Amnesia

Kapitel 13 ~ Finn Maurer ~

Kapitel 13 ~ Finn Maurer ~

Jag sitter ensam i ett litet rum som ser ut att vara någon slags möteslokal, mina papper är redan fyllda med klotter då jag infinner mig ganska tidigt. Jag hör hela tiden folk röra sig utanför dörren, dock ingen öppnar och jag börjar tro att jag blir lurad.

Imorse berättade en tjej som heter Sofie för mig om min ''sjukdom''. Jag vet inte om det inte har träffat mig ännu eller om jag bara är riktigt bra på att ta in och gå vidare, trots att jag aldrig hört om det förr så känns det så otroligt bekant och det var ingen större chock. Hon berättade att Finn och jag hade en studiesession vilket jag faktiskt kommer ihåg att vi bestämde igår, jag tror det var igår iallafall.

Plötsligt öppnas dörren av Finn, han ser nästan förvånad ut över att jag är där men nickar till hälsning och sätter sig på andra sidan av bordet. Jag upptäcker att han bär glasögon, de förstör lite av hans tuffa image men han passar förvånadstvärt bra i dem.

Vi säger först ingenting vilket känns konstigt, borde vi inte ha kommit ur det här stadiet ännu?

''Väntar vi på något?'' Frågar jag till slut.

''Nej, vi kan börja om du känner dig redo. Vilket ämne känner du dig mest bekväm i?'' Frågar han och släpper ner ett par böcker med en duns på bordet.

''Matte.'' Svarar jag snabbt utan att tveka. 

''Nej, sådant som matte lägger sig på den väntra delen av hjärnan tillsammans med alla andra logiska tankar som att läsa och skriva och kunna räkna ut problem. Vi ska jobba med den högra vilket är den del du har något fel med, den som håller minnen och kreativitet med mera.'' Jag blir helt ställd, sen när har han blivit någon lärare/terapeut. Jag trodde att vi skulle plugga tillsammans och inte bara skulle fokusera på mig.

''Okej, vad är då mina val? Eftersom jag antagligen inte får välja själv.'' Muttrar jag och studerar de böcker han placerat framför mig på bordet.

''Historia, engelska, kemi, geografi,fysik...'' Han rabblar upp massa ämnen och jag bara nickar ointresserat. ''Så, vilket blir det?''

''Kemi.'' Gäspar jag slött och bläddrar lite en stor vetenskapsbok.

Studierna går bra... tror jag. Men när Sofie kommer för att titta till oss sitter vi och har en intensiv match av pappersfotboll, Finn leder knappt och det är väldigt jämnt. Till mitt försvar så har jag inte spelat pappersfotboll på två år och är en aning ringrostig.

''Så hur går det här då?'' Frågar Sofie och sticker ut hakan skeptiskt.

''Ja, först och främst så fuskar hon.'' Muttrar Finn och gör ännu ett mål, pappret flyger igenom mina fingrar och landar i mitt knä.

''Du leder så vad spelar det för roll.'' Snäser jag tillbaka och plockar upp lappen för att själv kunna skjuta iväg den, jag siktar och gör mål emellan hans fingrar. Jag flinar belåtet och han blänger surt på mig.

''Så du erkänner alltså att du har fuskat?'' 

''Hur fuskar man ens på det här?'' Fnyser jag och lägger armarna i kors.

''Du gör målet mycket mindre och det är meningen att du ska skjuta bakom strecket men du går ändå för långt fram.'' Detta är ett väldigt barnsligt och ointelligent kiv om att skjuta en pappersbit emellan någons fingrar.

''Jag har mindre händer än du!'' Utbrister jag. Finn ska precis argumentera emot men Sofie hinner före.

''Okej, okej, det är nog nu! Har ni ens gjort något?'' Stönar hon frustrerat och granskar våra nästan tomma anteckningar.