Beck - Josef och Alex

Trauma...🆘

Alex skakade lite fortfarande och hennes ögon var helt glansiga. Josef satte henne på soffan, tog en filt och la över henne. Han bäddade in henne i filten och Alex tittar på honom. Hon kände sig trygg, och långt borta från den farliga världen när hon var med Josef. Hon har aldrig känt såhär för någon annan innan. Josef hämtade två glas med vatten och ställde dem på soffbordet. Han satte sig bredvid Alex med ansiktet mot henne. "Vad är det som händer?" sa han och kollade på henne. Han släppte inte blicken. Alex tittade på honom. Hon tog ett djupt andetag. Sedan försökte hon förklara. "Jag- jag har inte sovit något det senaste" sa hon. Och kollade på Josef. Josef tittade på henne, han väntade på att hon skulle sägs något mer. "Jag var stationerad i Syrien för några år sedan. Det vet du om." sa hon och blundade hårt. Josef nickade och hoppade närmare henne. "Jag- jag var med om en sak där som gjorde att jag skulle förlorat mitt liv." sa hon och kollade på Josef, hon höll tummarna inombords, hoppades att han skulle förstå henne och låta henne prata till punkt. "Du minns Majid, eller hur?" frågade hon försiktigt. Josef tog ett djupt andetag, hans blick föll lite till knät. Sedan nickade han, "ja, såklart", sa han och blundade. Alex tog fram sin hand och lyfte upp han huvud mot henne så han skulle kolla på henne. "Kolla på mig", sa hon och väntade på att han skulle öppna ögonen. En tår rann ner för hennes kind. Josef tittade på henne, det är kört tänkte han. Har hon träffat honom igen. Hon kunde väl vara ha sagt det tänkte han. Hans hjärta skönt till botten. "Okej, Majid..." sa han och tittade på henne och log i panik. "Det är inget sånt Josef!" sa hon, "inget har hänt mellan oss och inget kommer hända." la hon till och gav honom en mjuk puss på munnen. Sedan så tog hon ett andetag och började berätta. Josefs ögon bildade tårar, hon försökte få ut allt som hon ville säga, hur Majid drog ut henne och räddade livet på henne och allt där emellan. Hon tog en paus, både hon och Josef grät.
"Jag fick skador från det", sa hon och kollade ner i knät från Josef ögon. Det var stilla en stund. Alex tog hans hand med ena handen. Hon började knäppa upp sin blus, en knapp, två knappar, tre knappar och fyra knappar. Hon drog blusen över hennes axel. Josef tittar på hennes ärr, tårarna rann sakta ner längs med kinden på honom. Han blinkade inte, han tittar på hennes ärr och sedan på hennes tårögda ögon, sedan tillbaka till ärret. Han lyfte sin hand och drog försiktigt över ärret, från axeln, över bh:bandet och ner diagonalt över det. Sedan släppte han. Han lyfte upp upp blusen över axeln på henne igen. Alex tittade på honom. Det var tyst en lång stund där de satt och tårarna rann på dem båda. "Majid räddade ditt liv..." sa Josef tillslut med tårarna rinnandes längs med kinden. Men hans perspektiv hade vänt på två olika sätt. Han tackade Majid med allt han var värd, och han hatade sig själv för allt som han sagt och gjort mot Alex när Majid var i stan senast. Alex tittade på honom och väntade på att han skulle säga något. "Förlåt Alex!" grät Josef och tog hans hand över hans ögon. "Jag visste inte, jag var så arg på dig, orättvis... jag skulle kollar med dig hur du mådde redan då." Alex förstod att han menade mordet på Junaid Hanoush. Alex skakade på huvudet. Hon avbröt honom i hans ursäkt. "Du kunde inte veta något... ingen vet utom du..." sa hon och kollade på Josef. "Och Majid" la Josef till åt Alex. Han log lite lätt. "Ja, det klart..." sa Alex och försökte le lite mot Josef. Alex kollade på honom, hon tog hans händer och lutade sig framåt, hon gav honom en mjuk och försiktig puss på hans läppar. Josef tog den gärna och pussade henne tillbaka. Sedan la hon sin pannan mot hans panna. "Bilderna försvinnner inte ur huvudet", grät hon. "Dem lämnar aldrig helt, de försvinner för perioder, sedan kommer de tillbaka..." sa hon och skakade långsamt och försiktigt med huvudet, rullandes på Josefs panna. "De har förstört min sömn förut, men aldrig såhär illa. Det har aldrig påverkat och smittat av sig på jobbet innan." sa Alex och lyfte pannan från Josefs panna. Josef tittade på henne, han tog hans händer och la dem mot Alex kinder. Hon vilade i handen på honom och några tårar rann ner i hans hand från hennes kind. Josef torkade bort dem och gav henne en lång och varm kyss på hennes läppar.
Josef höll om henne, han kramade henne hårt, de satt så länge, trygga i varandras närvaro. Alex tog ett djupt andetag, "Jag älskar dig..." sa hon och pressade hennes läppar mot hans arm som han höll runt henne. Josef stannade upp, han blev varm i hela kroppen av glädje och kärlek. "Och jag älskar dig!" sa han och log stort. Han pussade henne i hennes hår. Där satt dem en stund och log, av smärta, av glädje, av trygghet, av kärlek, av minnen... av allt.

Josef ledde Alex mot sängen, han bäddade om henne och la täcket över henne. Han la sig bredvid henne under täcket. Dem tittade på varandra, Alex kysste honom. Han kysste henne tillbaka. Josef smekte hennes kind och torkade en tår. Alex vred sig med ryggen mot Josef. Hon tog hans arm och la den över henne och kramade den tajt. Josef hoppade nära, nära henne. Han la sitt huvud i hennes nacke och kysste henne lätt en gång. Josef som höll armen runt henne började klia på hennes arm lugnande. Han hörde hur hennes andetag blev tyngre och tyngre. Tillslut så sov hon. Och Josef blundade också. Han kysste henne godnatt igen i nacken och sedan blundade han...