Amnesia

Kapitel 2 ~ Dissociativ amnesia ~

Kapitel 2 ~Dissociativ amnesia ~

''Ollie, har du redan ätit upp?'' Frågar Sofie förvånat. Hon sitter vid ett bord med andra människor klädda i samma blåa kläder som hon. 

''Jag vill åka hem nu, mamma sa att jag inte fick lämna huset. Skulle jag kunna få skjuts?" Frågar jag osäkert och tittar ner på mina fötter blygt.

"Ollie, du bor här. Kom så går vi till ditt rum." Hon reser sig och jag fylls av panik och ångest. De låter mig inte gå, de håller mig fångatagen här, i det här dårhuset.

"Rör mig inte!" Skriker jag när hon greppar runt min handled. En man reser sig också för att hjälpa henne och låser mina armar bakom min rygg.

Jag skriker men ingen hjälper mig, de drar mig bara igenom korridoren till ett rum längst bort. I rummet finns en säng med en lila filt över och i ett annat hörn finns det en mörkgrön fåtölj med några böcker staplade bredvid den, rummet känns extra bekant. Den där filten fanns förr i vardagsrummet i vårat hus, varför är den här? Och fåtöljen tillhör mamma, det är hennes läsfåtölj. Det finns mycket som jag känner igen från hemma, hur fick de tag i allt? Bröt de in sig i mitt hus?

"Ollie, vi släpper dig när du slutat streta emot, okej?" Jag slutar kämpa, jag känner mig mer harmonisk när jag är omringad av saker jag känner igen. Varje dag känner jag mig osäker på allt, vart jag är och vilka personerna omkring mig heter. Det är som om det ligger ett tätt moln över allt.

"Jag är sjuk va? I huvudet." Jag knackar mig själv på huvudet. Jag är inte på något slags besök på ett dårhus, jag är en patient på ett dårhus.

"För dig är allt nytt, vi går dock igenom detta nästan dagligen." Säger Sofie och ler tröstande. ''Du har dissociativ amnesia med post-traumatiskt stressyndrom. Dagligen så har du flera minnseförluster, panikattacker, mardrömmar, dålig tidsuppfattning och flashbacks. Du får inte flashbacks så ofta längre, troligen för att du börjar glömma olyckan helt och hållet.'' Jag vill fråga om vad för olycka jag var med om, men vågar inte.

"Varför fortsätter ni berätta för mig? Varför försöker ni när ni endå vet att jag kommer ha glömt bort nästa dag." Jag vet inte hur länge jag varit inlaggd här men det har nog varit ett tag.

"För att det finns alltid en chans att du kommer minnas." En stilla tår rinner nerför min kind, jag är fast i en limbo.

"Nej, jag kommer komma ihåg allt imorgon! Jag ska hitta dig, veta ditt namn och berätta om allt som hände idag." Säger jag beslutsamt, desperat att ta mig ur den här svackan.

"Du har sagt det flera gånger nu, kommer du ihåg vad du gjorde imorse?" Jag försöker tänka tillbaka till... en dimma har lagt sig över händelsen, jag hade glömt. Det är oundvikligt, jag kommer bara få leva om samma sak om och om igen. Sofie kommer få berätta samma historia om och om igen utan att jag ens känner igen henne nästa dag.

Vi sitter tyst ett tag, jag kan bara tänka på allt jag gör har jag säkert gjort förr. Jag upplever allting nu för första gången medans hon säkert kan gissa vad jag gör här näst. 

''Det kommer en ny patient som ska bo på den här avdelningen snart, vill du vara med och välkomna honom?'' Ska det där föreställa någon slags tröst? Vad är meningen med att möta nya människor när jag endå inte kommer komma ihåg dem.

''Känns ganska onödigt, tycker du inte?'' Muttrar jag och stirrar tanklöst ut igenom fönstret. Jag känner att jag måste smälta nyheterna, men till vilken nytta? Allt kommer vara bortglömt imorgon endå.

''Kom igen, Ollie. Du behöver något annat att tänka på, han är ungefär i din ålder så det skulle nog vara trevligt.'' Jag biter mig fundersamt i kinden.

