Amnesia

Kapitel 40 ~ 3 månader senare ~

^^Hej, hej! Tänkte bara inleda detta kapitlet med en snabb note. Kapitel 40 börjar med en ganska stor time-skip. // Pia^^

~ 3 månader senare ~

''Schackmatt.'' Flinar jag segrande och slår med största tillfredställande ner Rickards vita kung. Det händer då och då att jag faktiskt vinner över Rickard med det är väldigt sällan så när det väl händer är det svårt att förbli en god vinnare.

Rickard stirrar ner på schackbrädet som om han frestas att kasta det över rummet men till slut möter han spänt min blick. 

''Tack för en god match.'' Han reser sig stelt upp och nickar mot mig, därefter lämnar han sällskapsrummet och jag kan äntligen göra min lilla segerdans. Den här segern tänker jag dra ut på hela dagen, finns inte en chans att jag glömmer den här berikande stunden.

Under de senaste tre månaderna har jag lyckats utvecklas utan Finns närvaro, jag minns allt med under en längre tids period vilket underlättar en massa. Mina minnen av Finn är fortfarande dom klaraste jag har och även om han inte är här hjälper han mig fortfarande att minnas men vår korta historia tillsammans. 

Allt går bra och att minnas mer än några timmar åt gången är jätte bra och så... men jag börjar bli rastlös. Hela dagarna går jag omkring och saknar Finn för det finns inte så mycket och sysselsätta sig själv med längre. Jag är inte lika hjälplös längre och vår avdelning som förr kändes gigantisk bara krymper och krymper. Att försöka ha ett normalt samtal med patienterna är närmare omöjligt då alla är mentalt ostabila på ett eller annat sätt. Det är något jag förr inte berördes så mycket av men som nu stör något enormt. Bristen på stimulans gör mig helt knäpp.

Jag börjar plocka ihop schackpjäserna i en låda när Sofie kommer in i rummet. Vi ler mot varandra men säger ingenting, jag känner mig genast mer obekväm av hennes närvaro. Vi var så goda vänner men något har förändrats. Hon känns inte längre som en vän utan mer som en fångvaktare. Trots att jag under de senaste månaderna har växt så otroligt mycket behandlar hon mig fortfarande som en hjälplös kattunge. Allt hon gör och säger irriterar mig fast jag försöker att inte låta det synas. Jag vet inte vem det är av oss som har förändrats mest. 

''Har ni spelat schack? Vem vann?'' Sofie lutar sig mot stolen Rickard innan hade suttit i, hennes röst är kylig även om hennes leende är varmt. Jag lutar mig tillbaka i min egen och tvingar fram ett spänt leende.

''Jag vann.'' Svarar jag kort och går tillbaka till att plocka ihop pjäserna.

''Slog du Rickard? Vad duktigt.'' Jag biter mig själv i läppen men fortsätter le. 

''I början var det svårt men eftersom jag kommer ihåg mer nu för tiden så blir det allt lättare att räkna ut en bra teknik.'' Gäspar jag och hoppas att hon tar hinten.

Jag vill ut härifrån, jag vet inte vart någonstans men jag måste bort. En utflykt i veckan räcker inte på långa vägar att ge mig den friheten jag behöver. Visserligen är jag för ung för att bara lämna landet plus att mitt minne fortfarande inte är tillräckligt bra för att jag ska anses vara frisk nog att bo för mig själv utan assistans. Det är okej, jag nöjer mig att få bo själv med en assistent eller iallafall på en avdelning med normala människor. Det är inte mycket begärt och det vet Sofie!

''Vad bra.'' Säger hon men hennes ögon smalnar en aning.

''Sofie, finns det en chans att jag kan flytta ut?'' Frågar jag henne rakt ut och ser direkt på hennes reaktion att hon hatar förslaget.

''Ja, det finns det, om ett år eller så.'' Fnyser hon och vilar sina händer på sina höfter.

''Jag försvinner inte eller något, jag vill bara inte bo kvar här längre! Det måste gå att lösa.'' Utbrister jag och reser mig hastigt upp, Sofie tar ett steg tillbaka men står fortfarande rak i ryggen med sträng blick. 

''Efter allt vi gått igenom tillsammans? Finn ligger fortfarande kvar på sjukhuset och du tänker bara lämna allt bakom dig?'' 

''Igen, jag kommer inte försvinna utan behöver bara någonstans att börja om för det känns som att jag kommer sluta utvecklas om jag stannar på det här dårhuset. Finn kommer inte vakna tidigare bara för att jag är fast här!'' Sofie öppnar munnen för att fortsätta men hinner inte för jag har jag fått nog och rusar därifrån och in i mitt rum. 

Hur kan hon säga så? Hon försöker säkert skuldsätta mig för att Finn ligger i koma. Jag har redan spenderat flera nätter skrikande och fördömt mig själv för att jag lämnade honom kvar i det där jävla huset. Egentligen vet jag att det kunde gått mycket värre om jag inte hade lämnat men jag har fortfarande den där klumpen i mitt bröst som inte kommer försvinna förens Finn vaknar igen. Men vad ska jag göra tills dess? Förstår hon inte hur smärtsamt det är att jämnt och ständigt bli påmind om vilket enormt tomrum han lämnat efter sig?

Jag behöver inte ens sätta mig ner och tänka innan tanken slår mig. Jag ska rymma. Jag ska rymma och se hur långt jag kommer. Det spelar ingen roll om jag blir fångad och tillbaka förd andra dagen för då får jag iallafall ut budskapet om att jag vill ut härifrån och att inte ens dem där jäkligt höga grindarna tänker stoppa mig.

Jag kommer ihåg när Finn satte en pinne i dörrspringan så att han kunde komma ut senare, det var den gången vi stod ute och pratade i regnet när jag var sjuk. Finn gillade mig inte mycket på den tiden och jag började lära mig att acceptera hans dåliga humör.

Det finns inte mycket att använde till hasp så jag kommer på en liknande ide. Om jag knycklar ihop papper i låset så kommer dörren stängas men inte låser sig, om inte min logik sviker mig nu. Jag kanske får finslipa planen en aning och testa mig fram men jag får hålla mig framme för man vet aldrig när man får ett tillfälle och då kommer jag vara redo att fly än en gång.

^^ Aja, bättre sent än aldrig, hehe. Igen haft fullt upp och glömde helt bort den här berättelsen som jag fortfarande inte avslutat, förlåt förlåt! Vet inte när nästa kommer upp då när jag publicerar detta fortfarande inte ens påbörjat det.^^