Amnesia

Kapitel 21 ~ Ärlighet och Genuinitet ~

Kapitel 21 ~ Ärlighet och Genuinitet

Jag vankar av och an, vilket bara det känns omöjligt i den här snäva kjolen, av nervositet. Jag justerar ständigt mina kläder och hår vilket bara får allt att se ännu värre ut.

Idag är det dagen, dagen då Finns öde kommer bli bestämt... jag vet inte han har inte givit mig några detaljer om följderna av hans brott, men mord är en ganska seriös sak att bli anklagad för.

''Hej, jag heter... Emilia.'' Ordet känns konstigt i min mun, men de vet säkert redan att jag heter det så de skulle nog bara rätta mig om jag sa Ollie. ''Jag heter Emilia, jag är 16 år och har bott på ett sinnesjuk i lite mer än två år.'' Provar jag att presentera mig själv, allt känns fel. ''Skoja bara.'' Skrattar jag tyst för mig själv. ''Jag heter Ollie och är 13 år, jag bor inte på ett sinnessjukhus utan är bara här tillfälligt tills mina föräldrar och min bror Parker kommer hem.'' Det känns rätt men det är fel, sorgligt nog.

Åh, vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Jag är bara en sinnesjuk tonåring, jag kan inte vara en så stor roll, eller hur? Ja, jag är bara en reserv. Detta hänger inte på mig, jag är en sådan liten del av allt ihop att domarn säkert inte ens skulle lyssna.

''Är du redo?'' Hör jag Sofie ropa utanför dörren. Skojar hon? Jag är så långt ifrån redo man kan vara. Men jag gissar att hon antyder om jag är klädd och så.

''Ja, ska vi åka nu?'' Min röst sviker mig och blir helt skakig på slutet, det låter som jag är gråtfärdig vilket jag antar att jag på ett sätt är. Nej, nej! Håll dig samman nu, Ollie!

''Ja, vi måste vara där i tid. Finn måste diskutera några saker till med sin advokat.'' Upplyser Sofie mig innan jag hör ljudet av hennes fotsteg avlägsna sig. Då var det väll dags då. Mitt hjärta slår typ 1000 slag i minuter, mina händer svettas extremt mycket och vi har inte ens kommit dit än.

Jag stiger ut igenom dörren samtidigt som Finn öppnas sin, vi stirrar för en kort sekund på varandra innan vi båda ler stelt och undviker ögonkontakt. Om jag är så här nervös när det inte ens rör mig så borde ju Finn ha det mycket värre, han ser dock knappt berörd ut. Hur kan han inte behandla detta som en big deal, det är en huge deal. Han har klädd i en vit skjorta under en uppknäppt, svart kavaj med ett par lösa, svarta kostymbyxor. Han ser... stilig ut, det måste jag erkänna.

Vi säger inget utan går bara bredvid varandra till Sofie som väntar vid utgången iklädd ett par vita, tajta jeans och en vit kavaj över ett coral blått linne. Hon ser också stilig ut.

''Ollie, du ser mer nervös ut än Finn.'' Skrattar Sofie och när vi ställer oss i hissen. Hur kan de vara så lugna just nu?

''Jag är inte van vid... allt detta drama.'' Försvarar jag mig och vrider nervöst på foten.

''Man vänjer sig inte vid detta.'' Muttrar Finn och lutar sig mot hissväggen.

''Hur kan du då vara så lugn? Detta är en ganska big deal och du kunde inte bry dig mindre eller.'' Är jag för hård? Jag kan inte direkt skälla ut honom för att han inte stressar som jag. Det kanske bara är så han är, eller så vågar han inte visa sina sanna känslor.

''In every life we have some trouble but when you worry you make it double. Don't worry, be happy.'' Sjunger han samtidigt som hissdörren öppnas och han och Sofie går ut före mig.

''Du är inte mänsklig.'' Muttrar jag och följer efter dem till bilen.

''Ollie, min lilla guldfisk, istället för att oroa dig över mitt liv så kan du väll istället försöka komma ihåg vad du åt till frukost imorse.'' Med ett retsamt flin sätter han sig i bilen, Sofie kväver ett skratt vilket tjänar en mordisk blick från mig.