Beck - Josef och Alex

Död nyhet

Alex kollade ut över rummet, men utan att riktigt se. Hon bara svepte över rummet, fram och tillbaka, sedan stannade hon på änden av britsen hon låg på. Hon släppte inte blicken, hon skakade fortfarande lite av chocken. Hon saknade Josef... hur var det med honom på riktigt? Hon fick inte veta mer än vad läkaren berättade. Och han sa att han mådde bra och bara saknade henne. Läkaren sa aldrig om det var något som hände honom, men Alex försökte att tro honom. Josef mådde bra...

Alex lyfte blicken till något som rörde sig in i rummet. ~När man väl talar om trollen,~ tänkte hon och skrattade för dig själv. Läkaren hade med sig en journal och en telefon uppe på den. Han kom in med ett leende, "jag behöver prata med dig, bara dig sedan, så om du vill ta det nu eller om du vill ta det efter samtalet... det är upp till dig..." han försökte le lite. Men det var tydligt att det inte var något bra det han skulle berätta. Alex kollade fundersamt på honom, vilket samtal och vilka nyheter. Hon såg att det var dåliga nyheter och hon behövde något bra nu. "Vilket samtal?" frågade hon. "Josef vill gärna prata med dig", log han. Han gick fram till hennes glada blick och lämnade mobilen till henne. Han satte på micken för henne, Alex kollade bara på skärmen några sekunder. Hon kunde inte tro det, hon skulle få höra honom. Hon letade efter hans namn på skärmen, men det var ett annat nummer. ~Det klart det inte är hans mobil~ tänkte hon glatt och lyfte mobilen till örat. Läkaren log och gick ut från rummet, han stängde till dörren. "Josef!" grät Alex, glädjetårarna rann. Hon hörde snyftningar på andra sidan högtalaren. Och hon tog sig för munnen med fingrarna i otrohet. "Jag är så ledsen Alex!" grät Josef och hon hörde tydligt hans tårar rinna från hans ögon. Hon stannade upp, chockad. "Vad pratar du om?" frågade hon, "det var helt mitt fel, Josef!" hon grät, men plötsligt hade de förvandlats till sorgsna tårar. Hade han tänkte att det varit hans fel hela den här tiden? Alex grät för sig själv, han hade klandrar sig själv hela den här tiden för det som hände. "Det var jag som körde bilen, Josef! Det var inte ditt fel!" hon skakade på huvudet och hoppades på att Josef skulle se henne framför sig. Hur hon reagerade och hur hon menade varje ord hon sa. "Förlåt, jag skulle gjort något!" grät han och han torkade tårarna som forsade ner. "Du försökte ju! Josef, du kan inte tro att detta var ditt fel!" hon grät och lyssnade på hans försök att inte gråta. Han gnuggade sina ögon. Josef sa inget, han kunde inte. Det var tyst några sekunder. "Jag hade gjort allt för att vara bredvid dig just nu", viskade Alex och log lite mitt i tårarna. "Och jag hos dig", svarade Josef med en snyft. "Hur är det med dig?" frågade Josef. "Jag är okej", svarade Alex. "Bättre idag, men det gör ont...", började Alex. "Kan vi inte prata om något annat? Vi tar detta någon annan gång... snälla!" bad Alex och Josef nickade. "Såklart...!" han blev tyst och log lite. "Jag saknar dig så!" sa Josef och log med glädjetårarna krypandes ur ögonvrårna på honom... Alex skrattade till, "och jag dig, så, så mycket! Jag hade gjort så mycket för att få ligga i dina armar." sa hon. Josef log stort. "Jag hade aldrig släppt dig," skämtade han och Alex skrattade. Hon nickade lite och log.

