Amnesia

Kapitel 4 ~ Minnesförlust? ~

Kapitel 4  ~Minnesförlust ~

 Solljuset lyckas hitta en springa mellan gardinerna och ljuset lyser rakt i mitt ansikte, jag öppnar ögonen prövande och kisar irriterat mot ljuset. Trots att det verkar som om solen precis stigit upp skiner den endå starkt, jag ska gå ut idag, kanske cykla till stranden men min vän Denise. Mamma sa att jag inte fick lämna huset förän dem var tillbaka men vårt hus ligger så nära havet så det är nog okej, hon behöver inte veta. 

Jag sätter mig upp i sängen och öppnar gardinen, i vanliga fall är utsikten från mitt fönster utöver våra grannars hus och en gles skog runt omkring men inte den här gången. Jag befinner mig i ett radhus, högsta våningen ser det ut som, konstigt för jag och min familj bor vanligtvis i en villa. Min utsikt består av en stor gräsmatta med en liten lekplats, följer man en bred grusväg från huset jag befinner mig i kommer man till en liten parkering med några bilar parkerade. Allt är omringat av ett stängsel, inget litet stängsel som man har runt ett dagis utan ungefär dubbelt så högt. Det finns dock en grind vid utgången, den ser ganska säker ut. 

Jag studerar kort rummet, min mammas gröna fåtölj är här med några av hennes böcker staplade bredvid. Jag känner inte igen något annat än det och den lila filten som jag sovit i, jag har defenitivt varit här förr.

Jag bestämmer mig för att utforska lite, jag hittar ett par svara tights och en stor hoodie. Jag är fortfarande osäker på vart jag är men det känns som om jag borde veta. 

Jag kommer ut i en korridor, vita väggar och golv. Jag hör ljud längre bort i korridoren, troligen i ett annat rum. Har jag varit här förr? Känns bekant, det ser lite ut som en sjukhus. Jag går igenom korridoren försiktigt tills jag kommer till vad ser ut som ett sällskapsrum.

''Godmorgon, Ollie. Du är uppe tidigt.'' Jag vänder mig till två personer iklädda blått, sittande i en soffa. De ser ut som om det jobbar här och ler vänligt mot mig. ''Fortsätt gå ner för den hallen och gå igenom den stora glasdörren så kommer du till matsalen. Det är bara du och Finn vakna än.'' 

Finn! Jag känner någon som heter Finn, det är jag helt säker på! Jag joggar nerför hallen tills jag kommer till den stora glasdörren som leder in till matsalen, allt känns väldigt bekant.

Jag stiger in och ser direkt en ung kille sitta vid ett ensamt bord, jag går fram till honom utan att säga något. Han tittar på mig ointresserad, han bjuder inte in mig till att sitta ner bredvid honom utan bara tittar på mig men sina intensiva gröna ögon. Jag känner mig obekväm, jag kommer ihåg att jag sprang in i honom för inte så längesen och att han inte riktigt gillar mig. 

''Sluta stirra på mig, creep.'' Jag rycker till av den irriterade tonen i hans röst. Han kommer ihåg mig va? Jag kommer ihåg hur vi träffades men inte exakt när.

''Jag heter Ollie.'' Säger jag skakigt och räcker försiktigt fram min hand. Han sneglar på den men fortsätter sedan stirra på mitt ansikte, jag drar långsamt tillbaka den.

''Ollie, är inte det är pojknamn?'' Frågar han en aning hånfullt.

''Det är ett smeknamn.'' Förklarar jag snabbt. När jag tänker efter så kommer jag inte ihåg mitt riktiga namn, det finns där någonstans men allt är helt suddigt. Finn rycker på axlarna och går tillbaka till att äta sina flingor, varför ska han vara så svår att prata med? ''Du heter Finn, va?'' Jag lägger till ett 'va?' på slutet för att inte verka för onormal.

''Vi träffades fan igår, varför...'' Han tystnar och studerar mig, jag blir obekväm och fumlar med mina fingrar. ''Juste, du har minnesförlust, men du kommer ihåg vad jag heter.'' Jag rycker till vid ordet 'minnesförlust'. Har jag minnestförlust?

