The boy

2. Jag känner igen dig

"LEONORA" Jag vaknar med ett ryck när jag hör mamma skrika från nedervåningen. 
"Jaaa" svarade jag och drog ut på a:et med ett mörkt tonfall.
"Gå upp nu så du hinner till skolan. Du vill väll inte missa första dagen?"
"Jo det vill jag" muttrade jag fram tyst. Det var lite nervöst att börja en ny skola. Särskild nu när man börjar tvåan då kommer ju alla känna varandra.

Efter tio minuter så släpade jag mig upp ur sängen och gick ner till köket där Jesper satt och proppade i sig frukost.

"Om du ska ha skjuts av mig så måste du vara klar om en halvtimme. För då åker jag." Sa han utan att släppa blicken från telefonen.

" Halvtimme" förtydligade jag. Han nickade sakta.
"Shit" Jag sprang tillbaka upp för trappan med snabba steg och fort in till mitt rum. Nu var det bara nästa problem. Vad ska jag ha på mig?

Efter ytterligare 10 minuter så hade jag på mig ett par blåa bootcut jeans och en "mjuk" vit skjorta som var nerstoppad där fram och uppknäppt en knapp. Jag satte mig vid sminkbordet och kollade på mig själv i spegeln. Vanligtvis brukade jag inte ha smink på mig men idag var ju faktiskt första dagen. Jag drog mascara borsten igenom mina ögonfransar några gånger men sen fick det duga. Sedan borstade jag tänderna och drog hårborsten genom mitt blonda hår.

"Kommer du Leonora!!!" ropade Jesper från nedervåningen.
" Jaa, jag kommer" ropade jag högt tillbaka så han fatta att han inte behöver skrika. Jag är inte döv.

Jag sprang ner för trappan och in i hallen, satte på mig mina vita sneakers, en mörkblå bomberjacka och slängde min väska runt axen. Sedan gick jag ut till bilen där Jesper satt redo.

När vi var framme klev vi ut ur Jespers svarta sportbil. Som tur var skolgården tom så inga jobbiga blickar var jag tvungen att få än. Skolan var stor och vit och i mitten av byggnaden var det två stora dörrar. Det är nu helvetet börjar. Det kan vara nu framtiden avgöras.

Våra steg började gå till dörrarna och efter ett tag så skildes vi åt eftersom att han skulle till andra delen av byggnaden, säkert där alla treor var. Jag fortsatte in till en korridor som var full med röda skåp längst sidorna. Korridoren var också väldigt tom och tyst. Jag såg en dörr till höger där det stod "Rektor". Jag knackade på dörren och efter några sekunder öppnades den av en kort man i grå kostym. Hans hår var kammat och något för mycket hårgelé placerade sig som ett kladd på huvudet. Jag drog ner blicken och mötte hans ögon.

"Hej, är det du som är Leonora Nilsson?" sa han med en ganska ljus röst. Det var grädden på moset. Jag ville brista ut i skratt men försökte göra allt för att motverka det.

"Ja precis" svarade jag så gott som möjligt. Hur ska jag kunna fokusera när hans ska prata.

"Välkommen välkommen ska du vara, om du kommer med in här ska du få din nyckel till skåpet och ditt schema."

Efter ett tag när vi pratat klart tackade jag för hjälpen och gick ut mot dem fortfarande tomma korridoren igen. Egentligen hade jag inte lyssnat eller kunnat koncentrera mig på ett ända ord han sagt, men hur svårt ska det vara att hitta? Jag letade efter mitt skåp och efter ett tag hittade jag det. 275. Jag öppnade det och hängde upp min jacka och La in min väska. Sedan kollade jag på schemat och såg att jag hade engelska så jag tog fram böckerna och stängde sedan skåpet.

När jag gått runt ett tag och letat efter lektionssalen, tog jag fram kartan framför mitt huvud och fortsatte gå. Vilket inte var så bra tänkt eftersom att jag gick in i någon och alla mina böcker hamnade men ett plask på marken.
"Se dig för" muttrade en killröst fram.
"Ursäkta men det var ju lika mycket ditt fel som mitt." sa jag medan jag satte mig på huk för att plocka upp mina böcker. När jag reste mig upp hamnade jag väldigt när killen framför mig. Det kan inte vara sant. Det var killen från pizzerian igår. Hans blåa ögon borrades in i mina precis som dom gjorde igår. Han var verkligen lång, nästan ett huvud längre än mig. Att jag inte la märkte till det igår. Kanske för att jag försökte göra vad jag kunde för att inte för att få en hjärtattack. Vilket nu när jag tänker efter ville. För att inte göra samma misstag som igår. Fastän jag verkligen skulle vilja betraktat honom mer så backade jag ett steg. Ett avstånd kan få mig att koncentrera mig bättre. Jag märkte att han börjar granska mig från topp till tå med ett flin på läpparna. Jag harklade mig. Om han inte slutar snart är jag rädd att bli uppäten.

