Amnesia

Kapitel 1 ~ Mänsklig guldfisk ~

Kapitel 1 ~ Mänsklig guldfisk ~

Jag följer regndropparnas färd nerför fönstret med fingret. Hur att två droppar av en slump åker in i varandra och bildar en ännu större vattendroppe. Det är inte direkt roligt av något slag att kolla på men endå har jag suttit här vid fönstret och bara stirrat i vad känns som timmar. Om jag fick gå ut skulle jag kanske göra det. Kanske.

"Ollie?" Jag vänder mig om mot kvinnan i de blå sjukhuskläderna med sitt blonda hår uppsatt i en stram knut. Hon ser bekant ut, som en främling man sett på stan nyss. "Det är dags för lite tester, är du redo?"

Tester? Varför skulle jag behöva tester? Jag rycker på axlarna och följer efter kvinnan in till ett också bekant rum. I rummet finns en till synes obekväm säng och sjukhus mojänger, på en pall mitt i rummet sitter en äldre man med en vit rock och ett bekymrat ansiktsuttryck.

"Så, Ollie. Då var vi här igen, hur mår du?" Han gestikulerar att jag ska sätta mig på sängen, jag sneglar på kvinnan som uppmuntrar mig att göra detsamma.

"Neutralt." Mumlar jag, osäker på vad jag ska svara.

"Kan du säga ditt namn och ålder?" Frågar han, den här frågan har jag blivit ställd många gånger.

"Namn: Ollie. Ålder: 13." Svarar jag, helt säker på mitt svar.

"Nej, ditt namn är Emilia och du är 15 år. Säg efter mig; Mitt namn är Emilia och jag är 15 år." Han verkar smått irriterad.

"Mitt namn är Emilia och jag är 15 år." Viskar jag knappt hörbart.

"Bra, så säg nu ditt namn."

"Ollie." Mannen masserar trött sin tinning, gjorde jag något fel? Jag svarade bara på hans fråga, vad mer kan han begära?

''Kan du berätta lite om ditt liv? Hur du växte upp om om din familj.'' Jag nickar och tänker efter nogrant innan jag svarar, vill inte säga fel.

''Jag bor med min mamma, pappa och min storebror, Parker. Vi bor i en ganska liten lägenhet i ett villaområde som vi bott i sen jag föddes. Min bror pluggar på universitet så mina föräldrar ska åka upp för att hämta ner honom till jul. Om det inte är för mycket trafik så borde de vara hemma imorgon, det är första gången jag blivit lämnad ensam en hel natt.'' Små skrattar jag och ler blygt. Mannen ser missnöjd ut över mitt svar.

''Emilia, dina föräldrar och bror dog i en bilolycka. Påväg hem krockade dem med en berusad förare, förstår du? De kommer inte tillbaka, Emilia.'' Säger han mjukt.

''Ollie, jag heter Ollie.'' Rättar jag honom och han stönar frustrerat reser sig från pallen.

''Det är hopplöst, hon är en mänsklig guldfisk. Det finns inget mer vi kan göra, inga medeciner eller metoder fungerar.'' Kvinnan iklädd blått lägger en tröstande hand på min axel, varför skulle jag behöva tröst? Det är ju han som verkar upprörd av någon anledning.

''Det är lugnt, kom så går vi.'' Jag följer efter henne ut, mannen kollar på sina papper och ser inte att jag vinkar åt honom.

Vi är tillbaka i korridoren, jag börjar gå tillbaka mot fönstret men kvinnan i blått tar försiktigt tag i min arm. Jag vill verkligen veta hennes namn, hon vet ju mitt. Hon drar i mig försiktigt och jag följer efter till en glasdörr längst bort i korridoren.

''Vad heter du?'' Frågar jag blygt, jag känner mig oförskämd som inte vet.

''Sofie. Är du hungrig, Ollie?'' Hon pratar med mig som om hon pratade med ett litet barn, i en mjuk och i en ljusare ton. ''Vi ska till matsalen, du kan sitta bredvid Rickard, Lauren och Hilda.'' Jag känner igen namnen men endå inte, så känner jag hela tiden. Varje gång jag träffar en ny person så känns det som om jag har träffat dem förr, som om vi har pratat och faktiskt lärt känna varandra.

''Går dem i min skola?'' Frågar jag samtidigt som vi stiger in i den lilla matsalen, det finns fyra runda bord, tre av dem är redan tagna.

