Amnesia

Kapitel 26 ~ Tårar av lättnad ~

Kapitel 26 ~ Tårar av lättnad ~

''Jag går och köper oss glass.'' Säger mamma och plockar fram till pengar ur sin strandväska. Det är stekhett idag på stranden och hela familjen svettas ihjäl. Jag älskar vanligtvis värme men idag är till och med jag dränkt i svett och om man inte badar så måste man nästan alltid sitta i skuggan för att inte få värmeslag.

''Jag kan göra det.'' Erbjuder jag mig glatt och reser mig upp från min plats under det röda parasollet. Jag känner den gassande solen bränna mot huden, jag kan verkligen behöva lite glass nu.

''Ja, visst.'' Ler mamma och räknar pengarna. ''Jag tog visst inte med mig så mycket, det räcker iallafall till tre stycken isglassar.'' Säger hon och lägger några mynt i min hand. Synd, jag var verkligen sugen på en stor strutglass.

När jag står i kön och kollar vad jag har för val så faller min blick snabbt på en chokladstrut med karamellsås. Om jag struntar i att köpa glassar till dem så har jag råd med en sådan glass... men det skulle vara själviskt.

''Sno två stycken isglassar och använd pengarna till att köpa den du vill ha.'' Viskar en bekant röst nära mitt öra, Finn? Han står bakom mig och vilar sin haka på min axel, hans mörk blonda kittlar min kind. "Eller så kan du bara sno tre stycken stora glassar, det funkar också."

''Jag kan inte stjäla, det skulle vara fel.'' Viskar jag tillbaka.

''Dom ligger ju bara där, han ber dig i stort sätt att ta dem.'' Fortsätter Finn viskande. Plötsligt ligger det faktiskt två stycken glassar där men inte isglassar utan dem där stora som jag ville ha. ''Ta tre betala för en.'' Finn försvinner bakom mig och plötsligt är det min tur.

''Den, tack.'' Säger jag och pekar på bilden av chokladglassen. Mannen böjer sig ner i kylen för att plocka upp glassen, nu har jag chansen. Jag tvekar först men hinner snappa åt mig glassarna och gömma dem bakom ryggen.

''15 kronor.'' Ler mannen och räcker mig den tredje glassen utan några misstankar. Jag lägger dem på bänken emellan oss för att slippa använda handen jag gömmer glassarna med och går därifrån med tre stycken. Jag gjorde det, jag känner mig så levande! Adrenalinet som pumpar och lättnaden är större än skulden jag känner. Det är som Finn sa, bara två glassar.

''Finn, jag lyckades.'' Skrattar jag och springer tillbaka till mina föräldrar. ''Du trodde inte att jag skulle klara av det men-'' Jag avbryter mig själv när jag inte ser varken mina föräldrar eller Finn ligga på våra filtar. På våran förra plats ligger nu Ace och hans gäng, vad gör dem här?!

''Bra jobbat, raring.'' Flinar Ace som plötsligt står precis framför mig, han tar glassarna och sätter sig igen. ''Du lär dig snabbt, en dag kanske du kan vara med i vårat gäng.'' Skrattar Ace och dem andra stämmer in.

''Aldrig!'' Skriker jag men jag hör inte längre skrattet, stranden är borta och det är inte längre stekande hett. Jag kurar ihop mig och inser då att jag ligger på ett kallt golv, va?

När jag slår upp mina ögon bländas jag först av starkt ljus, jag kanske fortfarande är på stranden ändå. Nej, det kan jag inte för det är så satans kallt och när mina ögon vant sig vid ljuset så ser jag att det är en lampa och inte en gassande sol.

''Finn?'' Säger jag i en hes röst och sätter mig upp för att få en bättre bild av rummet. Det är inte direkt något intressant att se, det ser ut som något slags källarförråd med några lådor och hyllor här och var. Det finns en liten mörk hall till en dörr som jag gissar är låst men man vet aldrig. När jag tänker på det, hur kom jag ens hit? Varför är mina händer bundna? Det sista jag kommer ihåg var att Finn blev nerslagen och den där killen la ett piller i mitt och Finns mun, Ace tror jag han hette. Allt är suddigt efter det.

