Amnesia

Kapitel 42 ~ Nu eller aldrig ~

Kapitel 42 ~ Nu eller aldrig ~

Efter cirka 20 minuters rask vandring börjar vi närma hos någon slags civilisation och jag är redan så tacksam över att Rickard valde att följa med för att han, till skillnad från mig, har faktiskt lite koll på läget. Trots att han sällan varit utanför stängslet så har en någorlunda bra ide hur världen utanför fungerar.

Planen är att ta en stadsbuss till sjukhuset så att vi inte behöver slösa tid med att springa omkring i stan hela natten och behöva fråga främlingar efter vägen. Detta är nytt för mig dock, jag har aldrig varit ute ensam utan Sofie eller Finn iallafall inte vad jag kommer ihåg.

Rickard och jag utbyter inga ord förens vi befinner oss i stan utanför vad ser ut som en galleria. Det är få bilar och människor men ingen verkar bry sig om oss, liksom varför skulle dem? Nu börjar jakten på en busshållplats.

''Vet du vart sjukhuset ligger?'' Frågar Rickard mig frånvarande och fortsätter gå.

''Nej, såklart jag inte gör.'' Fnyser jag stött och joggar ikapp honom.

''Kommer du inte ihåg något över huvudtaget?'' Muttrar han och jag grimaserar irriterat bakom hans rygg. Det låter som han skyller på mig för att jag har minnesförlust som definitivt blivit bättre men det betyder inte att mina gamla minnen kommit tillbaka.

''Men nej, om Finn inte var med mig, vilket han inte var, så har jag inga som helst minnen från tiden påväg eller ifrån sjukhuset.'' Rickard har slutat lyssna på mig vid det här laget och spanar ut längs vägen i sökande efter en busshållplats. Dock jag hinner själv inte ens lyfta blicken för att leta innan han fått syn på en busskur en gata bort och sätter fart.

Hur jobbig han är än så skulle jag inte klara mig utan honom här ute. Att jag ska vara så nedrans hjälplös.

Efter en kort promenad för Rickard men en lång sprint för mig når vi busskuren och det tar cirka tre sekunder för Rickard att dra slutsatsen vart vi befinner oss, hur långt bort sjukhuset ligger och att komma till slutsatsen att bussen inte längre är nödvändigt. Jag står bara flåsandes bredvid honom och nickar som om jag har koll på vad exakt att pratar om.

''Visa vägen, antar jag.'' Rickard är iväg innan jag ens hunnit återhämta mig och jag springer dödstrött efter honom.

Efter cirka en kvart når vi sjukhuset och plötsligt blir allt verkligt igen. Sjukhuset är gigantiskt, det finns ingen chans att jag ska lyckas ta mig igenom hela sjukhuset och hitta Finns rum oupptäckt. Till och med på natten är sjukhuset fullt med personal.

Vi närmar oss dom stora glasdörrarna och jag känner pulsen öka i mitt bröst och all luft omkring mig blir torr. Svetten rinner från min nacke längs min ryggrad, alla möjliga symptom på att jag är  jävligt nervös.

Vi fortsätter framåt men helt plötsligt stannar Rickard och jag vänder mig förvirrat om mot honom men han rör sig inte ur fläcken. Han skruvar lite på sig men ser inte särskilt osäker ut. 

"Då var det dags att skiljas åt." Vänta va? Nej nej nu har jag förlitat mig helt för mycket på Rickard för honom att bara lämna mig.

"Va? Varför?" Jag tar ett steg emot honom men han backar då avvikande.

"Emilia..." Ollie, rättar jag honom tyst i huvudet. "Du låg inlagd på just det där sjukhuset gissar jag för några månader sedan, om du nu har turen att få träffa Finn kommer de skicka hem dig direkt efteråt. Jag planerar inte att bli infångad så snabbt iallafall." Förklarar han lika nedlåtande som alltid. Jag förstår dock, han följde ju inte direkt med för min skull.

"Jaha, får väll bara önska dig lycka till då." Rickard svarar inte utan bara nickar och vänder sig om och går lika självsäkert som alltid iväg. Han kommer klara sig fint på egen hand.

Någon jag aldrig lär mig förstå mig på är Rickard. Jag förstå inte varför han blev inlagd på psyket från första början eller iallafall varför han är kvar.

Med en nervös suck vänder jag mig åter till huvudentrén, det är nu eller aldrig.

Det är som förväntat inte personalfritt där inne men bortsett från den manliga sköterskan som sitter vid disken och några få halvsovande människor i väntrummet, är det helt tomt. Det är mitt i natten men sjukhus brukar ju alltid vara i full rulle. Sköterskan granskar mig från topp till tå och ser minst sagt förvirrad ut vad en ensam tjej gör här mitt i natten utan tecken på skador.

"Hej." Hälsar jag osäkert och går fram till disken.

"Godkväll, vad kan jag hjälpa dig med så här sent?" Misstänksamheten är uppenbar.

"Jag skulle vilja träffa Finn Maurer?" Det kommer ut som en fråga men jag vill inte ge honom intrycket av att jag är osäker på vad jag vill.

Han skriver något på sin dator och efter några sekunder lämnar hans ögon skärmen och möter bestämt min blick igen. Jag vill vika undan men kämpar emot den instinkten.

"Finn Maurer, koma patienten, inlagd för cirka tre månader sedan?"

"Det är han." Bekräftar jag och försöker mig på ett leende.

"Och vem är du?" Nu kom den svåra biten, jag har ingen bekräftad relation med Finn men jag vill heller inte ljuga.

"Emilia."

"Emilia vadå?" Jag känner svett pärlor bildas på min panna och pulsen ökar. Emilia vadå? Varför kommer jag inte ihåg? Jag har ju blivit mirakulöst bättre dom senaste månaderna så varför kan jag inte minnas mitt eget efternamn?!

"Emilia... ehm. Jag är hans... flickvän okej så jag vill verkligen träffa honom!" Utbrister jag. Det känns konstigt att kalla mig själv hans flickvän, den titeln är jag inte tillåten att bara ge mig själv sådär men i nuläget är det högst nödvändigt.

"Vänta lite, Ollie?" Jag rycker till av att höra mitt namn. Jag förmår mig själv att nicka bekräftande iallafall. "Vad gör du här? Vet Sofie att du är här? Nej såklart hon inte gör! Hur kom du då hit? Rymde du?" Jag känner mig överväldigad av frågor och vet inte vilken jag ska besvara först vilket jag heller inte har tid med.

"Jag måste träffa Finn."

"Finn ligger fortfarande i-" Början han men jag avbryter.

"Jag måste träffa Finn." Upprepar jag allvarligt. "Om du vill ringa Sofie och få henne hämta mig tillbaks så gör det men jag måste träffa Finn." Något förändras i sköterskan blick, jag ser sympatin han känner för mig och jag hoppas att det ska vara nog.

"Följ med." Lättnaden är enorm och jag kan knappt bärga mig under tiden han leder mig igenom korridorer och andra i personalen som ger mig igenkännande blickar.

Vi stannar framför en dörr och sköterskan ger mig en sista sympatisk blick innan han sakta öppnar dörren och där... där ligger han.

^^Hej! Förlåt förlåt att det tagit sån tid men vart upptagen och när jag väl skrev ett kapitel så raderades det och jag blev så jävla lack att jag inte orkade skriva om det, så ursäkta alla möjliga misstag. Nu är det dock klart och oroa er inte det är inte slutet obviously. Vet ej när nästa är klart men ha tålamod.^^

//Pia