The boy

35. Är jag bara ett vad för dig?

Leonoras perspektiv:

Det var måndag igen och jag var påväg till skolan som vilken måndag som helst. Jag lyssnade på låten Perfect av Ed Sheeran, att höra den låttexten gjorde mig helt varm i kroppen. Jag tänkte bara på Lucas och mig. Jag har verkligen hittat en kille som är puzzelbiten i mitt liv. Det kanske låter töntigt men efter vad mitt ex gjorde mot mig trodde jag aldrig jag skulle kunna älska eller lita på någon igen. Min prins. Jag saknade honom så mycket. Vi hade inte träffats sen i lördags. Alldeles för lång tid.

Jag öppnade dörrarna till skolan och drog ut ena snäckan ur örat, men hade den andra kvar så jag kunde lyssna klart på min favorit låt. När jag skulle svänga runt hörnet till nästa korridor hörde jag något som fick hela mitt hjärta att stanna upp. Det var Lucas, inte han utan det han sa.

"Vadet vi gjorde att jag skulle ligga med Leonora, jag har legat med henne." Vad är det som händer. Jag stängde av allt i huvudet och allt blev tyst. Jag sprang ut från korridoren med skakiga ben och gråten i halsen. Ute på den tomma skolgården slängde jag mig ner mot husväggen och grät. Hur kunde han? Hur kunde jag vara så dum att lita på en kille igen. Alla känslor poppade upp i mitt huvud och jag kunde inte tänka klart. Vart ska jag ta vägen?

Lucas perspektiv:

Jag kom in i korridoren med hög hastighet eftersom att jag redan var 20 minuter sen till min lektion. Runt hörnet av korridoren stoppade någon mig. Chris. Han fick genast ett flin på läpparna men jag behöll mitt lugn.

"Kommer du få pengar eller inte?" Frågade han sedan spydigt och kaxigt.

"Vadet jag gjorde var att jag skulle ligga med Leonora, jag har legat med henne nu. Men inte för vadet, aldrig i helvete att jag skulle göra det. Jag fattar inte hur dum jag kunde vara att göra det vadet med dig. Jag har blivit en sån bättre person på grund av henne. Du borde växa upp du med." Sa jag kaxigt tillbaka och vände mig stolt om för att gå. Jag skiter i skolan idag. Jag orkar inte. Jag fortsatte ut i korridoren och när jag kom ut hörde jag någon gråta. Jag följde ljudet och när jag kom runt hörnet av byggnaden såg jag Leonora sitta med händerna för ansiktet.

"Vad har hänt?" Frågade jag och tog snabbare steg mot henne. Hon lyfte bort sina händer från hennes ansikte och kollade på mig surt. Sedan reste hon sig och gick mot mig med bestämda steg. Vad har hänt? Jag fattar ingenting. Hon lyfte sin hand och den skulle precis träffa mitt ansikte när jag greppade tag i hennes handled. Hon slet ifrån sig handen och jag kunde se hennes röda ögon.

"Var jag bara ett vad för dig?" Sa hon utan att titta på mig.

"Vad menar du?" Sa jag förvirrat.

"Jag hörde vad du sa" skrek hon argt.

"Vad snackar du om?" Frågade jag igen.

"Spela inte nu Lucas, jag hörde exakt vad du sa där inne." Skrek hon igen medan tårarna rann ner för hennes kinder. Helvete hörde hon vad vi snackade om, men det var ju inget negativt, jag sa bara bra saker.

"Du förstår inte." Började jag men hon avbröt mig.

"Håll bara käften Lucas, jag vill inte höra ett ända ord från din mun igen." Hon pausade och fortsatte sedan igen.

"Jag fattar inte att jag kunde lita på en kille igen." Skrattade hon och slängde sina händer i sidorna på sig själv.

"Det är så slut." Sa hon, vände sig om och började gå. Men jag sprang ikapp henne och tog tag i hennes handled. Och snurrade runt henne mot mig.

"Släpp mig" sa hon och jag släppte genast. Hon kollade in i mina ögon och vände sig sedan och fortsatte gå. Jag borde springa efter, men varför? Hon vill inte lyssna. Hur kunde det bli såhär? Allt var ju så bra.

Leonoras perspektiv:

Jag fortsatte gå och hörde att han inte följde efter. Utan att tänka vart jag var påväg fortsatte jag bara gå, bort från allt och alla. Jag stängde av allt,
känslorna mest. Hela jag var tom. Jag orkade inte tänka.

******************************

Inte så långt kapitel men hoppas det är Ok! Kram kram.

Tack tack tack för 3k💞🎉