Josefs return🤩

187 9 5
                                    

Tre dagar senare - Josef lämnar sjukhuset och utredningen är löst

Josef stod vid kanten av britsen, packade ner sina saker i sin väska. Dator, laddare, datamus, mappar och alls där emellan. Läkaren kom in, "här", sa han och räckte fram smärtstillande och allt som behövdes till det. "Det finns instruktioner och mängden du ska ta på lappen där", sa han och pekade på lappen som låg bredvid. "Yes, jag vet", flinade Josef och skrattade. Han hade ju fått smärtstillande några gånger innan... läkaren skrattade som självklart visste om hans tidigare behandlingar genom hans journal och hans berättelser. Josef la ner det i väskan, tog upp sin mobil och la ner den i sin byxficka. Josef tog upp väskan på axeln, sedan följde han med läkaren. De stannade utanför Alex dörr och Josef gick in. Alex kollade upp på honom med ett stort och glatt leende. "Jaså, nu var det dags då", log hon och tog emot hans kram. Han nickade, sedan kysste han hennes läppar. "Jag kommer och hälsar på varje dag tills du är ute!" sa han och kysste henne igen. Alex log stort, hon var så glad för hans skull att han fick komma ut. Särskilt för att hon tog skulden på sig för att de blev skadade från första början. Hon drog ner hans läppar mot hennes igen och Josef tappade nästan balansen, han la ner en hand bredvid hennes sida. Läkaren flinade lite i dörröppning över Josefs, nästan, fall och han kliade sig i pannan. Alex släppte honom och rätade på sig med ett flin i hela ansiktet. Josef drog handen han stöttat upp sig med försiktig över hennes kropp. I samma rörelse drog han i hennes tröja lite, över hennes mage innanför tröjan. Det pirrade till henne, hon tog ett djupt andetag och flinade med hela hennes ansikte. Hon saknade hans fingrar över henne, hans läppar på hennes läppar och ner på hennes kropp. Han saknade allt. Josef visste det också med tanke på hennes reaktion när han rörde henne, men han drog ner den försiktigt uppdragna tröjan igen. Han lutade sig mot henne igen, de kollade djupt in i varandras ögon. Sedan viskade han i hennes öra, "jag älskar dig, vi ses snart". Han hade inte behövt viska det, läkaren visste ju redan, men han ville känna hennes doft igen. Han behövde känna henne igen. Hon kollade på honom men en blick som sa detsamma, hela hon sken. Hon log stort och hon snodde en sista kyss på hans läppar innan Josef vände sig om för att följa med läkaren ut. Han vände sig en sista gång i dörröppningen, kollade mot henne, sökte hennes glittrande ögon. Inte svårt då hon redan kollade på honom, han blinkade med ena ögat och hon log. Sedan gick han ut.

Josef stannade och kollade på läkaren, dags att säga hejdå till varandra... tills vidare...
Han log mot Josef och Josef log tillbaka. "Hejdå då," log läkaren och räckte fram handen för att skaka den. Josef kollade på handen, sedan på hans ögon igen. Han tog den, "hejdå Carl!" sa han och skakade den. Han släppte den och kramade honom lite lätt, Carl följde med i kramen och log stort. "Ta hand om dig! Vi ses väll snart igen, flickvännen är svår att hålla sig borta ifrån", flinade han och blinkade mot honom. Josef skrattade och nickade. "Ta hand om henne åt mig...!" sa Josef och Carl förstod direkt. Han nickade. Josef vände och gick ut, mot bilen som stod och väntade på honom.

"Tjenare! Välkommen ut!" sa Steinar glatt och klappade honom på axeln. "Tack så mycket!" sa Josef och log stort. "Vart vill du?" frågade Steinar och startade bilen. Josef ville vara ute en stund, men han ville också ha mat för han hade levt på sjukhusmat i flera dagar nu. "Jag behöver mat först och främst!" sa Josef med ett skratt. "Snabbmat ska bli!" sa Steinar och körde mot närmsta donken. Josef skrattade, han kände honom för bra.

