Amnesia

Kapitel 8 ~ Gamla vänner ~

Kapitel 8 ~ Gamla vänner ~

"Okej, plan. Ollie tar filten, jag tar korgen och Finn... du håller dig nära och vågar inte smita." Beordrar Sofie och blänger varnande på Finn som himlar irriterat med ögonen.

Jag kan inte låta bli att undra över deras relation. Sofie behandlar mig och alla andra som ömtåliga, sjukliga patienter men Finn med som en lillebror. Han verkar ju inte sinnessjuk men endå, det hon sa med hans vänner pekar också på att de känner varandra på en djupare nivå än bara patient och sjukvårdare.

Jag öppnar bildörren och andas in den friska luften, jag blir ännu spralligare och skuttar omkring. Finn däremot ser inte missnöjd ut men inte speciellt glad ut heller, han himlar med ögonen när han ser hur exalterad jag är. Måste vara tråkigt att ständigt leva i tristess.

"Spring inte iväg nu, håll er nära mig." Trots att hon säger det till oss både vet jag att hon menar det specifikt till Finn. Han nosar runt som en hund och försöker diskret avlägsna sig från oss men Sofie hinner säga till innan han går för långt.

Vi väljer en plats i en ganska tom del av parken. Finn tar så fort jag lagt ner filten störst plats igenom att strecka ut sig över hela, jag sätter mig på den lilla plats som finns kvar och blänger surt på Finn. Han ler busigt och låtsas stretcha för att putta ut mig på gräset, jag får krypa tillbaka om och om igen eftersom han aldrig verkar ge sig. Sofie var smart nog att ta med sig en egen sittdyna så att hon slipper dela filt med oss.

Överallt ser vi andra ungdommar i vår ålder gå fritt, det enda jag och Finn kan göra är att avundsjukt sukta efter deras frihet. Trots att vi befinner oss utanför stängslet känner jag endå det osynliga kopplet runt min hals, det håller mig tillbaka och kommer senare tvinga mig tillbaka bakom stängslet. Men som tur är jag ju en guldfisk, guldfiskar har små skålar för att när de simmat ett varv och trott att dem utforskat allt det finns att utforska så klickar deras hjärna in Reset och de har plötsligt en helt ny skål att utforska.

"Goldie? Vakna!" Jag vaknar ur mina tanker, Finn gungar en kycklingklubba i ansiktet på mig. Pojken är glupsk, han har redan ätit upp alla sina och har nu gett sig på mina.

"Varför 'Goldie'?" Frågar jag och tar tillbaka min kycklingklubba, hans smeknamn är förvirrande.

"Goldie, som i guldfisk, du är ju i stort sätt en guldfisk." Sofie knuffar till honom med foten men han ignorerar henne.

"Varför skulle han följa med nu igen?" Frågar jag Sofie och smäller till Finns hand från mina kycklingklubbor när han försöker sno dem än en gång.

"Jag hoppas att det ska hjälpa dig minnas detta imorgon, du minns ju trotsallt hur ni möttes igår." Jag sneglar på Finn, vi utnyjar alltså honom, men han får komma ut så han vinner också på det.

"Vänta lite, betyder detta att jag måste tillbringa mer tid med henne?" Jag känner mig stött, jag kanske inte är den roligaste personen häromkring men jag är iallafall relativt trevligt vilket han absolut inte är.

"Det skulle verkligen uppskattas och inte bara av mig." Hon ger honom en menande blick och han nickar förstående, jag vill veta men vet att det är lönlöst att fråga än en gång.

Jag ser mig omkring istället, det är inte lika intressant att studera "normala" människor än det är att studera galna, de som gör konstiga saker helt utan att förstå några konsekvenser eller följder.

Jag ser några ungdommar i min ålder, jag kunde ha suttit bland dem och prata om mina oviktiga problem. Istället sitter jag här och tar upp information som jag kommer ha glömt imorgon. En av killarna i gruppen ser mig stirra på dem och upplyser alla de andra om det, jag har nu hela gruppens ögon på mig. Jag känner inte igen någon av dem men en tjej reser sig hastigt upp när hon får syn på mig, känner hon mig?

"Emi!" Ropar hon och kommer springande emot mig, jag reser mig upp men är fortfarande osäker på vem hon är. Hon slänger sina armar runt min hals och kramar mig hårt, Sofie och Finn bara stirrar tyst på oss. 

