Amnesia

Kapitel 19 ~ Och nu är jag här ~

Kapitel 19 ~ Och nu är jag här ~

Jag vrider och vändder på mig i sängen och försöker mitt bästa att göra mig bekväm men det är typ hundra grader här inne och sängen som innan var mjuk har blivit lika hård som en sten. Jag kastar av mig täcket igen och hör det landa på golvet bredvid sängen, snart kommer jag börja frysa och så måste jag plocka upp det igen.

Anledningen till varför jag inte kan sova är säkert för att Finn och Sofie diskuterar fortfarande i Finns rum. Det är sent och Sofie borde ha gått hem vid det här laget, det är dock mer förstårligt varför hon är så involverad nu när jag vet att de  två  är kusiner.

Finn var ju så glad innan, det finns ingen anledning till att bråka, eller?

De höjer rösterna mer och mer, de skriker i stort sätt. Men så plötsligt tystnar det och Finns dörr slår igen, det är nog Sofie dom rusar iväg.

Ãntligen tystnad. Jag gäspar och plockar upp täcket från golvet för att än en gång försöka sova när min egen dörr slängs upp. Jag tänder lampan och ser Finn stå i dörröppningen.

''Hej?'' Hälsar jag osäkert och sätter mig upp i sängen. Han tar några steg in i rummet och tar ett djupt andetag.

''Hej, Goldie. Jag måste fråga dig en sak, jag vill inte men jag måste.'' Jag ser upp från Finn och ser Sofie ställa sig i dörren, hon ser sorligt på mig. Finn blänger på henne varnande och hon avlägsnar sig, han stänger dörren och ställer sig bredvid min säng igen.

Jag slänger benen över sängkanten väntar på hans fråga. Är det så viktigt att det inte kunde vänta tills imorgon?

''Så, du vet att jag ska på rättegång.'' Jag nickar instämmande. ''Du vet ju inte varför och jag kommer berätta i sinom tid men just nu behöver jag dig att följa med och tala för mig. Du behöver inte komma på rättegången men du måste iallafall prata med domaren.''

''Tala för dig?''

''Om vad jag har gjort för dig?''

''Om vad du har gjort för mig?'' Uprepar jag misstro. Vad exakt har Finn någonsin gjort för mig?

''Sluta upprepa vad jag säger.'' Säger Finn och lägger armarna i kors.

''Jag försöker bara förstå, vad är det exakt du vill att jag ska säga?'' Frågar jag och reser mig upp. Finn suckar trött.

''Jag vill att du ska förklara för domaren om din så kallade ''sjukdom'' och sedan berätta om hur min närvora har hjälpt dig. Att du inte minns något om inte jag är där.'' Förklarar Finn och rycker på axlarna.

''Varför?''

''De vet vem du är och min advokat säger att de uppskattar vad jag har gjort för dig. Därför var jag så glad idag, min advokat berättade att det finns en bättre chans för mig att få ett mildare straff eller till och med bli dömd oskyldig, så länge jag hjälper dig.'' Han ler men det gör inte jag.

Han har aldrig velat va min vän, han gillar mig inte ens. Den enda anledningen till varför han umgåtts med mig de senaste veckorna har varit för att domstolen uppskattar det.

Han utnyttjar min minnesförlust och ger inte ett skit i mig. Jag har aldrig känt mig så sviken innan. Hur kunde jag ens tro att han faktiskt gillade att vara i min närhet, varje sekund var tvingad.

Jag vet inte exakt vad för brott han begått men istället för att sona för sina misstag så ser han mig som en väg till friheten. Inte nog med att han just i stort sätt berättade att han utnyttjat mig, han ber mig nu också att hjälpa honom.