Amnesia

Kapitel 32 ~ Som gamla tider ~

Kapitel 32 ~ Som gamla tider ~

~ Finns perspektiv ~ 

''Då så, pojkar! Vi drar hemåt, Ludde du kör.'' Driver Ace och klappar hårt på den svarta skåpbilens motorhuv. Han har ett stolt leende på läpparna av ännu en lyckad natt, kortare än vanligt. Vi brukar ju vanligtvis stanna ute tills runt sex på morgonen, men jag klagar inte på korta nätter. Jag vill bara komma tillbaka till Ollie så snabbt som möjligt och sova ut.

Jag pustar ut när jag sätter mig längst bak i skåpbilen och efter mig fylls den på med resten av gänget. De ser själva ganska trötta ut förutom Ace som är på väldigt gott humör idag, det är en aning oroväckande att se honom så munter. Hans blick möter min och leendet växer ytterligare, han reser sig från sitt säte längst fram och klättrar bak till oss.

''Lilla, Finn. Ung och skicklig, du har spenderat två veckor här nu och jag hade verkligen rätt när jag förutspådde att det skulle gynna oss i slutändan.'' Han gör en gest mot resten av killarna och ler triumferande. Det var såklart hans ide att kidnappa mig och Ollie, de andra tänkte nog att han var galen som var så besatt av lilla mig.

''Som gamla tider, eller hur Ace?'' Jag blänger på honom trotsigt. ''Förutom att på den tiden så hade du inte en jävla kniv mot min hals, nej vänta, det hade du ju.'' Han fattar att jag pratar om natten han anföll mig och lämnade mig halvdöd i min lägenhet och alla andra gånger han hotade mig om jag inte följde varenda liten order han gav mig. Han är ett kontrollfreak som vill ha sina hundar väluppfostrade och underlägsna.

''Precis.'' Flinar han och kommer närmare mig. ''Men den här gången har jag inte lika mycket tålamod för dina uppnosiga kommentarer.'' Plötsligt sprider sig smärta över min kind och jag faller ur mitt säte ner på golvet, han har så otroligt mycket kraft i sina slag. ''Du förstår, att varje gång du trotsar mig förkortar du bara livslängden för dig och ditt lilla freak.'' Jag förstår att han pratar om Ollie och det ger mig styrkan inte resa mig upp och slå honom tillbaks. Hatet brinner inuti mig men jag kan inte riskera Ollies liv för en liten stund av upprättelse som sedan kommer slängas tillbaka i mitt ansikte, bokstavligt talat.

''Åh, vad gulligt! Valpen håller tillbaka vid tanken på hans kära.'' Retar Harry och lägger huvudet på sned. Jag blänger varnande på honom och sätter mig upp i mitt säte igen. 

''Ja, hon är en sötnos, eller hur?'' Skrattar Ace. ''Det är ju tack vare mig som du hamnade på det där hemmet och träffade henne från första början.'' 

''Ja, jag hamnade där för att dem hittade en kniv i min hand och en kropp strax utanför min lägenhet.'' Aces leende blir ännu bredare. ''Du la den skulden på mig, eller hur, men jag förstår dock inte varför du kidnappade oss. Jag har inte mördat någon i ditt gäng och det vet du, varför kunde du inte bara låta oss vara? Du fick din hämnd när du lämnade mig döende i min lägenhet, fått tillbaka alla pengar jag stal och fått mig anklagad för ett jävla mord jag ej begått!'' Vad mer vill han ha? Varför kan han inte bara låta mig gå?

''För att du är användbar och jäkligt skicklig på vad du gör bäst, fuska. Varför skulle jag låta någon så användbar som dig bara gå ut igenom dörren? När jag attackerade dig i din lägenhet ville jag bara ha mina pengar och få ut lite ilska på dig. Trodde att jag åtminstone paralyserat dig men tydligen gick jag för lätt på dig. Jag förstod först några dagar senare att jag faktiskt har användning av dig, där med började planerandet med hur vi skulle få dig tillbaka.'' 

