Amnesia

Kapitel 3 ~ Mysterium ~

Kapitel 3 ~ Mysterium ~

 Under kvällsmaten sitter jag igen vid samma matbord med Rickard, Hilda och Lauren vars namn börjar sakta att blekna. Rickard, Hilda, Lauren. Rickard, Hilda, Lauren. Upprepar jag om och om igen i mitt huvud, att lära mig deras namn är egentligen ganska onödigt. Vi pratar knappt med varandra och imorgon kommer allt vara glömt endå, de är bara tillfälligt sällskap.

Jag är mitt uppe i att mosa min potatis när någon öppnar dörren till matsalen och mina bordskamrater kollar nyfiket dit. Jag kollar snabbt över axeln och ser den nya killen som jag krockade med innan, vi får för en sekund ögonkontakt men jag slår ner blicken i bordet skyggt. Han bär samma lätt irriterade och trötta min, som om han hatade varenda person i rummet och absolut inte ville vara här. Jag vill verkligen veta vad han heter, jag är helt säker på att jag känner igenom honom från någonstans.

''Är det någon annan än jag som ser en ny kille här?'' Frågar Lauren oroligt och stirrar intensivt på honom.

''Jag ser honom också, oroa dig inte.'' Skrattar Hilda glatt. Lauren spricker upp i ett leende innan hon får syn på något annat som fångar hennes uppmärksamhet vilket inte vi kan se. 

''Vad kul med fler personer på den här avdelningen? Det känns lite tomt, tycker ni inte?'' Frågar Hilda oss glatt, jag rycker på axlarna. Jag känner honom såklart inte med han har redan givit mig intrycket om att han är oförskämd och ogillar mig, om han ogillar mig måste jag själv automatiskt också ogilla honom tillbaks.

''Jag litar inte på honom, han vill ta allt jag jobbat så hårt för.'' Morrar Rickard och stirrar misstänksamt på killen.

''Vad är det du har jobbat så hårt för?'' Frågar jag nyfiket. Han fortsätter säga att han jobbar dag in och natt ut men han nämner aldrig om vad det är för något.

''Varför ställer du så många frågor, Ollie? Ha? Tror du att jag döljer något?!'' Ryter han, jag rycker till men ignorerar honom. Jag gillar inte när folk skriker åt mig, jag måste påminna mig själv att han är mentalt rubbad och det finns ingen idé att bråka med honom.

Jag vänder mig om i stolen för att kika på den nya killen som satt sig vid ett ensamt bord. Han tittar upp när han märker att någon iakttar honom, jag får en irriterad blick så jag går tillbaka till att mosa min potatis. Han verkar till synes normal, vad gör han här egentligen?

Jag väntar spänt tills killen ätit upp, då dukar jag av och väntar ute i korridoren på honom. Jag är bara nyfiken, det är allt. Någon minut senare dyker han upp och jag ställer mig framför honom och blockerar hans väg, han är mycket längre och större än mig så min blockering skulle nog inte stoppa honom från att tränga sig förbi mig. Han höjer på ögonbrynen men muttrar en svordom när han känner igen mig.

"Vad gör du här? Detta är vad jag vet ett mentalsjukhus men du verkar... normal?" Jag har inte riktigt planerat vad jag ska säga, jag vet inte ens varför jag har ett sådant starkt behov att fråga ut honom.

"Ser ut som om du just funnit ett mysterium, freak." Snäser han och försöker gå förbi mig.

"Jag flyttar på mig när du sagt din diagnos, namn och ålder." Säger jag envist och ställer mig  än en gång i hans väg. Jag vet inte varför jag plötsligt är så intresserad i honom, jag kanske bara är paranoid.

"Nej! Gå och lek med dina sjuka vänner." Han knuffar sig förbi mig men ser inte helt säker på vart han ska och vänder sig tillbaka mot mig. "Vart ligger mitt rum?" Frågar han mig.

"Vet inte, mittemot mitt rum." Jag rycker ovetande på axlarna.

"Exakt, så åt vilket håll ligger våran korridor. Du har väll bott här länge?" Han ger mig en ilsken blick, tror antagligen att jag bara driver. Jag vet seriöst inte vart våra rum ligger, Sofie hjälper mig alltid hitta tillbaks.

"Minnesförlust, saker som korridorer och rum lägger sig speciellt inte på minnet." Det känns konstigt att prata om min "sjukdom" som om jag faktiskt visste vad det är, jag fick liksom reda på det idag.

"Du är hopplös." Muttrar han och går iväg för att själv hitta rätt korridor. Jag smyger försiktigt efter, jag kan inte låta detta gå än, jag har inte fått något svar än, inte ens ett namn.

"Har vi möjligen träffats förr?" Frågar jag. 

"Det tvivlar jag starkt på." Muttrar han och ökar farten. 

''Säg bara vad du heter så kanske jag har en chans att komma ihåg, snälla?'' Ber jag och men han fortsätter gå med mig hack i häl.

''Hade inte du minnesförlust?'' Jag nickar tveksamt. ''Isåfall spelar det väll ingen roll, du kommer ha glömt imorgon iallafall.'' 

''Jag har en konstig känsla om att jag inte kommer glömma det.'' Han ser sig omkring men suckar till slut uppgivet.

''Lovar du att låta mig va om jag säger mitt namn?'' Jag nickar ivrigt och tar ett steg närmare. ''Finn, jag heter Finn.'' Jag vet inte vad jag förväntade mig skulle hända, kanske att alla saknade pusselbitar skulle falla på plats och att jag inte längre skulle leva i förvirring. 

''Jaha.'' Jag försöker inte ens dölja besvikelsen i min röst. Finn rycker på axlarna och går iväg för att försöka hitta sitt rum igen, jag vill springa efter och fråga fler frågor men jag lovade att låta honom va, det löftet kommer jag hålla iallafall tillfälligt. Efter att han försvunnit bakom hörnet springer till personalrummet för att hitta Sofie, det tar en stund att hitta det men till sist står jag där flåsande framför henne. Hon håller i en pappersmugg fylld med kaffe och ser oroligt på mig.

''Jag behöver information om Finn, han nya killen.'' Säger jag när jag hämtat andan.

''Varför skulle du behöva det?'' Frågar Sofie misstänksamt men ler plötsligt roat. ''Är du kär i honom eller?'' Kär? 

''Va? Nej! Jag behöver bara information om honom. Varför han är här, hur gammal han är, vart han bodde innan.'' Rabblar jag.

''Jag kan inte ge ut någon privat information, du borde fråga honom själv.'' 

''Jag har det men han svarar inte på några av mina frågor. Snälla, jag ber dig. Jag har bara den här känslan att jag behöver veta.'' Ber jag och faller ner på knä. Sofie kliar sig tankfullt i huvudet med ser inte helt säker ut.

''Ollie, jag kan inte säga något. Han är 18 år men mer än så är hemligstämplat. Du borde lära känna honom själv istället, ge honom lite tid att öppna upp sig.'' Föreslår hon uppmuntrande, jag suckar nedlslaget och vi reser oss. Hon följer mig till mitt rum där hon lämnar mig för natten.

''Godnatt.'' Mumlar jag besegrat och stänger dörren efter mig, jag känner mig rastlös och vill allt annat än att gå och lägga mig men kryper endå ner i sängen. 

Snälla, försök och minnas. Försök, snälla glöm inte. Jag vill inte glömma, jag måste komma ihåg! Efter vad som känns som timmar av bara mig tänka till mig själv om och om igen känner jag hur ögonlocken blir tyngre och till sist sover jag djupt.