Hon skulle precis prata igen, men läkaren knackade och gick in genom dörren. "Jag skulle verkligen behöva prata med dig nu, ledsen att störa men ni skulle kunna prata lite senare igen..." han log lite smått och gick fram till hennes sida. "Okej... ", sa Alex och nickade förstående. "Jag måste lägga på Josef. Vi kan prata senare, okej?" sa hon och Josef suckade lite. "Okej... jag älskar dig!" sa han. "Och jag dig!" log Alex och la på. Hon räckte fram mobilen till läkaren som tog den, men han la ner den på bordet bredvid henne. "Det är din över dagen, ni får tillbaka era imorgon..." sa han men såg ledsen ut... hon kollade på honom. "Vad har hänt?" frågade hon och väntade på att han skulle svara henne. Han var tyst, sedan kollade han upp på henne, äntligen. "Du borde återställas helt, vi fick lyckligtvis räddat allt skadat... nästan allt." Han blev tyst och kollade bort från henne. Alex kollade på honom, "vadå nästan allt? Vad saknas?" sa hon lite skämtsamt och kollade på hennes hela kropp. Läkaren tittade upp på henne, han såg chockad ut och det gjorde inte Alex mindre fundersam. "Du- du visste inte?" sa han och tog ett djupt andetag. "Visste inte vad?" frågade hon och nu började hon bli nervös och lite irriterad på att han aldrig sa vad det gällde. Och det var tyst några sekunder.
"Vi lyckade inte rädda-... du var gravid", sa han tillslut väldigt sorgset. Det blev tyst och Alex fick en stor klump i magen. Hade hon varit gravid...? Hon försökte säga något, men det kom inte fram något ljud. Det började rinna tårar längs med hennes kinder. "Var... var jag-", hon kunde inte få ut något mer. Hon grät och hon kollade ner på filten hon hade över sig. Läkaren gick fram med lite tårar själv i ögonen, han satte sig på kanten!vid hennes höft. Hon gömde sitt ansikte i sina händer och hon kunde inte riktigt förstå vad han sagt till henne. Hon hade varit gravid... de skulle fått barn... Hon visste inte ens om det var det de ville. Men att hon inte vetat om att hon burit på Josefs och hennes barn... hennes hjärta gick i tusen bitar...
Läkaren la sin hand på hennes arm, "jag är så ledsen...". Läkaren satt kvar vid hennes sida medans hon grät, lite oförstående över vad som han sagt till henne. Hon visste inte vad hon skulle säga. Men hon lyckades samla sig efter en lång stund.

Läkaren satt kvar vid hennes sida... Alex kollade upp på honom. "Vilken... vecka?" frågade hon och han tittade ner i sin journal snabbt. "5:te..." sa han och försökte trycka fram ett leende. Hon nickade förstående... tårande hade inte slutat helt men de hade lugnat sig. "Vet du-" han pausade. "Du måste inte säga om du inte vill... men vet du vem pappan var?" sa han sorgset och kollade på henne. Alex tittade upp på honom, hon nickade. "Är det-", han stoppade och gjorde en charad mot mobilen, han menade Josef såklart. Alex nickade fortfarande fullt medveten om vad han menade med sin charad. Läkaren blev den första personen som fick veta om deras förhållande, bortsett från Inger då såklart. Inte direkt den personen Alex hade tänkt sig kanske... "Vill du att jag berättar för honom?" frågade läkaren. Han ville själv inte det, det var det jobbigaste med hans jobb. Att behöva ge dåliga nyheter I'll patienter och anhöriga. "Nej, men tack...", Alex skakade på huvudet. "Du är den första att veta om mig och Josef, sprid det gärna inte..." sa Alex och tryckte sina fingrar mot sina tinningar. Hon fick huvudvärk av nyheten, hon kunde inte tänka på något annat. Läkaren kollade chockat på henne, han skulle frågat varför, men han ångrade sig. Det var nog steget för långt. Alex såg hans försök, hon visste vad han skulle fråga. "Jag lovar...!" sa han ledsamt och klappade lugnt hennes arm. Han reste sig upp och började gå ut. "Juste, glömde nästan", han vände sig om och tog fram en liten lapp från journalen han höll i. Han la den på bordet bredvid henne. "Lösenord till mobilen, och telefonnummer till Josef och Martin Beck." han log mot henne och sedan vände han sig och gick mot dörren. "Tack!" sa Alex högt efter honom. Han kollade på henne med ett leende, sedan lämnade han.

Alex låg stilla, kollade bara på lappen. Hon visste redan Martins telefonnummer men hon kollade bara på Josefs namn och nummer. Tårarna började växa fram i henne igen. Hon kunde inte prata med Josef nu... hon skulle inte kunna hålla sig från gråt. Hon behövde ta det med honom, sittandes i hans famn där de kunde läsa varandras uttryck och känslor. Hon svalde hårt, och släppte blicken från lappen. Josef fick vänta, hon vände sig om och det högg till i hennes kropp i smärta. Men hon brydde sig inte. Om hon bara låg väldigt stilla nu skulle hon snart inte känna något. Hon blundade och allt runt omkring henne blev tyst...