Jag reser mig klumpigt upp och snubblar fram till dörren. Mitt huvud gör ont och min mun är äckligt torr. Jag är fortfarande lite groggy, hur länge har jag legat avsvimmad? Jag trycker ner handtaget med mina hopknutna händer och till min förvåning så går dörren upp, men samtidigt som jag öppnar den så hör att ett plingande, som när man går in i en affär. På andra sidan dörren ser jag en mörk trappuppgång, jag ser inte ens vad den leder till.

''Ace, hon har vaknat!'' Ropar någon slött. Jag antar att dem pratar om mig.

''Alex, du hämtar henne. Jag är upptagen.'' Ropar någon annan, den här gången känner jag igen rösten men kan inte riktigt placera den.

Plötsligt slås en dörr upp längst upp i trappan och jag bländas än en gång innan mina ögon vänjer sig och jag utmärker en person stå i dörröppningen. Det måste vara den där Alex som skulle hämta mig men... han ser väldigt liten och smal ut. Efter ytterligare några sekunder upptäcker jag till min överraskning att Alex är en tjej. Hon har axellångt, askblont hår och ett par lösa svarta byxor med ett vitt linne. Hon ser ut att vara i 20 års åldern ungefär men hennes stränga min får henne att se äldre ut.

''Upp då och du vågar inte försöka något.'' Fräser hon och blänger på mig med sina kalla, gråa ögon. Seriöst? Vad skulle lilla, späda jag möjligen kunna göra som den här super atletiska och tuffa tjejen inte skulle kunna klara av? Plus att mina händer fortfarande är bundna.

''Vart är Finn?'' Frågar jag henne samtidigt som jag vinglar upp för trappen.

''Kom.'' Muttrar hon surt och går, jag följer nervöst efter henne.

Det är ett till synes gammalt hus med lådor och små grejor överallt, som om de precis flyttat in eller något. Jag skymtar inget öppet fönster men sådana här hus ser inte ut som om det hör hemma i staden så jag gissar att vi kanske befinner oss någonstans i skogen eller på landsbygden.

''Vart är vi?'' Dum fråga som jag vet att hon inte kommer svara på. Som förväntat så svarar hon inte och blänger irriterat på mig istället.

Hon leder mig igenom massa hallar och rum, om Finn vore här hade jag försökt att memorera dem men jag vet att utan honom så är det meningslöst. Vi skulle lika gärna kunna gått runt i en cirkel och jag skulle bara tro att det är ett väldigt stort hus.

Vi stannar utanför en dörr som Alex knackar på, några sekunder senare öppnas dörren av en flinande kille som verkar bekant. Alex knyter upp mina händer men jag tar inte blicken från killen, försöker placera honom.

''Ollie, perfekt.'' Känner jag honom, jag tror iallafall inte att vi är vänner.

''Ehm, hej?'' Hälsar jag osäkert. ''Hur vet du mitt namn?''

''Åh, juste. Amnesia var det ja. Jag heter Ace, kommer du ihåg mig nu?'' Ace? Den Ace som satte dit Finn för ett mord han ej begått och gav honom alla de där ruskiga ärren. Jag backar bakåt tills min rygg slår emot en vägg, de båda utbyter en blick och skrattar hånande åt mig.

''Vart är Finn?'' Viskar jag nästan ohörbart. Ace nickar mot rummet att han precis kom ut ur, vad har han gjort med Finn? Utan att tveka rusar jag förbi dem in i rummet, de försöker inte ens stoppa mig.

Rummet är smutsigt och har få möbler. Det som fångar min uppmärksamhet är dock blodet på väggarna. Finn sitter lutad mot en vägg, blod sipprar från hans näsa, mun och tinning. Hela han är slagen gul och blå. Tårar rinner ner längst mina kinder men det är tårar av lättnad, för när han får syn på mig lyckas han ändå le sorgset.

''Finn.'' Snyftar jag och faller ner på knä bredvid honom. Först tvekar jag på om jag vågar hålla om honom, han kanske har för ont. Men när han lutar sig mot mig som inbjudan virar jag mina armar runt honom och gråter mot hans hår.

''Är du okej?'' Mumlar han mot min axel.

''Ja, men det är inte du.'' Skrattar jag mellan tårarna och drar mina fingrar igenom hans hår. Jag har aldrig varit så lättad över att se honom i hela mitt liv.

''Nu är jag det.'' Jag håller honom ännu närmare mig och ser i ögonvrån hur Ace stänger och låser dörren efter oss, en lättnad eftersom det betyder att jag kommer få stanna här med Finn... iallafall för tillfället.