Vad har jag gjort?

119 9 6
                                    


Josef låg och tittade ut genom fönstret, hörde fågelkvitter och bilar längre bort. Han svalde hårt, några tårar rann ner från hans ögon. Samlades på kudden eller i ögonvrån på honom. Han kramade sitt täcke hårt, drog det nära sig. Han rös till... han var säker på att han hade feber, sörje-feber eller något. Han frös och hackade tänder...

Hans mobil ringde på nattygsbordet, han suckade. Han orkade inte vända sig om, men han gjorde det ändå. Han tittade på skämten, 'Alex'. Han klickade av mobilen, tittade på klockan istället. 07:32. Hon har nog precis kommit till jobbet, han börjar senare. Men han hade nog tänkt att skita i jobbet idag. Han orkade inte träffa henne nu, och speciellt inte på jobbet där de behövde låtsats som att allt var som vanligt.

Han la sig på sidan igen, tittade återigen ut genom fönster, gäspade en gång. Han hade inte sovit inatt, möjligtvis någon timma eller två. Men inte djupt, han vaknade lika fort som han somnat.

Det ringde igen, han svalde hårt. Han lyssnade, tittade inte på skärmen ens en gång. Han stängde ögonen, blundade och väntade på att signalerna skulle sluta. Han låg kvar i samma position, rörde sig inte ur fläcken. Han försökte slappna av för att kunna sova, inte för att det kunde sudda bort problemet... men det kunde fördröja det, så han valde att bara blunda.

Alex tog ner mobilen från örat, tittade på skärmen när samtalet övergick till röstbrevlådan. Hon suckade och kände tårarna krypa fram från klumpen i halsen.

En rörelse utanför hennes kontorsfönster gjorde att hon tittade dit. Det var Martin som kom, hon log mot honom och han vinkade tillbaka. Hon tittade ner på mobilskärmen som log på skrivbordet. Hon suckade och torkade en tår i ögonvrån på sig.

Martin knackade, hon nickade och han gick in. "Godmorgon!" log hon och han svarade tillbaka. Sedan rynkade han pannan över hur fort hennes leende försvann. "har det hänt något?" frågade han och hon tittade upp på honom. Hon skakade på huvudet, "inget har hänt", sa hon och tittade ner på skärmen. Martin följde hennes blick, "vad har hänt?" frågade han igen, gick in och satte sig i stolen. Hon ryckte på axlarna men kände hur tårarna nästan började rinna. "Det är inget som hänt", försökte hon med. Men Martin la huvudet på sne och skakade på huvudet.

Han såg att något var fel, han var tyst några sekunder. Skannande av henne för att söka fel, "är det Josef?" frågade han och hon tittade snabbt upp på honom. Ögonen blänkte, de var tårfyllda. När som helst skulle de rinna ner över hennes kinder. Hon fick inte fram något, inte heller kunde hon nicka till svar. Men sättet hon reagerade på svarade på Martins fråga.

"Vad har hänt?" frågade han med en sorglig min, satte armarna i bordet och lutade sig framåt. Hennes puls steg, hon visste inte vad hon skulle svara. Hon kände tårarna rinna, hon satte armbågarna i bordet och la ansiktet i sina händer. Hon försökte torka bort dem och samla sig. Men hon kunde inte... det var klart att Josef skulle reagera så! Hur hade hon tänkt när hon undangömde att de skulle träffas, så klart han misstänkte att det var något mellan Majid och henne då...

"Djupa andetag, Alex..." sa Martin och la sin ena hand på hennes arm. Hon lyssnade, gjorde som han sa. "Jag... jag var med Majid igår..." fick hon fram, "jag sa inget om det till honom..." Martin tog ett djupt andetag, "varför det?" frågade han och såg sorgsen ut. Hon skakade på huvudet, "jag tänkte att han kanske skulle blir arg, inte acceptera det..." sa hon, och när hon sa det ut så var det verkligen en kass anledning. "Varför skulle han inte det? Ni har ju jobbat ihop..." sa Martin och la huvudet på sne. Hon ryckte på axlarna, "han vet det, men vi var nästan mer än vänner en gång i tiden... jag tror Josef förstod det sist Majid var här. Jag tänkte att det skulle påverka hur Josef såg på det..." sa hon tyst. Martin nickade lite, förstod vad hon menade. Det blev tyst en stund.

"Vad sa du istället?" frågade han. Hon tittade upp på honom. "Jag är problemet här, Martin. Inte Josef, han hade rätt att bli arg.... För jag ljög, jag skapade så många bortförklaringar..." sa hon och la ansiktet återigen ner i händerna, några tårar rann ner. Sedan lyfte hon huvudet igen, "jag sa inte ens att vi var tillsammans..." sa hon tyst. Martin tog ett djupt andetag och suckade tyst. "Okej... det tog Josef inte bra antar jag..." började han. "Han vet inte att jag sagt det..." avbröt Alex med. Martin suckade, "Alex..." började han med ett tonläge som bekräftade att Alex gjort fel. "Jag vet, du behöver inte säga något!" sa hon tyst.

"Vad har du tänkt att göra?" frågade Martin efter en stund. "Vad f@n vet jag, Martin!" sa hon argt, inte arg på Martin utan på sig själv. "Ni älskar varandra, och det har ni gjort mycket längre än vad ni har varit tillsammans! Ni löser det, ska du ringa honom nu?" sa han och log lite. Hon skakade på huvudet, "det har jag gjort, 17 gånger..." grät hon. "Han har stängt av mobilen..." "Åk dit då, jag täcker upp för dig här..." sa han och log lite mot hennes tårfyllda ögon. Hon skakade försiktigt på huvudet... "jag tror inte ens han kommer släppa in mig..." sa hon. "Men om ni vill lösa det så måste han det, annars är det hans problem..." sa han och lutade sig tillbaka i stolen. "Jag vet, men vi båda behöver tid tror jag... vi pratar när han kommer in..." sa hon. Han nickade, "okej... jag ska lämna dig ifred nu..." log han, ställde sig upp och gick ut. Alex satt kvar... torkade bort sina tårar. Sedan gick hon till en toa för att få bort smink som runnit.

Klockan 10:26

Alex tittade på klockan, svalde hårt. Han hade inte kommit än... han skulle inte komma. Jenny knackade på dörren, Alex ryckte till och tittade på henne. Hon nickade så hon skulle komma in. Jenny öppnade dörren. "Hej, skulle Josef inte komma idag?" frågade hon och tittade på Alex kalla ansikte. Hon ryckte på axlarna, "kanske, jag vet inte..." sa hon och tittade ner i datorn. Hon ångrade sig snabbt, varför hade hon sagt så? Nu kommer de ju veta att det har hänt något mellan dem.... "Okej..." Alex undvek ögonkontakt och Jenny tog det som en hint att hon skulle gå. Så hon vände och stängde dörren efter sig. När dörren var stängd, lutade sig Alex tillbaka i stolen i en djup suck. Hon tänkte endast en tanke:
~Vad har jag gjort?~

Beck - Josef och AlexWhere stories live. Discover now