''Jag känner mig så smickrad.'' Fnyser jag sarkastiskt. ''Varför tog ni Ollie? Ni vet inte vem hon är eller vad hon betyder för mig.'' 

''Din kära kusin Sofie var vårt första val men Ollie fick ta hennes plats och det fungerade ju suveränt.'' 

Vi kör in på grusvägen som leder upp till huset och i samma stund som jag stiger ut ur skåpbilen inser jag att något är annorlunda den här gången. Alexs bil saknas vilket inte är jätte onormalt då hon inte alltid spenderar natten här men det är inte bara det. Jag verkar vara den enda som också upptäcker att fönstret är på glänt och gruset under ser det ut som om någon hoppat ur just det fönstret och landat lite klumpigt.

Ollie har flytt!

Hon gjorde det, på något sätt när Alex åkt så lyckades hon ta sig ut. Hon befinner sig säkert någonstans ute i skogen på väg in till staden för att hämta hjälp. Vi har fan åkt förbi henne under tiden jag bråkade med Ace, frågan är hur långt hon har kommit?

''Har Alex lämnat oss igen? Det är ju väldigt sällan, jag undrar varför.'' Säger Ace fundersamt och öppnar den olåsta dörren. ''Den idioten glömde att låsa också.'' 

''Undra om hon ens brydde sig om att mata Ollie.'' Säger Ludde och vänder sig till hallen där dörren till vårat rum troligen står öppen. Jag rycker snabbt in och försöker samtidigt få kontroll över min puls så att jag inte ska låta så stressad och misstänksam. Dem får inte inse att hon har flytt. 

''Jag tar den till henne.'' Muttrar jag och går in i köket följt av resten av dem utsvultna killarna. ''Ni behandlar alla henne som en hund utan känslor och mänskliga behov.'' Morrar jag.

''Åh, jag kan uträtta ett och annat mänskligt behov för henne.'' Skrattar en av killarna och jag förstår direkt vad den jäveln syftar på. 

Jag hinner knappt uppfatta vad som händer innan min näve kommer i kontakt med hans käke, hårt. I samma sekund som han dunsar ner i golvet ångrar jag mig. Ollie har flytt och jag kan inte ens kontrollera mitt temperament, kaos är det sista vi behöver. Plötsligt tacklar någon omkull mig och det är nu jag som ligger på golvet och blir överöst av slag och sparkar.

''Killar, sluta!'' Jag uppfattar knappt Ludde stå och ropa i hallen. ''Hon har rymt!'' Jag stelnar till liksom alla runt omkring mig, slagen uppstår och alla sträcker på sig och stirrar knäpptyst på honom. 

''Vad står alla och stirrar på? Vi måste hitta henne nu!'' Ryter Ace vansinnigt men får ingen större reaktion. ''Hon springer just nu igenom skogen så vad fan väntar alla på?''

''Alex måste ha tagit henne med sig, hjälpte henne rymma.'' Föreslår någon. Jag skulle troligen hållit med i det här fallet om inte fönstret stått på glänt och dem uppenbara märkena i gruset, de är lyckligtvis inte lika observanta som jag.

Ace vänder sig mot mig med mordisk blick. ''Du!'' Ryter han och jag reser mig hastigt från golvet. ''Vart är hon? Hon måste ha sagt något till dig innan.'' Han tar mig i kragen och trycker upp mig mot väggen.

''Inte fan vet jag, hon har inte sagt någonting!'' Fräser jag tillbaka. Han släpper ner mig och går ut till hallen, två killar grabbar tag i mig och vi alla följer efter honom. 

''Okej, vi letar reda på Alex.'' Beordrar han och går ut till bilen igen. Jag försöker mitt bästa i att inte le, de följer helt fel spår. ''Finn kan ni sätta tillbaka i...'' Plötsligt tystnar han och jag ser igenom den öppna ytterdörren hur han fått syn på något, fönstret. Helvete! ''Nya planer, pojkar. Någon är visst ute på en kvällspromenad igenom skogen.'' Flinar Ace och resten av gänget följer med ut för att se vad han fått syn på.

Snälla, Ollie. Spring så fort du kan.