Amnesia

Kapitel 5 ~ Föräldralös ~

Kapitel 5~ Föräldralös ~

Efter några minutet av tanklöst cirkulerande i korridorerna hittar jag en dörr där det står Personalrum. Jag knackar försiktigt och väntar tålmodigt, någon rör sig där inne och jag hör fotsteg närma sig dörren.

"Ja?" En ung kvinna med blont hår uppsatt i en hästsvans öppnar dörren, hon ser läskigt bekant ut. "Godmorgon, Ollie. Du är uppe tidigt." Hon vet mitt namn, jag borde antagligen veta hennes också.

"Hej...?" Hälsar jag osäkert i väntan på att hon (troligen än en gång) ska presentera sig.

"Sofie." Avslutat hon med en suck, jag mår så dåligt över att jag glömt vem hon är. Jag försöker verkligen men allting är blurrigt.

"Så va det ja." Mumlar jag skamset. "Hur som helst har jag några frågor om min... minnesförlust om man kan kalla det de." Sofie stirrar storögt på mig som om hon inte kan tro sina ögon.

"Hur vet du att du har dissociativ amnesia? Vem berättade det för dig?" Jag vrider tveksamt på mig, varför reagerar hon såhär? Dissoactiv amnesia, det låter ganska hemskt.

"Finn, under frukosten." Berättar jag tyst och ska precis fråga vad exakt Dissoactiv amnesia är men hon hinner före.

"Hur fick Finn reda på det?" Varför alla dessa frågor? Det var ju jag som skulle få svar på mina.

"Jag hade visst berättat för honom igår men jag vet inte om jag tror honom. Jag kommer ihåg att jag sprang in i honom och att han inte verkade gilla mig, men jag har ju dissociativ amnesia som du sa så då borde jag ju inte minnas... det." Jag känner hur jag rabblar så jag avbryter mig själv, detta måste vara förvirrande för henne.

"Vilka underbara nyheter!" Kvittrar Sofie och skakar mig lätt om axlarna, jag stirrar oförstående på henne. "Du minns Finn, Finn hjälper dig att minnas och förstå. Det brukar ta lång tid att få dig förstå din diagnos men Finn hjälpte dig på bara några minuter." Hon skrattar lyckligt och skuttar på stället lite barnsligt, jag bara ler osäkert.

Jag vill få svar på mina frågor, det är allt. Sofie ser nog det för hon slutar skutta och ser mer allvarlig ut.

"Kom, jag ska berätta hela historien." Hon tar min hand och leder mig igenom korridorerna till några tomma soffor, hon sätter sig i en fåtölj så jag slår mig ner i en brun läder soffa mittemot.

"Kan du börja med att berätta vart mina föräldrar är?" Det är egentligen bara det jag vill veta.

"Jag ska berätta från början." Hon tar ett djupt andetag innan hon börjar. "För två år sedan lämnade en mamma och pappa sin 13 åriga dotter Emilia ensam hemma för att åka upp till Emilias brors universitet. Han var nyinflyttad så de skulle hjälpa honom flytta in och möblera hans nya lägenhet, sedan var planen att han skulle följa med dem hem igen. På vägen hem hamnade dem i en bilolycka, ingen överlevde." Jag kände en stark koppling, mina föräldrar och min bror var på väg hem... hon kan inte mena att- "Du är Emilia. Efter ett sådant trauma drabbades du av dissociativ amnesia, du glömde bort varje dag och levde kvar i den dagen innan du fick reda på att din familj gått bort. Du lever om samma dag om och om igen." Jag söker ord men det finns inga, vad ska man säga när man fått reda på att ens hela familj dött. Inte bara dött men också att jag imorgon inte kommer komma ihåg att dem är döda. ''Hänger du med?'' Frågar hon och ler försiktigt.

"Så jag är 15 år, heter Emilia och är föräldralös." Sammanfattar jag det hela.

