hennes läppar. Hon tog emot dem och de andades in i varandras munnar. Hon tog tag runt hans nacke och han log brett i kyssen. Han släppte hennes läppar och båda hade stora leenden. Han höll kvar hennes armar runt honom och vände sig om, hällde äggröran på de två tallrikarna han ställt fram. Han tog sedan baconen och delade även upp dem på tallrikarna. Alex släppte honom så han kunde röra sig, hon tog två gafflar från besticklådan och satte sig på soffan. Josef stängde av plattan och fläkten, sedan tog han de två tallrikarna och ställde dem på soffbordet. Han satte sig bredvid henne, tog en gaffel av äggröra innan han ställde sig upp igen. "Kaffe?" Alex nickade med ett leende, samtidigt som hon letade fram något på tv:n. Han satte på två koppar, när det var klart hällde han upp det i två muggar, en med mjölk den andra utan. Han tog med saltet i ena handen och tog tag i muggarna med andra handen. Alex kollade på hans koncentration med att inte spilla kaffet, och brast ut i skratt. Han ställde ner saltet och sedan hennes kaffe med mjöl framför hennes tallriks. "Skills", skämtade hon och kysste honom. "Tack", sa hon och stoppade in en gaffel med äggröra i munnen. Josef log mot henne, sedan lutade han sig tillbaka i soffan med tallriken och gaffeln i handen. Alex gjorde det samma och hoppade närmare honom, Alex kollade på tv:n medans Josef kollade lite på henne med ett leende. Sedan vände även han blicken mot tv:n. Han höll om henne, hans känslor för olyckan betydde inget för honom längre. Hans känslor var oviktiga. Han kände för Alex mycket mer än vad han brydde om sig själv. Det skulle han alltid göra...

Beck - Josef och AlexDär berättelser lever. Upptäck nu