Amnesia

Kapitel 22 ~ Emilia Thors ~

Kapitel 22 ~ Emilia Thors ~

Jag pillar bort ännu en del av min nagel som faller till marken och försvinner, om jag fortsätter pilla kommer den säkert börja blöda.

Jag vet inte hur länge jag har suttit här men det känns som en evighet, troligen en överdrift men vem vet. Jag vägrar gå in om inte Sofie kommer och hämtar mig, kanske inte ens då. Jag vill inte vara svår eller något men mina nerver tar död på mig.

Trots att det är ganska långtråkigt att sitta här i stentrappan själv så är det på ett sätt också ganska fridfullt och säkert mycket lugnare än det är där inne.

Folk går in och ut men ger mig inte ens en andra blick, de ser alla viktiga och upptagna ut.

''Ollie.'' Jag rycker till när jag hör Sofies röst bakom mig. Ljudet av hennes klackskor komma gående emot mig. ''Så, då var det dags då.''

''Redan?'' Muttrar jag och drar mina fingrar nervöst igenom mitt hår. Jag har sedan länge sedan försökt hålla ihop frisyren, nu är det lika trassligt som vanligt. ''Behöver han inte mer tid att prata med sin advokat?'' Jag är inte redo, aboslut inte.

''Att skjuta upp det hjälper inte, kom.'' Jag sitter envist kvar. Sofie suckar lågt och sätter sig bredvid mig. ''Finn uppskattar verkligen att ha dig här som stöd. Du behöver inte oroa dig för honom, han klarar sig alltid.'' Säger hon och stryker tröstande min arm.

''Jaja, vi får det överstökat.'' Muttrar jag besegrat och reser mig upp.

''Jag fattar inte varför du är så nervös, det är inte direkt din rättegång?'' Jag rycker ovetande på axlarna och följer efter henne till ingången. Inte jag heller.

''Du vill väll inte att din kusin ska bli dömd för ett mord han ej begått, eller? Jag kommer troligen inte komma ihåg detta imorgon för att Finn inte är här, jag behöver honom.'' Svarar jag blankt.

''Finns någon annan anledning?'' Flinar Sofie retsamt och knuffar mig lekfullt i sidan med armbågen. Jag gör en irriterad grimage men väljer att inte svara. Ärligt talat så vet jag inte vem Finn är för mig längre.

Vi stiger in i en ljus sal med högt i tak, allt ser nytt och modernt ut vilket jag inte hade förväntat mig. Mina ögon faller direkt på den kvinnliga domaren i mitten, hon går igenom några papper framför henne men höjer blicken när hon ser oss komma in, hon går därefter tillbaka till sina papper.

När jag ser mig omkring i salen ser jag också Finn sitta längst bort med sin advokat och diskuterar mumlande. För en sekund får vi ögonkontakt, jag ler prövande och han besvarar själv med ett litet leende innan han vänder tillbaka sin uppmärksamhet till advokaten. Att bara se honom själv sitta där lugnt och stillsamt lugnar också mig själv. Som Sofie sa, han klarar sig alltid.

''Emilia Thors.'' Först reagerar jag inte när en kvinna kommer fram till oss. ''Emilia Thors?'' Frågar hon igenom och ser frågande på mig och det är först då jag förstår att hon pratar med mig?

Vänta lite... Thors? Heter jag Thors i efternamn? Gillar skarpt det efternamnet. Ollie Thors, låter bekant och jag älskar det!

''Ja, det är jag.'' Ler jag stolt och sträcker på mig.

''Bra, din plats är där.'' Säger hon och pekar mot ett par stolar i hörnet på vänster sida, Finn sitter närmare domaren på höger sidan. ''Du har säkert hört detta innan men det finns en chans att du blir framkallad av domaren, du ska då sätta dig vid det där bordet.'' Fortsätter hon och nickar mot ett bord snett framför domaren.