''Hur... jag...?'' Finn lägger huvudet på sned och flinar roat mot mig.

''Jag kommer så uttnytja din minnesförlust, kommer du ihåg något från igårdagen?'' Jag sätter mig, försöker samla mina tankar och absobera informationen. Vadå minnesförlust?

''Jag sprang in i dig, du verkade inte gilla mig särskilt mycket.'' Mumlar jag och stirrar ner i bordet.

''Du är också skyldig mig pengar.'' Flinar Finn. 

''Intressant att säger det efter att du kommit ihåg att jag har minnesförlust." snäser jag och blänger på honom.

''Det var bara ett skämt, ta det lugnt.'' Jag himlar trött med ögon och ställer mig upp för att ta lite frukost. Mattanten hälsar vänligt på mig som om hon redan kände mig, jag hälsar blygt tillbaks som om jag hade en aning om vem hon är och när vi senast sågs. 

Jag sätter mig ner vid Finns bord igen men gör ingen ansträngning att hålla någon konversation vid liv, det känns som om vi känner varandra men endå inte. Han ser så bekant ut, jag vet att jag träffade honom igår, hela igårdagen är lite suddig och jag vet inte hur jag kom hit men jag vet att jag träffade honom.

''Kan du sluta stirra på mig?'' Morrar Finn blänger än en gång på mig, varför ska han alltid blänga ilsket på mig? Jag har inte gjort något.

''Kan du berätta vem du är exakt? Kan du också berätta vart vi befinner oss?'' Finn, höjer först på ögonbrynen men suckar högt.

''Varför? Du kommer inte minnas det imorgon, jag orkar inte gå igenom detta varje morgon.'' Såklart jag kommer minnas, men jag antar att det inte spelar någon större roll, jag måste gå hem snart.

''Visst, jag ska gå hem endå så.'' Muttrar jag och äter de nu mjuka flingorna i min fil, Finn blir tyst. Jag sneglar upp på honom snabbt och ser hur han nästan ser bekymrad ut.

''Ollie, hörde du inte att jag sa att du har minnesförlust. Det är antagligen anledning varför du är här, du kommer nog inte härifrån.'' 

''Jag hörde dig, allt kommer vara som vanligt imorgon dock för mina föräldrar kommer hem då. Jag måste hem nu, de sa att jag inte fick lämna huset och jag har visst spenderat en hel natt här.'' Jag ler lite men Finn bara ger mig en sorgsen och medlidsam blick, som om han tycker synd om mig. Jag förstår mig inte på honom. 

''Synd, för du kommer inte här ifrån. Du kanske tycker att du inte hör hemma här men det gör du, du är lika mentalt skadad som alla andra här.'' Han ger mig ett snett leende. ''Förutom mig då, men det är en annan historia.'' 

''Vart är vi någonstans, Finn?'' Säger jag allvarligt och reser mig sakta från bordet.

''Vi befinner oss på ett mentalsjukhus för ungdommar, förutom den där konstiga tanten, jag vet inte riktigt vad hon gör här. Du känner henne va? Jag såg er sitta tillsammans.'' Han säger det så lätt, som om det inte vore någon big deal.

''Vem?'' Jag har så många frågor och så få svar. Jag känner inte tanten han pratar om, jag antar att jag har glömt det också. Jag bor på ett mentalsjukhus, varför bor jag inte hemma med min familj. Jag kanske har minnesförlust men jag borde endå få träffa mina föräldrar. 

''Äh, glöm det. Åh vänta, det kommer du ju inte göra iallafall.'' Finn skrattar roat åt sitt eget skämt om min minnesförlust. Jag reser mig upp och lämnar honom vid bordet, hur vågar han skämta i ett sådant här tillfälle. ''Ollie, det var bara ett skämt, kom igen.'' Ropar han efter mig men fortfarande med rösten tjock av skratt, jag ignorerar honom och stampar ut ur matsalen.

Dagens fråga: Är klänningen vit och guldig eller blå och svart? Jag är #teamblackandblue, dock jag ser den då och då i vit och guld så jag förstår absolut hur man kan se det... men klänningen är egentligen svart och blå så ni i #teamgoldandwhite har FEL. <3