Amnesia

Kapitel 34 ~ Förhöret ~

Kapitel 34 ~ Förhöret ~

''Hur ska jag bada med den här?'' Snyftar jag och ser ner på mitt stora, klumpiga gips som täcker halva min arm. Jag och mina storebror sitter i väntrummet på sjukhuset medans mina föräldrar skriver ut mig.

''Du får bada med en plastpåse över det.'' Muttrar Parker och ritar med tuschpenna på mitt gips. Det började med hans signatur men nu har han börjat måla landskap och allt möjligt som får plats. Vart ska mina kompisar signera om han tar upp all plats?

''Om du ska rita så får du ju iallafall rita fint.'' Fnittrar jag och studerar hans dåligt ritade porträtt av mig och honom på en regnbåge. 

Han lägger tillbaks pennan och drar upp sin mobil istället, jag uppfattar ett litet leende leka över hans läppar. Hans kinder skiftar till en aningen rosa nyans och om jag hade tagit hans puls i just det ögonblick han läste meddelandet på sin mobil så hade man hört hur hans hjärta slog ett extra slag.

''Är det Leah?'' Jag kan inte låta bli att le över min storebrors förälskelse. 

''Kanske det.'' Flinar han och lämnar ensam mig för att ringa henne. 

En dag hoppas jag att jag ska få vara lika förälskad som Parker, att vara lika lycklig som honom när han är med Leah verkligen något att ströva efter. Han kan inte sluta att prata om hur fantastisk hon är, han hoppas att hon ska bli hans flickvän en dag. Jag hoppas också för min brors skull, hon är trevlig, dem förtjänar att vara lyckliga tillsammans.

''Verkligen.'' Instämmer Finn som plötsligt sitter bredvid mig, kan han läsa mina tankar nu också?

''Han gillar verkligen henne och jag tror att hon gillar honom med.'' 

''Jag hoppas att vi också en dag kan vara så lyckliga tillsammans.'' Säger Finn plötsligt väldigt seriöst. Jag ser förvirrat på honom, hans gröna ögon borrar sig in i mina som om han egentligen menar något annat.

''Ja, hoppas också det.'' Jag vet inte riktigt vad jag ska svara.

''Med det går inte.''

''Varför inte?''

''Du skulle ju rädda mig så att vi kan vara som dem men jag sitter fortfarande kvar i det här lilla rummet som bara blir mindre och mindre för varje minut du bara ligger här och drömmer. Snart så kommer jag krossas, Ollie.'' Jag sträcker ut min hand för att röra vid honom men jag når inte.

''Det finns inget jag kan göra.'' Min röst darrar då jag fortsätter försöka nå honom men han är plötsligt så långt bort.

''Vakna, Ollie! Vakna!'' Det är inte längre Finns röst, jag känner igen den där rösten. ''Snälla, Ollie, vakna.'' 

Plötsligt så ansluts jag av mörker men det är annorlunda nu, jag är vaken. Jag känner temperaturen i rummet och hör en person snyfta intill mitt öra, en riktig person i den riktiga världen. Jag ligger i en mjuk säng och jag kan avgöra trots att mina ögon är stängda att rummet är ljust, någon håller också i min hand.

Hela min kropp värker men inget gör extremt ont vilket är en lättnad. Jag har dimmiga minnen av att jag strövar igenom skogen och på dem tomma gatorna, jag får syn på något gult också men längre än så minns jag inte. Jag är förvånad att jag kommer ihåg något överhuvudtaget.

Jag öppnar försiktigt ögonen och bländas av ett väldigt ljust rum. För att vänja ögonen blinkar jag några gånger. Först nu uppstår snyftningarna och för ett kort ögonblick är det tyst och blickstilla.