Amnesia

Kapitel 29 ~ Hopplöst fall ~

Kapitel 29 ~ Hopplöst fall ~

"Försök inget för galet nu." Skrattar en bekant röst utanför dörren, det är den där Ace igen. Vänta! Om Ace är här, betyder inte det att också...

Dörren öppnas och ingen annan än självaste Finn Maurer kommer in. Han ser inte så utsliten och hemsk ut som jag hade förväntat mig, han ser faktiskt ganska välmående ut. Hans hår är blött, som om han precis duschat.

Jag sitter kvar på filten och stirrar på honom. Han lägger huvudet på sned på tittar roat tillbaks på mig. Jag väntar på att han ska börja berätta och han ser ut att vänta på detsamma, skillnaden är att min dag har varit väldig långtråkigt medans hans troligen varit väldigt händelsefull.

''Tänker du inte ens hälsa på mig?'' Flinar han.

"Välkommen hem." Hälsar jag misstänksamt och granskar honom efter nya skador. Finn får syn på den halvt uppätna pizza biten och ler mot mig.

"Har du sparat pizzan till mig? Det behövs inte, jag har redan ätit." Så jag har alltså suttit här och stirrat på en pizzabit jag lika gärna kunnat äta? Skit också!

"Du ser ut att haft en bra dag." Muttrar jag tjurigt och rycker tallriken ur Finns händer när han sätter sig bredvid mig. Han har oroat mig helt i onödan. Jag vet att jag borde vara glad att de inte misshandlat honom något mer, jag är bara hungrig och tjurig.

"Den kunde vart värre." Suckar han och rycker på axlarna. "De tvingade mig inte att fightas utan jag fick göra småsaker som att smuggla dem saker, spela-" jag avbryter honom.

"Fuska." Rättar jag och slukar i mig resten av pizzabiten.

"Okej, fuska. Jag trodde att jag hade glömt bort det mesta eftersom det var ett tag sen men allt sitter kvar i fingrarna." Han sträcker ut sin hand och ser ner på sina snabba och smidiga fingrar. Det är hans fingerfärdighet och skarpa sinne som hjälpt honom överleva här ute. De egenskaper många slackar i.

"Hur ofta kommer du behöva göra det här?" Viskar jag och håller ut min egen hand, den ser så liten ut jämfört med hans.

"Jag börjar på riktigt imorgon kväll, sen gäller det varje natt tills de inte längre har någon användning för mig. Jag gör i stort sett samma sak som jag gjorde förr, fast med mindre frihet." Jag vill fråga vad som händer sen, efter att dem inte längre har någon användning för honom, men jag vet redan. De kommer göra sig av med oss och det är slutet för mig och Finn.

"Du ska bara veta, att om du någonsin får chansen, så måste du fly." Han vet redan detta men jag känner att jag behöver ta upp det. Finn lägger huvudet fundersamt på sned och ser på mig med smala ögon.

"Och lämna dig här, ensam? Kommer inte på fråga." Ska han seriöst börja vara emotionell och dramatisk?

"Ja, du gör ju ingen nytta med att sitta och hålla mig sällskap. Jag skulle göra detsamma." Finn ser stött ut men jag förstår över huvud taget inte varför. Någon måste hämta hjälp. Jag klarar av att sitta ensam några timmar eller till och med dygn om det betyder att jag åtminstone kommer till säkerhet till sist.

"Om jag flyr så kommer du få lida för det. Tänk om jag inte hinner få polisen hit i tid, tänk om dem flyttar dig eller ännu värre..." Finn avslutar inte mening men jag förstår ändå vad han tänkt säga. De dödar mig som hämnd, det är därför jag är här. Förhindra Finn från att fly.

"Dem kommer ju göra sig av med oss båda en dag." Rösten darrar och jag ler försäkrande för att hindra tårarna från att spilla. Jag vill inte visa Finn hur skräckslagen jag faktiskt är. "Lova mig att om du får chansen... så flyr du och hämtar hjälp." Finn öppnar munnen för att protestera men jag tystar honom. "Lova mig, jag gör detsamma."

Jag har aldrig sett Finn så osäker innan. Hans panna är glansig och hans fingrar ser ut att ha en brottningsmatch med varandra.

Min hand reser sig självmant för att smeka hans kind  men jag låter bli. Jag försöker övertala honom att lämna mig, det är ingen tid för... sånt. Jag står emot frestelsen att röra honom och lägger armarna i kors. Jag gillar inte den här känslan.

''Nej. Det var jag som fick in dig i den här knipan, om det inte vore för mig hade du varit säker och inte i den här skitiga situationen.'' Han reser sig upp och begraver frustrerat sina fingrar i sitt hår. ''Förlåt, Ollie! Förlåt.'' Jag ler sorgset men sitter kvar och betraktar honom gå av och an.

''Finn, om det inte vore för dig hade jag suttit kvar på det där hemmet och glömt bort dag för dag.'' Säger jag lugnt men Finn är fortfarande upprörd.

''Du hade iallafall varit levande.'' Åt detta skrattar jag glädjelöst.

''Levande? Kallar du att sitta på ett hem i två år men inte komma ihåg någonting att leva? Vem vet hur länge den här minnesförlusten sitter i! Tänk så är jag bara ett hopplöst fall, Finn. Jag har inget att förlora och jag kommer aldrig förlåta dig om du inte tar din chans när den kommer.'' Jag flåsar andfått efter mitt lilla tal och undviker Finns blick. Tårar rinner ner för min kind och samlas på min haka där dom droppar ner på mina skakiga händer.

 Nu vet han, nu vet han, hur hopplös jag faktiskt är. 

''Goldie.'' Jag sneglar upp på honom snabbt när han använder mitt fåniga smeknamn. Han ler, varför ler han? ''Goldie, du har redan börjat komma ihåg saker själv under en längre tid, du är inte så beroende av mig och andra som du tror.'' Han sätter sig på huk och torkar bort en tår från min kind. Jag drar mina knän upp till hakan och håller om mig själv.

''Tack vare dig, men jag är inte på långa vägar okej.'' Viskar jag och vägrar möta hans varma, tröstande blick.

Under en lång tid är det helt tyst. Finn sitter fortfarande framför mig och ser fundersam ut, han tänker över det, hoppas jag. Jag vet inte ärligt talat om jag skulle klara av det om jag fick chansen och det var han som var kvar. Hur tänker jag? Såklart jag skulle, det finns inget annat alternativ. 

Tiden går och när han fortfarande inte säger ett ord går jag bara och lägger mig på filten. Om han nu vill rädda mig så gör han det igenom att ta risken, inte låta mig sitta här och förmultna. 

Precis innan jag känner hur sömnen för bort mig hör jag honom mumla mot mitt öra. ''Jag lovar.'' En tyngd lyfts från min bröst och jag somnar med ett lättat leende på läpparna.

^^ Hej! Ursäkta mig om detta  kapitlet är lite rörigt och förvirrande. Skrev mitt i natten och just detta kapitlet var en bitch att skriva så bleh.

// Pia ^^