Han kollade upp och gav mig en fundersam blick.
"Var känner jag igen dig" Han fick ett flin på läpparna igen.
"Vet inte" ljög jag. Han funderade ett tag. Hoppas han inte kommer ihåg pizza insidenten igår. Eller jag kanske borde ta upp det. Jag kanske borde ge honom pengar för pizzorna.

"Är du ny?" Frågade han tillslut.
"Ja, först dagen idag" svarade jag och kollade lite åt sidan. Det var jobbigt att kolla på honom. Han ser verkligen så bra ut.
"Lucas", sa han och sträckte fram handen.
Jag tog emot handen och sa "Leonora".

"Vilket fint namn till en sån fin person som du" sa han med ett leende på läpparna. Jag ville inte rodna för det där va EM sån dålig raggningsreplik men självklart kände jag att mina kinder blev lite rosiga.

"Så kan jag gå nu?" Frågade jag. Det känns mer som ett förhör än en konversation. Han flyttade på sig och höll oskyldigt upp händerna i luften.

"Hoppas vi ses igen" sa han när jag gick förbi honom. Att kolla bak var inte på kartan så med inriktade steg gick jag. Utan att veta vart mitt jävla klassrum låg. En sak var säker jag måste bort här ifrån. Bort från honom.

"Åh herregud" sa jag lite tyst för mig själv. Jag klommer aldrig överleva skolan. Inte trodde jag att Gud var på min sida. Ja mena igår bönade jag och bad att vi skulle träffas igen. Nu börjar det bli läskigt.

( På bilden där uppe kan man se personerna i profil.)

När jag äntligen kom fram till en dörr, där det stod B204 så hade jag kommit rätt. Jag knackade lite lätt på dörren och en kvinna i 35 års ålderns öppnade.
"Hej, är det du som är den nya eleven?" Frågade hon med ett brett leende på läpparna.
"Ja, Leonora", svarade jag lite enkelt och sträckte fram handen. Hon tog vänligt emot den och presenterade sig.

"Välkommen, du kan slå dig ner på den tomma platsen bredvid Sarah."
Jag nickade och fortsatte in i klassrummet, jag kunde känna alla blickar på mig men jag hade bara blicken inställd på den tomma bänken. Det här var så jobbigt.

"Så Leonora berätta lite om dig själv" sa läraren när jag kommit på plats vid bänken.
"Jag heter Leonora. Jag flyttade hit i förrgår från Sverige med min mamma och storebror." Svarade jag enkelt.
"Okej, är det någon i klassen som undra något?" Frågade läraren ut till klassen. Hur kan man ens ha rätt att göra så. Nu måste jag svara på ännu fler frågor.

Det var tre personer som räckte upp handen.
"Ja Sofie "
"Hur gammal är din bror?" Frågade hon och putade med läpparna.
"Han är ett år äldre och går här i trean" svarade jag den blonda tjejen.

Hon nickade som svar och sedan gick frågan vidare.

"Är han singel?" Frågade en brunett med om jag ska vara ärlig för mycket extension. 

" Äh, det vet jag inte" sa jag lite fundersamt. Varför vill dom veta det? Jag vet mycket väl att han är singel men varför behöver dom veta det. Det är hans ensak att berätta.

Hennes ögon blev stora om klot och såg genast förälskad ut.

"Okej klassen nog med frågor." sa läraren och återgick till lektionen.

"Hej, jag är Sarah." sa tjejen bredvid mig. Hon hade halv långt mörkbrunt hår och bruna ögon. Hon däremot hade inte extension i håret. Hon var väldigt söt.

"Hej, Leonora." Presenterade jag mig igen.

"Som du säkert hört några gånger nu." Konstaterade jag och vi båda fick ett skratt.

"Tjejer är ni tysta, så alla kan koncentrera sig." ropade läraren och vi tittade genast fram mot tavlan igen. Sarah, hon verkar vara pålitlig.