Amnesia

Kapitel 12 ~730 dagar ~

Kapitel 12 ~ 730 dagar ~

Jag nickar förstående och undviker Sofies sympatiska blick, jag ser istället på resten av hennes ansikte. Hon är söt, strax under 30 gissar jag, hon har inga rynkor förutom runt ögonen när hon ler, vilket hon gör ofta verkar det som. Hennes blonda hår går till axlarna ungefär, ett svart hårspänne hindrar luggen från att falla ner för hennes ansikte.

"Bra, sitt du här och smält informationen tills lunch." Ler hon och reser sig, jag nickar igen och ser henne försvinna bakom ett hörn.

Jag har alltså minnesförlust, jag har glömt bort det fulla namnet men hon nämnde guldfisk så jag kallar det Guldfisk-syndromet, det namnet känns bekant. Allt i historian känns bekant men jag kommer inte ihåg henne berätta den, var det inte Finn eller någon. Jag blev inte så jätte chockad, jag känner mig nästan van.

Jag tittar ut igenom fönstret, det är molnigt idag och inte så varmt. Trots det halvdåliga vädret vill jag ut, ut från byggnaden och hela stället. Jag vill träffa mina vänner och släktingar, jag har bara en faster men det är det. Mina far- mor föräldrar dog för länge sedan, mamma har inga syskon och pappas lillasyster har jag inte träffat sedan jag var 7 typ. Hon gillade konst och hade till och med en egen liten studio som jag fick rita och måla i. Jag vet inte varför vi plötsligt sluta hälsa på henne, mamma och pappa sa alltid att hon var upptagen med sina resor och konstutställningar. Om jag någonsin blir frisk vill jag söka upp och träffa henne igen.

''Tjena, Goldie.'' Jag känner igen Finns röst närma sig, jag tittar snabbt på honom innan jag vänder mig tillbaka till fönstret. I ögonvrån ser jag honom lägga sig i en annan soffa.

''Godmorgon, Finn.'' Gäspar jag och lutar pannan mot det kalla glaset, jag ritar tanklöst med fingertopparna osymetriska mönster på rutan. 

Jag kommer ihåg att han kom in i mitt sovrum i natt, jag tror jag hade en mardröm om något och han kom in för att trösta mig. Är vi vänner nu? Ibland är han snäll och ibland bara dryg, jag vet inte vad jag ska tänka längre. Nej, vi känner knappt varandra, han ska ju vara så envis och inte berätta om vad det nu är som han döljer.

''Goldie?'' Jag vaknar upp ur mina tankar och vänder mig om mot honom, han sitter nu upp hon kollar menande på mig. ''Lyssnar du ens?''

''Förlåt.'' Ursäktar jag mig och skakar frustrerat på huvudet. 

''Sovit dåligt?'' Frågar han och ler svagt. Han var ju där, han vet.

''Det kan man säga.'' Mumlar jag och gnuggar mig om ögonen. Jag är egentligen inte så trött, jag vill dock inte medge att jag tänkte på honom och hans mysteriska bakgrund. Varför tänker jag ens på det? Är det mer än bara nyfikenhet?

''Nu gör du det igen!'' 

''Vad?'' Frågar jag och tittar upp, sa han något?

''Jag fortsätter prata med dig men du är inte liksom... där.'' Klagar han och lutar sig tillbaka i sofffan.

''Förlåt, jag har dålig koncentrations förmåga. Vad sa du?'' Finn suckar tungt och tar om det.

''Kommer du ihåg vad du drömde inatt? Eller något för den delen.'' Jag blir ställd av hans fråga. Varför skulle han bry sig om jag kom ihåg eller inte.

''Jag drömde en mardröm, du kom in och väckte mig och...'' Jag väljer att inte nämna att han höll min hand och att jag faktiskt gillade det. ''Och så tröstade du mig och gick tillbaka till ditt rum.'' Jag kommer inte ihåg så mycket mer efter att han lämnat rummet.

''Bra, du gör framsteg.'' Berömmer han och ser stolt ut. Igen, varför bryr han sig?

''Hur? Jag har alltid kommit ihåg dig, det är inget nytt.'' Muttrar jag i en irriterad ton.