Beck - Josef och Alex

Alex och Josef + Carl🫡

Alex satte sig upp i brittsen när Carl kom in med ett leende. Hon log tillbaka och gjorde en blick som frågade vad han var glad över. "Inget speciellt, glad att du blir bättre!" log han och satte sig på kanten av brittsen. Alex log lite, hon nickade. "Det var ju inte jättelänge sedan du var här sist..." skrattade han. Alex skrattade och la huvudet på sne. "Stämmer antar jag..." la hon till.

Carl bläddrade lite i sin journal, "du får åka hem imorgon, din kropp har svarat på antibiotikan och du verkar må bättre", log han. Alex lyste upp, nickade med ett leende. "Vi ska ta lite tester strax, så vila dig lite nu så kommer jag in om någon timma igen..." sa Carl och ställde sig upp. "Tack!" log Alex och följde Carl med blicken när han gick ut från rummet.

Alex suckade, hon var väldigt uttråkad, varför sa hon åt Josef att åka till jobbet? Hon skulle haft väldigt mycket roligare om han var här. Kunde gjort vad som helst, bara att han varit där hos henne hade gjort det mindre tråkigt. Men om hon hade varit social visste hon inte, hon var så trött. Lite huvudvärk som började tränga sig fram, antagligen för att hon spänt sig så mycket och inte förens nu börjat kunna slappna av. Och hennes kropp var utmattad, hade jobbat så mycket över febern som aldrig försvunnit om hon inte åkt in till sjukhuset. Vilket hon bara kunde tacka sin kille för, fy vad hon saknade honom redan. Hon suckade och skrattade lite, vilka himla bekymmer hon hade. ~Nu får jag skärpa mig~, tänkte hon och skrattade lite igen.

Carl kom in efter något timma igen, fick väcka Alex som hade somnat under tiden. Han började ta lite prover och tester, han tyckte allt hade sett väldigt bra ut och det sa han till Alex. Alex hade fått röra på sig en del också. Carl hade följt med henne runt sjukhuset, till en automat för att köpa lite snacks hon kunde käka utav, och till kafeterian och tillbaka. Hon hade fått ha kvar sina egna mjukiskläder, hon fick fjäska lite för Carls godkännande men det var värt det tyckte hon. Han tyckte mer hon var roligt, och dessutom så visste de vad det va för fel nu. Hon skulle ändå skrivas ut dagen efter, han tyckte det var okej att fuska lite.

"Knack knack", sa Josef samtidigt som han knackade på dörrkarmen. Alex tittade upp med ett leende, hon visste precis vems röst det där var. "Hej!" svarade hon glatt, ställde sig upp och gick fram till honom. "Nämen, ser man vem som är på benen", sa han, gick några steg för att möta henne. Han omfamnade henne, lyfte henne lite över golvet och kysste hennes kind. Carl log stort precis innanför dörren av att titta på dem. Alex log stort och kysste honom kort på munnen, han la sina händer på hennes kinder och log stort. Sedan lät han henne gå. "Hur är det med dig?" frågade han och satte sig på britsen. Hon klättrade upp i britsen på andra sidan av där han satt. Kröp till hans rygg. "Bra!" svarade hon glatt och la sina händer på hans axlar. Han himlade med ögonen, "ja, det klart, om man frågar dig är det ju alltid bra", flinade han, drog hennes huvud till hans axel och kysste hennes kind. "Hur är det med henne?" frågade Josef Carl. Carl skrattade och öppnade en sida i journalen, stängde den lika fort. "Hon mår ganska bra, någon liten grad över normaltemp. Så lite feber kvar men eftersom hon svarar på antibiotikan så bör hon vara okej redan imorgon bitti." log han och pillade lite på sin penna. Josef nickade och bet sig lite läppen, "imorgon kväll då eller?" frågade Josef och tittade på Carl. Carl tänkte några sekunder innan han fattade att Josef menade hennes utskrivning. Han nickade, "ja, 17-18 kanske, någonstans där emellan", log han och tittade på Josef och Alex som satt på britsen. Alex hade sin haka på hans axel och tittade på honom men tindrande ögon. Josef visste inte att hon tittar på honom, han hade sitt fokus på att veta hur det var med henne på riktigt. Inte bara Alex åsikter som alltid var att hon mådde bra. Josef följde Carls blick som pendlade mellan dem med ett gulligt flin. Han tittade ner på Alex som log och glittrade med ögonen in i hans. Han log, "vad?" frågade han och rätade på sig. Hon skakade på huvudet, "nej, inget", sa hon, behöll deras ögonkontakt. Hon pendlade mellan hans ögon och hans leende läppar. Han flinade mot henne och hon kramade om hans arm. "Värst vad du var klängig", flinade han och skrattade. Alex bitch-blickade honom och himlade sedan med ögonen. Josef och Carl skrattade lite, "ja, hon har saknat dig", log Carl och tittade på det två lyckliga personerna framför honom. Josef skrattade lite och kysste hennes panna. "Jag har varit borta i drygt 3 timmar Alex. Du kan ju inte hunnit sakna mig på den tiden..." skrattade han och flinade. Alex skrattade kort, "det finns ju inget att göra, det går att prata med Carl i två minuter under 1 timma. Möjligtvis 10-15 minuter fyra gånger om dagen också. Jag har ingen mobil, bok, jobbdatorn eller något annat med mig... det klart jag har haft tråkigt", sa hon med ett stort leende, hon pressade leendet på hans flinande läppar. Han och Carl skrattade förstående.

Klockan 18:04

"Hur var det på jobbet?" frågade Alex tyst med sina fingrar petandes mellan hans fingrar. "Bra, det var Linus, mördaren alltså. Bästa vännen..." sa Josef kort och klappade hennes axel med armen hon hade huvudet på. "Det var en skuld och missförstånd eller något..." sa han, drog sin hand längs med hennes arm. Hon mumlade lite. Sedan la hon sig på sidan så hon kunde tittade på Josef. Han vände först blicken på henne när hon vände sig, sedan vred han hela sig mot henne också. Det var tyst en stund, Alex och Josef tittar din i varandras ögon och log lite.

"Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig..." började Alex med en brytning i rösten, nästan som hon var nära på att börja gråta. Han skakade lite få huvudet, ville inte få något tack. "På riktigt, Josef!" sa hon och la huvudet närmare honom. Hon tog sin hand från undersidan täcken, drog den genom hans korta hår och ner i nacken på honom. Hon klappade hans nacke och pillade lite med sina fingrar i håret på honom. Han stängde ögonen, njöt av hennes pillande i nacken och i håret. "Det var väll inget, sakerna man gör för sin chef..." flinade han och blinkade mot henne. Hon fnissade till och sedan kysste hon hans läppar, mjukt och försiktigt. Värmen strålade mellan deras läppar, och när de släppte varandra hoppade de närmare varandra och Alex la sig i hans famn. Han höll om henne nära de sig. Mot sin bröstkorg och med sitt huvud över hennes. Hon lyfte upp huvudet lite, kysste hans hals, vidare till nacken. Han log lite, sedan tog han hennes huvud och pussade hennes panna.

De hade ögonkontakt ett tag, Josef höll sig vaken för att bevaka henne. Han drog sin hand genom hennes hår, hennes ögonlock stängdes sakta. Långsamma andetag som blev tyngre och tyngre. När hon somnat lutade han sig närmare henne, gav henne en mjuk kyss på hennes läppar innan han också kunde stänga ögonen.