"Japp, du fyller faktiskt 16 om ett tag." Jag nickar tyst och drar upp mina ben till hakan. "Det är en sådan vacker dag så jag tänkte att vi kunde gå ut, klä på dig så kommer jag och hämtar dig snart." Med det reser hon sig upp och går iväg. Jag rör mig inte utan sitter kvar i samma position, försöker ta in informationen.

Det känns som om jag borde sörja men till vilken nytta? Om detta hände dagligen så skulle jag spendera varenda dag med att sörja, jag måste göra det bästa av situationen och koncentrera mig på att förbättra mitt minne. Sofie blev så glad när jag berättade hur jag minns saker från igår, det betyder väll att jag gör framsteg.

"Godmorgon, Ollie. Godmorgon, Fredrik." En liten, smal flicka kommer gående emot mig. Hon vinkar lätt till mig och sedan till den tomma platsen bredvid mig i soffan.

"Godmorgon?" Hälsar jag tveksamt. Jag vill först rätta henne eftersom jag inte heter Ollie, jag heter Emilia. Dock så gillar jag namnet Ollie mycket mer så jag låter det vara.

"Jag heter Lauren, vi brukar sitta vid samma bord i matsalen." Presenterar hon sig, hon ser (som alla andra) väldigt bekant ut. "Ska vi följa dig till ditt rum?" Frågar hon och tittar än en gång på den tomma platsen bredvid mig.

"Vi?" Frågar jag.

"Jag och Fredrik alltså, vi hittar bra här omkring." Jag påminner mig själv att jag bor på ett mentalsjukhus.

"Okej, tack Lauren... och Fredrik." Lägger jag till och följer efter henne. Hon mumlar tyst för sig själv och ibland går hon nära längst väggen som om hon undviker något mitt i hallen, hon ser menande på mig så jag kopierar hennes rörelser för att själv inte gå in i vad som än finns där.

Vi kommer fram till min dörr där vi skiljer oss åt, hon fortsätter gå mumlande ner längs korridoren.

Jag öppnar dörren och stiger in i rummet där jag vaknade i imorse, jag ser dock på det helt annorlunda nu. Den gröna fåtöljen och den lila filten gör nästan ont att se på nu när jag vet hela sanningen.

Jag kommer ihåg att Sofie snart kommer och hämtar mig. Jag letar fram ett vitt, löst linne och ett par jeans shorts som täcker ungefär halva låret.

Jag ser mig i en smal spegel på väggen när jag är klar, jag ser så annorlunda ut från vad jag minns. Min kropp är ännu inte fullt utvecklad men jag har blivit mer "kvinnlig" om det är tillåtet att säga efter två år. Jag är längre och smalare, mitt hår har också blivit längre men inte jätte mycket eftersom jag gissar att de klipper det då och då. Förut såg jag helt normal ut, en vanligt 13 åring. Jag var lite knubbig men inte över det normala, jag var också ganska lång men igen, inte onormalt lång.

"Emilia?" Hör jag Sofie ropa från andra sidan dörren. Jag svarar först inte men kommer sedan ihåg att det är mitt riktiga namn.

"Kan du kalla mig Ollie?" Frågar jag och öppnar dörren.

"Jadå." Hon vänder sig till dörren mittemot min och knackar på den. "Finn, är du klar?" Finn öppnar barskt dörren och blänger på oss.

"Jag är inget dagisbarn, ni behöver inte hålla mina jävla hand när vi bara ska gå ut på gården." Fräser han mot Sofie som inte alls verkar påverkad över hans attityd, jag rycker till när han svär och pillar nervöst sönder mina nagelband.

"Kom nu, sluta bråka." Suckar hon och vinkar på oss att följa efter henne. Jag sneglar snabbt på Finn innan jag springer ikapp henne, hon i jämförelse med Finn verkar mycket trevligare. Alla jämfört med Finn är faktiskt mycket trevliga, han är bara generellt en otrevlig person.