Amnesia

Kapitel 17 ~ Lekte i regnet ~

Kapitel 17 ~ Lekte i regnet ~

''Okej, ni får skynda er in. Vilket spöregn alltså!'' Säger Sofie och låser grinden efter oss, strax efter det rusar hon in till byggnaden för att ta skydd. Under bilresan kom ett sådant kraftigt spöregn helt plötsligt, varken jag eller Finn har något problem med regn dock så vi stannar kvar.

Detta påminner mig om när vi satt ute vid gungställningen efter att han hade varit borta i några dagar, jag var sjuk och han berätta om att han hade varit i tingsrätten.

''Vill du gå in?'' Frågar Finn utan att titta på mig.

''Nej.'' Svarar jag och skakar lätt på huvudet. ''Jag gillar regnet, jag lekte alltid i det när jag var liten. Jag har en känsla av att du också gillar regn?" Ler jag och blundar upp mot himlen för att fördjupa känslan av regndroppar mot min kind som rinner ner längst min käke och bildar droppar på min haka som faller ner och försvinner när de träffar marken.

"Jo, det är väll helt okej. När jag var liten så byggde mina föräldrar mig en trädkoja, dock jag tog bort taket för att se himlen när jag övernattade där. Det slutade dock med att jag vaknade på morgonen dyngsur och iskall." Jag skrattar lite, det känns som något jag skulle kunna göra, vi är väll inte så olika ändå. Finn ler åt minnet men leendet når inte riktigt ögonen. Han saknar säkert den tiden, då allt var lätt utan några som helst problem.

''Du har en sådan tur som har någonstans att bygga en trädkoja, jag bodde i ett litet villaområde med en liten, kal trädgård.'' Finn rycker på axlarna och biter sig i kinden som om han funderar på något annat. ''Varför får jag känslan av att du var ett rikt, bortskämt barn?'' Jag slår handen över munnen på mig själv, det var inte meningen att det skulle komma ut så barskt och otrevligt.

Finn ler roat och rycker på axlarna igen. ''För att jag var en rik och bortskämd unge, hela min värld förändrades dock när jag flyttade till slummen när jag fyllt 12. Jag flyttade in med min alkoholist morbror efter mina föräldrars död, då hade jag inte ens en trädgård.''

Vi börjar promendera runt inhängnaden och Finn fortsätter berätta.

''Du kan tänka dig hur de reagerade när en sådan fin pojke som jag flyttade till ett sådant område, ungdommarna där utnytjade såklart min oskyldighet och min status i de lite finare områderna. Jag lärde mig dock snabbt hur systemet funkade, vid bara 14 år var jag dem som manipulerade och utnytjade dem.''

''Hur?'' Frågar jag honom. Vad för system?

''Sälja dem saker dyrt som jag övertalade dem att de behövde, spelade och fuskade såklart. Jag ljög mycket och var riktigt jäkla bra på det, jag blev sällen fast, men när jag väl blev det var det inte vackert.'' Han gräver ner sina händer i fickan stirrar ner på sina fötter när han går.

''Dina ärr, fick du dina ärr efter att du blivit påkommen i en lögn?'' Jag tittar menande på det han har vid hårfästet och det knappt synliga under läppen. Jag är trög inte men inte så trög.

''De första gångerna blev jag svårt skadad, jag insåg då att jag behövde lära mig att försvara mig själv eftersom jag inte funderat över huvudtaget på att bara dra mig ur allt och flytta därifrån. Men detta ärret,'' Han drar lätt med fingrarna över sitt ärr vid hårfestet. ''är inte ifrån dem där små amatör fighterna där de bara ville visa mig en läxa.'' Han får det att låta som något tamt, alla hans ärr ser ganska hemska ut.

"Tuffing." Försöker jag att skämta men Finn är för djupt inne i sina tankar att han inte märker av det. "Slogs du mycket?" Frågar jag istället lite mer seriöst.