Amnesia

Kapitel 10 ~ I regnet ~

Kapitel 10 ~ I regnet ~

Jag vaknar av regn smattrande på fönster rutan, de flesta skulle nog sucka över regn på en sommardag men inte jag, jag älskar regn! Jag kan bara sitta i ett fönster och se hur vatten sakta fyller en hink eller hur människor springer för att undvika att bli blöta hur länge som helst. När jag var liten lekte jag alltid i sommar regnet och mina föräldrar fick till slut skicka ut Parker att för att hämta mig till middagen för att jag vägrade komma in.

Jag stirrar upp i det vita taket en stund innan jag sätter mig upp i sängen, detta är inte mitt rum. Jag känner igen den lila filten, en grön fåtölj och böckerna staplade bredvid fåtöljen, rummet känns bekant dock.

Jag kliar mig tankfullt i nacken, jag känner inte hur mina fingrar glider igenom mitt hår, det är visst uppsatt i två inbakade flätor. Jag drar ut snoddarna och slänger dem åt sidan, mitt nu lockiga hår faller ner över mina axlar, har det alltid varit så långt?

Jag hör fotsteg utanför min dörr, i nästa sekund öppnas den och en ung, blond kvinna sticker fram huvudet. Hon ler varmt, jag känner igen henne starkt men kan inte riktigt sätta fingret på det. 

"Godmorgon, Ollie. Jag heter Sofie, hur mår du idag?" Hon biter sig i kinden som om hon tänker på något annat.

"Jag mår bra, antar jag." Säger jag i en skrovlig röst, jag lägger mina armar i kors och hostar, osäker på vad jag ska säga. Min hals är torr och slemmig.

"Behöver du mer hostmedicin?" Frågar hon omtänksamt.

"Ehm, visst, antar det." Jag ler spänt och gungar rastlös från tå till häl. Med en snabb nick stänger hon dörren och lämnar mig ensam i det främmande rummet.

Jag smyger ut ur rummet och igenom den långa, ljusa korridoren. Det liknar ett sjukhus förutom att i ett sjukhus så springer det alltid omkring folk och det är alltid högljutt. Här är det helt tomt och knäpptyst förutom regnet smattrande mot fönstret.

Jag kommer ut till vad som ser ut som ett sällskapsrum, det finns massa soffor och fåtöljer. Jag kryper upp i en fåtölj bredvid ett stort fönster som lyser upp hela rummet, jag hostar igen.

Jag befinner mig i ett höghus, antagligen på högsta våningen, nedanför finns en stor gräsplan med en liten lekplats, några träd, en parkering... och en person. En person med en svart hoodie står ensam i spöregnet lutad mot en gungställning. 

Jag är nyfiken på vem det är, jag har en känsla av att jag känner dem. Jag måste veta vem de är och varför de står ute i regnet, har ingen bra anledning att ta reda på det förutom min brinnande nyfikenhet.

Jag tassar omkring på tå i hopp om att inte den där Sofie eller någon kommer hitta mig, jag har en känsla av att hon inte kommer låta mig gå ut i regnet, speciellt inte när hon verkar tro att jag är sjuk av någon anledning. Samtidigt som jag tänker det nyser jag högljutt, jag ser mig panikslaget omkring. Någon måste ha hört det där.

"Ollie?" Åh, nej! Måste hitta en utväg och det är snabbt.

Som om någon besvarade min bön ifrån ovan ser jag en dörr på glänt, över den finns det en 'exit' skylt mirakulöst nog. I dörrspringan har någon lagt en tjock pinne så dörren kan inte slå igen. Jag sparar ingen tid och sprintar emot dörren och slänger upp den, trappor eller hiss? Hiss, duh. Jag hör Sofie ropa mitt namn än en gång från insidan innan hissdörrarna stängs och hissen åker neråt i byggnaden. Jag andas tungt, det var nära ögat.

När jag kommer ut i regnet på måste jag blinka konstant för att hålla regndropparna ur ögonen. Personen står kvar lutad mot gungställning, luvan täcker ansiktet men jag ser tydligt här ifrån att det är en kille. 

"Hej!" Ropar jag, min röst sviker mig så det blir ett hest pip, det är iallafall högt nog för killen att upptäcka mig. Finn, det är Finn! Till och med härifrån känner jag igen dem där gnistrande, gröna ögonen. Igår kommer jag ihåg att han berätta för mig om hur han skulle åka bort i några dagar, vad gör han här fortfarande?

"Ollie? Vad gör du här?" Hans röst är hes som min, men också väldigt trött och en smula irriterad, som vanligt då. 

"Jag såg dig stå här ensam i regnet och blev nyfiken." Svarar jag simpelt. "Skulle inte du iväg? Vad gör du här fortfarande?"

"Jag åkte för fyra dagar sedan, jag kom hem idag." Finn torkar sig i ansiktet med ärmen på den dyngsura hoodien.

"Omöjligt, du sa ju igår att du skulle iväg." Fnyser jag och försöker skratta men misslyckas.

"Jo, Ollie, det har gått fyra dagar. Du kommer dock inte ihåg dem för att du har minnesförlust, freak." Muttrar han irriterat och masserar sin tinning.

"Minnesförlust? Förklara snälla." Vädjar jag och tar några steg närmre.

"Du är som en guldfisk, när du vaknar på morgonen har du glömt bort allt som hände dagen innan, du bor på ett mentalsjukhus sen två år tillbaka då dina föräldrar..." Han slutar tvärt och skakar trött på huvudet. Jag försöker smälta informationen men det är inte så svårt som det säkert borde, jag har hört det här förut, från honom.

"Men jag kommer ihåg dig." Mumlar jag och tar ännu ett steg närmare. Alla våra konversationer kommer tillbaka till mig, solklara.

"Ja, så speciell är jag." Säger han sarkastiskt och sätter sig ner på den ostadiga gungan och begraver ansiktet i händerna, det är något som stör honom.

Jag slår armarna om mig själv, det är inte speciellt kallt men det regnar och molnen på himlen hindrar solens strålar att värma mig. Jag hostar igen och går på stället för att hålla värmen.

"Du låter sjuk, du borde gå in." Muttrar han och lyfter huvudet, han ser på mig med sina trötta ögon. 

"Följer du med?" Hostar jag.

"Nej." Svarar han kort hon gömmer ansiktet i händerna igen.

"Jaha." Jag sätter mig ner bredvid Finn på en annan gunga. Detta påminner om igår... ehm jag menar för fem dagar sedan. Förutom mitt stilla huttrande är det helt tyst, ingen säger ett ord. Jag väntar tålmodigt på att han ska till slut ge upp så vi kan gå in igen för att torka och värma oss.

"Jag har varit i tingsrätten." Jag tittar upp på Finn, han döljer fortfarande ansiktet i sina händer så jag kan inte utge om han skojar eller inte. Jag måste bara utgå från att hans hesa, allvarliga röst att han talar sanning.