Amnesia

~ Epilog ~

~ Epilog ~

Svenne vrider och vänder sig men jag vägrar släppa taget och biter bara ihop när han begraver sina klor i min underarm, så hårt som jag kramar honom har han nog tröttnat på min tillgivenhet. Jag vill inte släppa taget, inte än iallafall, inte på länge, inte förens han är här.

Idag kommer Finn och hälsar på igen på universitetet där jag är relativt nyinflyttad och för första gången har jag hyrt en egen lägenhet där jag bor helt själv. Under dessa fyra åren jag spenderat med Finn har mitt minne blivit bättre och tack vare detta har jag tagit studenten med bra betyg och allt, jag är inte längre beroende av andra. Men att flytta ut har varit den största utmaningen hittills.

Några veckor efter att Finn kommit tillbaka från sjukhuset flyttade vi in hos Sofie och hon blev också min vårdnadshavare. Vi började skolan i olika årskurser och jag fick där med möta en helt ny klass utan Finn vid min sida. Det gick ganska bra och för ett år sedan när Finn tog studenten flyttade vi ut i en egen lägenhet, han började plugga på universitet och jag fortsatte på gymnasiet . För bara 4 år sedan satt jag inspärrad och svag på ett mentalsjukhus och nu har jag en egen lägenhet som jag delat med min kattunge Svenne i en månad nu. Finn gav mig Svenne i 20 års present, jag får fortfarande ångest attacker då och då men Svenne hjälper mig igenom det och jag känner mig mindre ensam.

"Svenne sluta streta emot." Försöker jag lugna katten med men utan framgång. Tillslut tvingas jag släppa taget då han slutat bita mitt skinn och ger sig på tröjan istället. "Älskar dig också." Muttrar jag och borstar besegrat bort allt katt hår från min stickade svarta kofta.

Jag sträcker på mig och får syn på mig själv i spegeln i hallen, har aldrig förr riktigt hängt upp mig på utseende men plötsligt är allt jag tänker på för tillfället. Mitt hår är nyklippt och når mig nu bara lite längre än axlarna, tänk så kommer inte Finn gilla det! Tänk så har han insett hur jobbig jag under den här tiden vi vart ifrån varandra? Han kanske hittat någon annan!

Men nej, Ollie! Finn älskar dig lika mycket som du älskar honom! Tänker jag dumstridigt till mig själv. Dessa stunder av osäkerhet är bara nonsens, vid det här laget borde jag ha börjat lita på mig själv och Finn. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Och förutom allt drama var han min första kyss, min första pojkvän, mitt första... ja hur som helst är han mitt allt.

Just då knackar det på dörren, jag rycker våldsamt till och stöter emot en lampa som sticker ut från väggen.

"Ollie?" Finns röst är som musik för mina öron. Men det är all stress borta och jag dansar lyckligt mot dörren.

"Vem där?" Flinar jag och tittar igenom kikhålet i dörren gör att se en suckande Finn.

"Finn." Svarar han rastlöst.

"Finn vem?"

"Finn som kommer gå igen om du inte öppnar dörren inom tre sekunder." Hotar han. Jag tror såklart inte att han faktiskt kommer gå men jag vill helst inte chansa och öppnar dörren med ett strålande leende som till och med får Finn att dra på mungipan.

Jag hoppar upp i Finns famn och klänger mig fast som en igel. Jag hör honom muttra mot min axel över hur klängig jag är men känner honom också le vilket är ett klartecken för mig att krama honom ännu hårdare.

"Saknat mig?" Frågar Finn sarkastiskt när jag äntligen släpper taget.

"Mer än du kan ana. Har du saknat mig?"

"Nja." Flinar han vilket förtjänar ett slag på armen trots att jag som tur vet att han skämtar. Han lutar sig fram och planterar en puss på min kind innan han går förbi mig in i lägenheten.