Amnesia

Kapitel 11 ~ Min tröst ~

Kapitel 11 ~ Min tröst ~

"Vad gjorde du i tingsrätten?" Jag drar fingrarna igenom mitt dyngsura hår och stirrar chockerat på honom. Var han där för någon annans skull? Var han där för att han själv gjort något? Tusen olika teorier om varför han skulle befinna sig i tingsrätten fyller mitt huvud. 

"Vad brukar man göra i tingsrätten, gå på rättegång." Han himlar trött med ögonen och reser sig upp. Såklart man gör, men vems rättegång?

"Ja, men va-" Jag avbryts mitt i mening av ett gällt, frustrerat skrik. Sofie står i dörren, helt blodröd i ansiktet. Uppenbart rosenrasande.

"Finn, Ollie! Nu kommer ni hit, på en gång!" Vi sneglar oroligt på varandra innan vi skamset följer henne in. "Ni fattar inte hur orolig jag var, jag har letat runt hela våning. Om någon fått reda på detta hade jag varit i sådant trubbel!" Skäller hon vansinnigt när vi åker hissen upp. 

"Ta det lugnt, vi-" Börjar Finn men blir avbruten.

"Varför lurade du ut henne? Hon är för fan sjuk och ha feber!" Jag rycker till när hon svär. Jag är ingen goding, bara inte van när till synes samlade folk svär och skriker. Det är som att se sina föräldrar visa starka känslor, det känns onaturligt.

"Jag lurade inte ut henne, hon kom ut själv och vägrade lämna mig ifred. Hon verkar inte så sjuk, du överreagerar." Fnyser han. Jag ryser till när han lägger din blöta, kalla hand på min panna. "Okej, ganska varm." Muttrar han och tar bort den.

"Inte för att du ska va ute för dig själv men om du någonsin skulle få för dig något sådant igen kan du väll iallafall stänga dörren." Snäser Sofie och slänger med hästsvansen.

''Hur skulle jag annars komma in igen utan att få dig upp i-'' Sofie stirrar på honom varnande, han biter tillbaka vad han skulle säga och muttrar en svordom.

Vi säger inget mer på vägen upp och in till avdelningen. Sofie försvinner till personalrummet och lämnar mig och Finn ensamma. Äntligen kan jag fråga honom varför han var på rättegång.

"Finn?" Huttrar jag och vänder mig mot honom.

"Wow, du har en ganska hög tempen, du borde verkligen gå och vila. Vi ses!" Han klappar mig på huvudet och skyndar iväg innan jag hinner säga något mer. Varför gör han alltid sådär? Säger man A måste man säga B.

Jag suckar men ger upp, vad har jag annars för val? Tjata? Ha! Redan provat det, alla mina försök har misslyckats miserabelt. Att sitta i regnet och vägrat gå in fungerade ändå ganska bra, måste prova något sådant igen. VId rätt plats, vid rätt tidpunkt så kanske jag har chansen att få reda på mer. Jag vet att det inte är min ensak att lösa hans mysterie, jag är bara nyfiken.

Dagen går utan att jag ser Finn en enda gång, jag funderar på att knacka på hans dörr men ångrar mig alltid. Under tiden träffar jag folk jag redan känner och läser böcker jag redan läst. Jag lär mig att jag bara går runt i en cirkel varje dag och att alla runt omkring mig måste stå ut med det.

När jag sitter i min fåtölj och läser en av min pappas gamla böcker upptäcker jag att jag aldrig läst mer än till sida 55, men jag kommer inte ihåg något från de 55 sidorna så jag måste läsa om dem igen. Det kommer jag troligen få göra imorgon också, och dagen efter det och dagen efter det... Jag befinner mig i en svacka. Jag försöker distrahera mig själv igenom att umgås med mina "vänner" på avdelningen. Jag vet att det är hemskt och själviskt men att se att deras mentala sjukdomar är värre än mina på sätt och vis är en smula tröstande. Jag har så svårt att fokusera på vad dem säger, mitt sinne går till en annan plats och när jag kommer tillbaka till verkligenheten är de antingen väldigt irriterade på att jag inte lyssnar eller så har det gått. Den enda personen jag verkligen kan förmå mig själv att lyssna på är Finn.

