Amnesia

Kapitel 16 ~ Bara två glassar ~

Kapitel 16 ~ Bara två glassar ~

"Sluta springa!" Ber jag Finn andfått. Jag vilar händerna på mina knän och lutar mig fram för att återhämta mig. Min plan var att utan några problem fånga honom och lyckas hålla honom under ytan i några sekunder som hämnd, så blev det dock inte. Så fort jag kommit upp till ytan simmade han iväg och jag följde efter, han sprang omkring på det lite grundare, typ knädjupt. Jag har aldrig varit i sådan dålig fom. Efter 5 minuter av jagande är jag så trött och andfådd att jag skulle kunna svimma när som helst medan Finn ser ut att kunna springa ett maraton ifall han ville.

Jag faller ner på mina knän med ett plask, jag ger upp. Vattnet känns iallafall inte lika kallt längre.

"Ger du redan upp?" Flinar Finn och kommer närmare. Jag nickar bara till svar och kisar upp mot honom, fortfarande flåsandes som en hund. "Det gick snabbt, du är verkligen ur form." Nämnde jag att han är lika charmig som få.

"Jag har varit instängd på ett sinnessjukhus i typ 2 år, när skulle jag haft tid att träna." Jag reser mig upp från vattnet och skrubbar av den blöta sand som fastnat på mina knän.

"Ursäkter, ursäkter. Du är bara lat."

"Ursäkta mig, jag brukade gå på friidrott och fotboll. Jag är inte lat, min vän." Informerar jag honom och skjuter ut hakan. Jag har inga minnen från den tiden men jag vet att jag gått på friidrott sedan jag var 10 och fotboll sedan jag var 8. Goda tider, tror jag.

"Jaja, kan du själv gå till land eller måste jag bära in dig också?"

"Få det inte att låta som om jag ville att du skulle bära ut mig." Snäser jag och vi börjar gå tillbaka till Sofie på stranden. Hon ser upp från sin bok och ler mot oss, antagligen nöjd över att vi kommer överens igen.

"Kommer ni nu? Jag tänkte precis ta en simtur, håll koll på grejerna." Hon reser sig upp och när vi satt oss på filten är hon redan ute i vattnet, hon var sprallig.

Jag lägger mig ner och blundar, jag känner solens strålar värma och torka vatten dropparna på mina kropp. Jag borde antagligen antagligen smörja in mig med solkräm, jag har aldrig behövt det innan men nu är jag så sjukligt blek så det kanske är nödvändigt. Finn ligger på mage bredvid mig i sina glasögon och läser sin bok

Jag kryper fram till strandväskan Sofie tog med, det känns bara naturligt att hon skulle ta med solkräm, vilket hon såklart har också. Jag börjar smörja in mina armar och ben. Jag sätter mig ner igen för att smörja in min mage och axlar när jag märker att Finn stirrar på mig. Det är inte den vanliga, sura blicken jag brukar få. Har jag något kryp på mig? Han slår snabbt undan blicken och fortsätter läsa. Vad handlade det där om? 

Vi ligger och solar i tystnad en stund. Det känns spänt och jag har ingen aning om varför, Finn vägrar så mycket som snegla på mig utan stirrar bestämt ner i sin bok. Det känns stelt att inte prata när man ligger så nära varandra. Jag pustar ut när han äntligen talar.

''Vill du ha glass?'' Jag ser upp på honom och höjer mina solglasögon som jag hittat i strandväskan. Han sitter upp och lägger ner sina glasögon för att ersätta dem med ett par pilot solglasögon. 

''Från vart någonstans?'' Frågar jag och sätter mig också upp.

''Där borta.'' Svarar han och pekar mot en glassvagn omringad av småbarn. 

''Visst, har du pengar?'' Finn svarar inte på min fråga utan reser sig upp och går bort till glassvagnen. Vad tänker han göra?

Jag ser honom prata med försäljaren och lite med barnen, han går flera varv runt vagnen då han bara pratar men främmande människor. Han ler charmigt och skrattar glatt, jag har aldrig sett honom så här. Hur som helst kommer han snart tillbaka med två glassar i handen. Han kastar en till mig som jag förvirrat fångar, jordgubbs smak.