''Det kan man väll säga.'' Ler Sofie uppmuntrande och ger mig en tom tallrik. Hon hjälper mig hämta mat och berättar samtidigt att jag är allergisk mot ganska mycket, det visste jag inte ens. ''Gå och sätt dig vid Rickard, Lauren och Hilda.'' Hon ger mig en lätt knuff i ryggen, jag blir genast osäker på vilket bord jag ska sätta mig vid.

Vid ett av borden har en gammal kvinna fått syn på mig, hon vinkar glatt åt mig att sätta mig vid deras bord. Jag gissar att hon antingen är Hilda eller Lauren, jag ler blygt och sätter mig bredvid henne. Vid bordet sitter två andra personer som känns bekanta, jag försöker verkligen komma ihåg det gör jag. Mitt emot mig sitter en tjej, något år yngre än mig kanske. Hennes hår är tunt och ljusblont, nästan vitt faktiskt. Hennes blåa ögon är uppspärrade, hon följer något med blicken men när jag försöker hitta vad hon stirrar på finns inget där.

Killen som sitter bredvid henne är några år äldre, han ser normal ut men då och då rycker han till. Som om en osynlig person slagit honom i huvudet, han ser sig ofta paranoidt omkring. Hans hår är kolsvart och ganska långt, hans bruna ögon är blodsprängda och han ser mycket trött ut.

''Rickard, du ser trött ut, du borde nog sova?'' Tvekar jag och flackar nervöst med blicken mellan killen och tanten.

''Jag har inte tid, det finns så mycket som behöver göras. Mitt schema är fullspäckat, jag har knappt tid att sitta och äta med er just nu.'' Han darrar på rösten och äter stressat sina stuvade makaroner och sönder mosade köttbullar.

''Hur var läkarbesöket, Ollie?'' Frågar tanten glatt.

''Ehm, bra tror jag. Jag tror han blev arg på mig, jag kommer inte riktigt ihåg vad vi pratade om.'' Medger jag och leker lite med maten tanklöst. Hur visste dem vart jag var? Jag kommer inte ihåg att jag pratat med dem innan.

''Ifall du har glömt igen så heter jag Hilda, detta är Rickard och det är Lauren.'' Presenterar hon, jag nickar tacksamt.

''Ollie?'' Viskar Lauren. Hon stirrar skräckslaget på mig, eller snarare bakom mig. ''Skulle du kunna ta ut din vänster arm såhär?'' Hon lyfter sin beniga arm och börjar slå i luften bakom sig, jag följer hennes rörelser och gör detsamma. Hon spricker upp i ett leende och börjar äta sina makaroner. ''Tack! Det är lite obehagligt att äta när han ser på.'' Jag vänder mig om men ser ingen stå där.

''Vad menar du med 'glömt igen'?'' Frågar jag Hilda nyfiket.

''Du är en aning glömsk, vännen. Prata med Sofie om du är nyfiken på din sjukdom.'' Svarar hon muntert.

Sjukdom? Jag har ingen sjukdom. Jag kanske är lite glömsk, det har jag alltid varit men jag glömmer inte folk som påstår sig vara mina vänner. Vad gör jag ens här? Vad är detta för byggnad? Jag borde vara hemma och vänta på att mamma, pappa och Parker ska komma hem. De kommer inte förän imorgon men de sa att jag skulle stanna hemma under tiden och inte lämna huset förrän de kommit hem. Vet dem att jag är här? Jag vet inte ens vart jag är.

''Jag ska nog gå hem nu.'' Mumlar jag och reser mig från bordet för gå, Hilda ler sorgset mot mig men nickar förstående.

''Säg bara till Sofie innan du går.'' Jag nickar och vinkar hejdå till mina ''vänner'' innan jag går ut ur matsalen. Jag känner mig redan vilsen, vi gick i den här korridoren för mindre än 10 minuter sedan. Är jag sjuk? Är jag en mänsklig guldfisk som den där mannen sa?

^^ Första kapitlet, yay! Hoppas verkligen ni gillar det. Kommer ladda upp det andra inom kort. BTW. Låten som jag länkat till är så perfekt för den här berättelsen och det var typ från den jag kom på med idéen att skriva den här berättelsen.

Är den här berättelsen inte för dig kan jag rekommendera mina andra verk: Inte min typ eller Ex vs Ex.^^

// Pia