''Okej, vet du vart badrummet finns?''Mumlar jag, Sofie pekar mot en vit dörr bredvid dörren vi kom in igenom. ''Åh'' Jag säger inget mer och tassar in i badrummet. 

Jag klär snabbt av mig och sätter mig i badkaret med knäna upp mot hakan, jag slår på vattnet men sitter kvar i fosterställning. Vattnet är knappt ljummet men jag reagerar inte på det.

Hur många gånger har jag suttit här och gungat? Hur ofta berättar dem för mig att jag har nästan konstant minnesförlust? Hur mycket jag än försöker så kan jag inte minnas vad jag gjorde igår eller hur jag hamnade här från första början. Vad gjorde jag ens när jag vaknade imorse? Jag har ett vagt minne om att jag slog i lilltån i bordet men längre än så kommer jag inte. Jag är så osäker på allt, de få minnen jag har känns mer som en dröm.

"Ollie?" Ropar Sofie från andra sidan dörren. "Du vart där inne ett tag nu, är allt okej?" Jag badkaret är nu fyllt och hotar att svämma över när som helst. Jag tömmer det och virar en handduk runt mig, jag kollar mig själv snabbt i spegeln men bara för en sekund. Jag ogillar speglar och att se på mig själv, något jag finner obehagligt med det.

"Förlåt, glömde bort tiden." Mumlar jag och stiger ut. Sofie har lagt ut en vit klänning till mig, mycket finare klädsel än jag brukar ha.

"Vi ska besöka kyrkogården lite snabbt idag, du brukar bära den klänningen." Informerar Sofie när hon ser mig fundersamt granska klänningen. Det känns väldigt somrig. Jag sneglar på en temperaturmätare som sitter på fönstret, trota att det nyss regnat är det 22°C ute. Jag tror det är juni eller juli, det är sorgligt att jag inte ens vet vilket månad det är, om det inte vore så varm skulle jag till och med vara osäker på årstiden.

''Måste jag ha på mig den? Den är väldigt... flickaktig.'' Jag studerar det vita, tunna tyget nogrant. Varför skulle jag behöva va såhär uppklädd för ett besök på en kyrkogård? Solen spricker upp igenom molnen och i fjärran ser jag en regnbåge. Jag kollar än en gång ner på klänningen men något har förändrats, jag känner någon slags avsky mot klänningen. Den är vacker men av någon anledning så ogillar jag den starkt, det ligger något nedstämdt över den och jag vill nästan gråta över hur ledsen jag plötsligt blir.

''Vad är det? Varför ser du så ledsen ut?'' Jag slänger klänningen på sängen.

''Jag hatar den, jag vill inte gå till kyrkogården.'' Jag vill verkligen inte, dem kan inte bestämma över mig.

''Men, Ollie. Det är ju en tradition, för exakt 2 år sedan så-'' Hon hinner inte avsluta den meningen innan jag sprungit ut ur rummet. Jag känner mig fast, jag måste ut, hem till min familj.

Jag kommer inte långt, jag ser mig inte för innan jag börjar rusa nerför korridoren och krockar med någon innan jag hunnit komma någon vart. Jag faller ner på golvet med dem står stadigt kvar, Sofie kommer ut ifrån mitt rum och ser förvånad ut över att hitta mig liggandes på golvet. Jag tittar upp mot en ung kille som står över mig, han stirrar på mig med sina igenomträngande smaragdgröna ögon. Han drar handen igenom sitt ljusbruna, lätt lockiga hår och himlar med ögonen.

''Ännu ett missfoster.'' Snäser han och går över mig till personalen som antagligen var på väg att eskortera honom till hans rum. De går inte långt dock, de stannar utanför mitt rum och låser upp dörren mittemot. ''Måste mitt rum vara så nära alla andras?'' Stönar han irriterat och nickar menande mot mig. Personalen ignorerar hans kommentar och släpper in honom i rummet.

''Han var inte alls trevlig.'' Fnyser jag och rynkar ögonbrynen åt Sofies håll, jag ler snett och hjälper mig upp från golvet.