Jag vet inte om det är dagen som går extra snabbt idag eller bara jag som glömmer bort stora delar av den men plötsligt ligger jag i min säng och reflekterar över dagen. Jag vill inte glömma men det spelar ingen roll för jag kommer glömma förr eller senare ändå. Jag kan komma ifrån det oundvikliga. Mina ögonlock känns tunga och jag somnar till att repetera i huvudet gång på gång; Glöm inte, jag måste minnas. Lauren, Sofie, Hilda, Rickard, Finn...

Dörren öppnas försiktigt från nedervåningen, dem är tillbaka! Jag fylls av glädje och skuttar ner för trappan, jag snubblar till i farten men lyckas finna min balans åter innan jag springer ut i hallen. I dörren står inte min familj, där står en polis. Han ser på mig så medlidsamt och sorgligt, han studerar mig noga och ser sig tveksamt omkring om någon anna befinner sig i huset.

"Vem är du?" Frågar jag osäkert. Han är en polis men fortfarande en främling, mamma och pappa sa att jag aldrig skulle prata med någon främmande vuxna.

"Emilia, du måste följa med mig till sjukhuset." Säger han allvarligt. Samtidigt som han säger det transporteras vi automatiskt till sjukhuset, han har nu förvandlats till en kvinnlig läkare och hon pratar inte med mig utan med en annan läkare. De ser allvarliga ut.

"Det finns inget mer vi kan göra, föräldrarna avled på plats och brodern dog för några minuter sedan här på akuten." Rummet snurrar, hon kan omöjligtvis prata om min familj. Min familj är påväg hemåt, jag måste hem nu på en gång och välkomna dem!

Jag skriker för jag vet inte vad annars jag kan göra, ingen ser mot mitt hål, de bara delar oroliga blickar med varandra. Någon rycker i mig och ruskar om mig, jag kämpar emot så gott det går. Jag måste se till mina föräldrar, måste försäkra mig om att de är säkra och mår bra. 

"Ollie, vakna. Ollie!" Jag öppnar min ögon, jag befinner mig inte i ett sjukhus, jag befinner mig inuti ett mörkt rum. När mina ögon vant sig vid mörkret kan jag också se en person sittandes på min sängkant, Finn. Han håller hårt om mina axlar och slutar ruska på mig när han upptäcker att jag är vaken. Jag är kallsvettig och flåsar andfått.

"Finn?" Frågar jag trots att jag är helt säker på att det är han.

"Du skrek så jag rusade in för att se vad som hände, du hade väll bara en mardröm." Jag sätter mig upp i sängen och tänder en lampa på nattduksbordet. Finn ser trött ut, hans ögon är blodsprängda och han är helt mörk under ögon. Troligen brist på sömn.

"Jag drömde om min familj, jag tror jag kommer ihåg hur dem... avled." Säger jag hest.

"Vad bra.'' Ler han svagt innan han fortsätter. ''Att du kommer ihåg alltså, inte att dem är... döda." Jag nickar och tittar ner på mina händer, tårar hotar rinna över. Finn ser detta och verkar väldigt osäker på hur han ska agera. "Det var två år sedan, så du får fokusera på det bra nu, du kommer ihåg." Det är ett ynkligt försök till en tröst men han försöker iallafall.

"Tack." Viskar jag. En stilla tår rinner ner på min kind men jag lyckas ändå le sorgset mot honom. Han suckar frustrerat innan han tar min hand i sin, han undviker min blick och kramar om den, klart obekväm i situationen. Hans gest är så söt och otroligt tvingad att en till tår rinner ner för min kind, jag torkar inte bort den utan ser bara på honom. Vem kunde tänka sig. Hans händer är stora och varma och han smeker med tummen över min min hand rygg vilket ger mig gåshud.

Efter vad som känns som en evighet släpper han min hand, både en besvikelse och lättnad. En besvikelse för att jag gillade verkligen att ha hans varma hand i min, det ger mig tröst. En lättnad för att efter ett tag blev det stelt och ingen sa något mer. Han mumlar ett tyst 'godnatt' innan han går tillbaka till sitt rum. Jag somnar efter ett tag och drömmer inga fler mardrömmar.