The boy

37. Det visar sig att du är.....

Jesper perspektiv:

Lucas körde som tok ända fram till sjukhuset. Jävligt tur att inte polisen såg att han körde 100km/h på en 50 väg. Men jag klagar inte det gällde ju Leonora. Framme vid sjukhuset tvärstannde han framför sjukhusentrén jag flög ut ur bilen och lyfte upp Leonora. Ena armen runt benen och andra runt ryggen.

Jag tog täten in i sjukhuset men hade både Lucas och Sarah hack i häl. En doktor stod med ryggen mot oss framme vid receptionen. Inte vilken läkare som helst. Mamma.

"Mamma" Ropade jag och hon vände sig genast. Hon hade först ett leende på läpparna men när hon fick syn på Leonora blev hon genast orolig. Hon kom framrusande till mig började genast peta och känna på Leonora.

"Vad har hänt?" Frågar hon i panik.

"Hon skulle till den här festen som du vet, drack väl lite för mycket och en kille gav henne något." Sa jag hackigt och stressat.

"Vad har han gett henne" Frågade hon stressat.

"Ecstasy" sa Lucas bakom mig. Hon kollade upp mot honom Och sedan på mig.

"Läkare" Ropade hon stressat och bara några minuter efter kom flera läkare till oss med en bår. Jag la henne på den och hann pussa henne på pannan innan dom rullade iväg henne. Kvar stod vi tre förvirrade och i chock.

Det hade gått 45 minuter nu och ingen hade kommit och pratat med oss eller meddelat oss vad som hände. Inte ens mamma. Jag, Sarah och Lucas satt i ett väntrum i en korridor. Sarah bredvid mig och Lucas på andra sidan.

(Bild där uppe, fast det är stolar på andra sidan av korridoren också)

"Hur visste du vart vi var" Frågade Sarah helt plötsligt. Lucas kollade upp och mötte hennes blick.

"Jag har vart på fest där några gånger innan och det har alltid vart droger inblandat." Hon nickade långsamt och fällde en tår.

"Det är mitt fel alltihop, om jag inte hade tagit med henne på festen." Sa hon ledset. Jag la handen på hennes lår som tröst och hon la sin hand över min.

"Det är mitt fel att jag gjorde ett dumt vad från hela början." Sa Lucas och hade blicken fäst i marken.

"Man kan skylla på allt. Att vår pappa var otrogen och att vi flyttade. Om han inte gjort det hade det inte heller hänt. Men nu har det hänt och vi kan inte göra något åt det, inget annat än att hoppas att hon blir bättre." Sa jag och båda blev tysta.

Lite längre in i korridoren kom mamma gåendes mot oss. Hon hade en min man inte kunde tyda. Leonora kan inte vara död för i så fall hade hon gråtit, det är ju vår mamma. Hon hade händerna i fickorna på sin långa vita läkarrock. När hon kom fram till oss ställe jag och Lucas oss genast och väntade på vad kon hade att säga.

"Hon hade tur, väldigt tur" sa hon och en enstaka tår rann ner från hennes kind. Jag kramade om mamma och en tår rann ner från min kind också. Min älskade lilla lillasyster klarade sig. Jag drog mig ifrån vår kram och hon torkade bort sin tår med handen.

"Nu vill jag att ni berättar allt från början." Sa hon. Jag måste verkligen berömma vår mamma. Hon är så lugn och skällde inte på oss. Även om vi inte gjort något. Sarah började berätta om hela händelsen, när hon kom till den delen att jag inte svarade i telefonen fick jag så dåligt samvete. Allt löste ju sig när hon fick tag på Lucas men det störde mig ändå att jag inte hade svarat i min telefon när hon ringde.

"Så när Jesper inte svarade ringde jag Lucas som svarade direkt och sa åt mig vad jag skulle göra och att han skulle plocka upp Jesper på vägen och sedan komma till oss. Sen hittade vi henne" Mamma nickade förstående på huvudet och reste sig från sin stol. Hon gick fram till Lucas och satte sig på huk framför honom. Hon kollade på honom ett tag och sedan sa hon.

" Tack för att du svarade så fort och för att du hittade min flicka." Han nickade och hon fortsatte.

"Det jag inte fattar är bara varför hon var ett vad."

"Det är hon inte och om jag inte hade glömt bort det hade jag avbrutit vadet så fort jag kunde. Jag blev som förtrollade när jag var med henne och tänkte inte tillbaka på hur jag var och betedde mig innan." Sa Lucas. Han är en bra kille, jag hör det, han menar verkligen vad han säger. Mamma nickade och reste sig sedan upp.

"Hon sover just nu, men lär vakna snart" sedan vände hon sig om och gick.

Leonoras perspektiv:

Jag öppnade långsamt ögonen och kikade runt i rummet utan att röra mig. Jag är inte hemma jag är på ett sjukhus. Dörren till rummet öppnades och mamma kom in. Hon kom fram till sängen med ett bekymrat leende.

"Hur mår du?" Frågade hon och la sin hand på min panna.

"Skit bra" flummade jag hest. Hon pillade på några sjukhus saker och jag kunde se att ett leende på hennes läppar.

"Jag är glad att du klarade dig" sa hon och kollade mot mig. Jag fattar ingenting vad är det som har hänt.

"Exakt vad är det som har hänt" Frågade jag. Mamma började dra en hel historia om min kväll och för varje ord hon sa kom jag ihåg mer och mer från festen.

"Du hade väldigt tur" sa hon. Jag nickade och fällde en tår. Mamma kom fram till sängen och kramade mig liggandes. Hur kunde jag vara så korkad att ta emot en dricka jag inte vetat vad som va i. Mamma har ju lärt mig att bara dricka alkohol med kork på.

"Det är en sak jag skulle vilja ta upp med dig." Sa hon, drog fram en stol bredvid sängen och la båda händerna runt min vänstra. Vad kommer hon säga. Är jag död?

"Okej" sa jag och kollade skeptiskt på henne.

"Ja, vi var ju tvungna att ta prover på dig. Och det visade att du är gravid...."

*************************

Oj oj oj. Vad kommer hända nu??

Hoppas det var bra! Love<3333