''Men du hade inga pengar att köpa glassen med? Du bara gick omkring och pratade med folk.'' Säger jag frågande när Finn slår sig ner bredvid mig igen och börjar äta på sin glass. 

''Han bjöd på dem.'' Svarar han kort. 

''Varför?'' Vem skulle bjuda en kille på två glassar bara för att han är trevlig? Han kan väll inte ha stulit dem. Det känns inte som något Finn skulle göra, men på andra sidan så vet jag ju knappt vem Finn egentligen är.

''Kan du inte bara hålla käft? Jag ordnade dig en jävla glass, va glad.'' Jag rycker till av hans barska ton, varför beter han sig så stridlystert? 

''Vad är ditt problem? Du beter dig alltid så hemlighetsfullt och paranoidt, stal du glassen?'' Jag kan inte hjälpa att fråga.

''Okej, okej, jag stal den!'' Bekänner han till slut. ''Det var bara två glassar och den billigaste sorten också så det var ingen så stor förlust.'' Försvarar han sig.

''Det spelar ingen roll om hur mycket eller hur dyrt det är, du stal dem fortfarande helt utan en resonabel anledning. Sen gav du stöldgodset till mig vilket gör mig en medbrottsling.'' Har han ingen heder? 

''Om du tycker att jag är en hemsk människa för att jag stjäl två glassar skulle du hata mig om du visste hela sanningen.'' Fnyser han skrattande men det blir mer allvarligt i slutet. Jag lägger ner glassen och ser allvarligt på honom.

''Och vad är hela sanningen?'' Vad är det han har gjort som är så hemskt? Är det verkligen så hemskt att jag absolut inte får veta? Finn blir fullt seriös, han ser tveksam ut som om han faktiskt tänker över att berätta för mig. 

''Jag tror inte att det är den lämpligaste tiden att berätta just nu.'' Mumlar han och undviker min blick. Ett hopp tänds i mitt bröst, han hade faktiskt tänkt att berätta. Jag försöker att inte le eftersom det känns som en ganska allvarlig situation. 

''Jag kan faktiskt inte tänka mig ett lämpligare tillfälle än just nu, på ett privat ställe på en strand.'' Jag kan definitivt vänta, jag är bara glad just nu att jag förr eller senare kommer få reda på vad han gömmer men det skulle sitta fint att få svar just nu. 

''Sofie kommer snart tillbaka och detta kan ta en ganska lång tid att förklara så jag kommer vänta med det, plus att jag ser hur din nyfikenhet dödar dig och det roar mig.'' Flinar han retsamt, jag svara med en irriterad grimage och drar av omslaget på glassen.

Sofie kommer flåsande tillbaka och slänger sig ner på solstolen andfått. Hon öppnar munnen för att säga något men stänger den igen när hon får syn på glassarna i våra händer.

"Vart fick ni glassarna ifrån?" Frågar hon och ser sig omkring.

"Mannen i glassvagnen bjöd på dem." Ljuger Finn och rycker på axlarna. Jag sväljer nervöst och viker skamset undan med blicken, 

"Varför skulle han göra det?" Jag vet att hon misstänker något. "Ollie, är detta sant?" Jag sneglar på Finn som ser på mig menande, han vill att jag ska ljuga. Det är bara två glassar och det var inte jag som stal dem, det är bara en puttig lögn som inte kommer få några konsekvenser. Bara två glassar...

"Ja." Sväljer jag och gömmer mig bakom mina solglasögon. "Han sa att ingen ville köpa den sorten så vi kunda lika gärna ta dem." Ljuger jag och tvingar mig själv att le obekymrat. Sofie granskar mig kritiskt men nickar och säger inget mer om det.

Jag sneglar på Finn osäkert, han ler uppmuntrande mot mig och ger mig en snabb klapp på axeln som för att berömma mig. Det var bara två glassar men jag hatar att behöva ljuga, speciellt för någon annans skull.