Josef och Steinar åt sin mat i bilen påväg mot kontoret. "Hur är det mellan dig och Alex?" frågade Steinar och kollade på Josef. Josef vände fort blicken... vad visste han mellan honom och Alex? Josef blev nervös och proppade munnen full med mat för att få kontroll på sina röda kinder. "Va?" frågade han och kollade med störa ögon på Steinar. "Ja, hur är det mellan dig och Alex efter olyckan?" upprepade han och kollade mellan Josef och vägen. "Bra? Eller hurså?" sa Josef och kollade ner på sin mat i knät. Steinar ryckte på axlarna, "tänkte bara att det kanske skulle vara konstigt mellan er efter det som hände. Men om det inte är så är jag glad!" log Steinar. Steinar kollade ut genom sitt fönster med ett flin, Josef reaktion var för tydlig för att Steinar inte skulle fatta vad dem höll på med. Men han höll det för sig själv och kollade på vägen igen. "Nej, det är bara bra mellan oss", sa Josef kort och tog en sipp av sin dricka. "Okej, bra!" sa Steinar och flinade för sig själv.

De klev in till kontoret. Josef haltade fortfarande lite, men det gjorde inte lika ont som det gjorde första gången han gick eller rörde på sig. I korridoren möttes han av allas glada blickar och miner. "Hej Josef!" sa de alla glatt i kör och gav honom en försiktig kram. Han hälsade på dem med ett stort leende. "Jag vill veta vad ni kom fram till... utredningen, vem och varför?" frågade Josef och tio fram sina mappar från väskan. Martin log och nickade, han kallade in alla i mötesrummet.

"Okej, ska jag bara ta hela utredningen då i ett?" frågade Martin och letade bekräftelse hos alla. Alla nickade.
"Ja då så. Offret hette Josef Arvidsson, 23 år gammal och bosatt i en lägenhet i Södertälje. Jobbade som simtränare och simmade en hel del själv. Han hittades död i Kumla, misshandlad till döds. Så..." han pausade lite och vände på sig för att peka på lite bilder på tavlan. "Arvidsson flyttade hemifrån när han var tidig 18 åring, han hade inte fått hjälp av sina föräldrar för det fick han av den här killen, Liam Golby 25 år. Han gick under användarnamnet klleouv648 på sina sociala medier. Vi fick tipset att kolla på den här kompisen av hans föräldrar som visade bilden för oss. När vi pratade med Liam visade det sig att han och Arvidsson varit vänner i några år, och det satte våra funderingar på föräldrarna. Vi gjorde en husrannsakan mitt uppe i allt det här, både hos Arvidsson och Liam. I båda lägenheterna hittade vi större mängder kokain, andra droger... och pengar." Josef kollade på dem och nickade långsamt, "och det förklarar hur han hade råd med en egen lägenhet så tidigt..." Martin nickade till svar. "Föräldrarna, Stina och Ulf, tog vi in på förhör, men tyvärr höll båda deras alibin." han tog en kort paus. Sedan fortsatte han: "Vi satte span på Liam, och de fick fram dessa bilder." Martin pekade på dem. "Det är är Liam och en kille som heter Adam Fors. Vi kollade upp honom, lite små saker i brottsregistret, men viktigast för oss var hans stora skulder till Arvidsson. Närmare 300 000 kronor. När vi pratade med honom igen kom det fram att det var drogskulder. Dessutom höll inte hans alibi för mordkvällen. När vi grävde lite på trafikkamerorna hittade vi att hans bil syntes till på vägen mot Kumla strax innan Arvidsson blev mördad... men..." Martin höjde ett finger. "Det gjorde även den här bilen". Josef kollade på bilen och han visste direkt vad det var för någon, en mörkblå Volvo v70. "Ser bekant ut", flinade Josef och väntade på att Martin skulle fortsätta. "Liam var tyst under förhören allt för länge, men tillslut fick vi veta att han skulle träffa Arvidsson och Adam där för att reda ut skulderna. Det hade tydligen gått överstyr och hade slutat i fysiskt våld mellan dem. Liam sa att Adam var påtänd, och därför var han helt borta. Han hade slagit ner Arvidsson, och inte slutat slå fören Liam puttat bort honom..." Josef kollade på bilderna. "Och då var livet långt borta antar jag?" Martin nickade. "Saken var ju bara det att det regnade så mycket under det här... mordet... så alla fotspår nästan försvann. Detsamma med blodet, lite hittades ju men inte mycket." avslutade Martin och kollade på Josef nickar. "Så det var allt? En drogskuld som ledde till mord?" sa Josef glatt och kollade på dem. De nickade, "men då så... öl?" frågade Josef. "Jag bjuder!" flinade han och reste sig upp till alla andras leenden. "Jag tackar inte nej!" sa Steinar och slog till honom på axeln. Josef flinade och alla gick bortåt för att först hämta sina grejer och vidare till hissarna.

Beck - Josef och AlexKde žijí příběhy. Začni objevovat