Amnesia

Kapitel 24 ~ Paranoid ~

Kapitel 24 ~ Paranoid ~

Känslan av iaktagelse försvinner inte trots att jag går på en stig runt omkring i parken. Ibland tror jag att jag ser något i ögonvrån men när jag vänder mig om så finns det inget där, som ett spöke. Jag kanske bara är paranoid, vem skulle egentligen få för sig att följa efter mig? Jag har suttit inspärrad på ett mentalsjukhus under en sådan lång tid att jag omöjligt skulle ha fått någon slags relation med någon utanför.

Jag sätter mig ner på en bänk bredvid en buske, jag plockar nervöst löven och ser ständigt mig över axeln. Den här plötsliga otrygga känslan förstör min korta tid i friheten, jag kan inte slappna av och mina nerver är på spänn. Varje litet ljud i buskarna får mig att rycka till och jag har ingen aning om varför jag känner mig så paranoid!

Okej, jag måste koncentrera mig på något annat. Framför mig kastar några barn frisbee, de ser ut att vara runt 10 år gamla. Det skulle vara ganska kul att vara med men de skulle säkert inte låta mig vara med, jag är för gammal. Vad finns mer? På en av bänkarna vid dammen sitter ett gammalt par, de sitter och pratar och matar gässen brödsmulor. Dem ser ut att ha det trevligt och det får mig att känna mig ännu ensammare.

Efter att gått ytterligare ett varv runt parken ger jag upp och sätter mig på en avlägsen bänk mittemot en lekplats. Men samtidigt som jag sitter där och tycker synd om mig själv så möter jag någons blick. En kille som står kanske 50 meter ifrån mig i sitt gäng av vänner stirrar på mig. Han vänder sig snabbt om och säger något till gänget jag inte är tillräckligt nära för att höra, strax efter så avlägsnar de sig från honom och försvinner ut ur parken men inte utan att först kolla på mig misstänksamt. Jag vänder min uppmärskamhet mot killen som lämnades kvar och som kommer nu gående emot mig.

Han har svart, kort hår och ju närmare han kommer lägger jag märke till hans hasselnötsbruna ögon. På sättet han går så märker man att den här killen har självförtroende, han är också muskulös vilket signalerar på att man inte vill bråka med honom. Hans blick är fortfarande låst vid min och han säger inte ett ord tills han sitter på bänken bredvid mig.

''Hej.'' Hälsar han simpelt med en raspig röst, liknar Finns en aning.

''Hej.'' Mumlar jag tyst och stirrar fortfarande på honom med stora ögon.

''Vad heter du tjejen?'' Jag försöker svara men min hjärna blankar alla möjliga svar. Kom igen! Ollie, Emilia, Goldie, vad som helst!

''Vad heter du?'' Svarar jag istället och lägger armarna i kors för att få mina händer att sluta skaka.

''Leo.'' Skrattar han. ''Har du inget namn eller?'' Jag är glad att han tar min dumhet som ett skämt.

''Jo, jag har bara lite svårt att komma ihåg det.'' Jag tvingar fram ett nervöst skratt eftersom det känns lämpligt.

''Du verkar ju lite annorlunda. Hur gammal är du?'' Frågar han istället. 13... nej 16!

''16.'' Yes! Ett rätt svar till slut. ''Du då?'' Han ser ut att vara typ i Finns ålder men hans stora muskler och hans perfekt skulpterade ansikte får honom att se lite äldre ut.

''21. Är du här med någon? Du ser lite vilsen ut.'' Av någon anledning får jag dåliga vibbar från den här killen, varför kom han hit och började prata med mig utan anledning? Eller finns det en anledning?

''Ja, mina vänner Sofie och Finn.'' Något i Leos blick förändras, han lutar sig närmare mig och hans leende växer knappt märkbart. Han känner Finn, det var därför han kom och pratade med mig.

''Jaha, vart är dem då?'' Jag vet inte hur mycket jag vågar säga, han kan ju lika gärna vara en gammal vän till Finn men han skulle också kunna vara en fiende. Ace, han kanske är någon i Aces gäng.