"Hej?" Hälsar jag och klappar henne försiktigt på axeln, jag får svårt att andas när hon håller mig så hårt.

"Herregud, detta är så galet. Vi pratade liksom precis om dig. Kkan du snälla berätta vad som hände? Du bara slutade komma till skolan, var det två år sedan? Vi fick reda på det med dina föräldrar och din bror Parker, förlåt att jag inte kunde vara där för dig, gumman. Du gick liksom bara upp i rök, ingen fick tag i dig." Jag försöker hålla hennes takt men hon fortsätter babbla och jag förstår inget. ''Jag har saknat dig så, vart bor du nu?''

Hon släpper mig när hon upptäcker mitt sällskap. Hon sneglar snabbt på Finn och Sofie, hennes blick stannar extra länge på Finn. Hon drar fingrarna igenom hennes nästan svarta, blanka hår och ler mot dem.

"Hej, jag heter Marie, jag var en god vän till Emilia här innan hom plötsligt bara försvann." Hon blinkar mot Finn och ler större.

"Hej, Marie. Kan jag få prata med dig där borta, ensam? Jag måste förklara något om Emilia." Jag förstår vad hon ska säga till henne så jag slår mig ner bredvid Finn igen. Marie blinkar mot Finn igen innan hon följer efter Sofie.

Jag ska precis börja äta när vi än en gång blir störda, nu är det resten av ungdomsgänget. Tjejerna verkar inte så intresserade i mig utan snarare i Finn, varför stirrar alla på Finn?! Har en ett löv i håret eller?

"Tjena, Emilia var det va? Vi hörde rykten om att du åkte in på ett dårhus, är det sant?" Frågar en av killarna.

"Ja, för två år sedan dog min familj så de satte mig på ett mentalsjukhus. Jag kommer inte ihåg namnet på min diagnos men ni kan kalla det guldfisk-syndromet." De skrattar roat fast det inte var ett skämt. Jag ler blygt och sneglar på Finn för jag vet inte vad annars jag ska göra. Han verkar nästan obekväm med all upp märksamhet han får av tjejerna.

Sofie kommer tillbaka med Marie, hon kommer springande med öppna armar som innan. Jag stålsätter mig för ännu en kvävande kram.

"Åh, Emi! Jag visste inte att du har minnesförlust, du kommer säkert inte ihåg mig!" Tjuter hon och kramar mig hårdare än förr. Varför kramar hon mig när hon vet att jag inte kommer ihåg henne, hon förstår inte att jag fortfarande ser henne som en främling.

"Jo, jag-" Börjar jag men hon avbryter mig.

"Men du verkar inte sinnessjuk? Du är ju normal förutom att du inte minns då." Jag flackar nervöst med blicken, inte riktigt säker på hur jag ska förklara. Jag vet att Sofie redan berättat men det känns som jag är skyldig henne något för att jag glömt bort henne, vi var säkert bra vänner.

"Känner du fortfarande Denise?" Frågar jag och ler prövande när hon släpper taget om mig.

"Hon bytte skola typ ett halv år efter att du försvann." Hon lägger huvudet skeptiskt på sned och backar tillbaka ett steg, hennes leende dör ut. "Så du kommer ihåg Denise men inte mig?" Hon ser upprörd ut, jag sneglar på Finn men han rycker bara ovetande på axlarna.

"Förlåt, jag kan inte riktigt styra över vad jag kommer ihåg. Jag träffade exempelvis Finn här igår, av någon anledning minns jag honom så..." Jag slutar prata när jag ser att det inte hjälper.

"Det är lugnt, coolt. Jag tror vi ska gå, det var kul att se er." Hon ger mig en lätt, kall kram och tittar sedan menande på hennes vänner. Tjejerna lämnar motvilligt Finn och gruppen går och sätter sig där dem tidigare satt.

"Fan då." Mumlar Finn när jag slumpar ner på filten igen bredvid honom.

"Svär inte." Mumlar jag dystert och lutar huvudet i mina händerna, den här föreningen gick ju bra. Jag vet att det inte är mitt fel, men ändå känner jag en sådan skuld välla upp i mitt bröst. Jag borde inte ha nämnt det där med Denise.

Finn ska precis börja äta min kyckling igen men jag tar den barskt ifrån honom, han ser putar oskyldigt med underläppen och blinkar vädjande. Jag suckar tungt och ger honom motvilligt min kycklingklubba, jag har ändå tappat apptiten.