Amnesia

Kapitel 41 ~ En sista titt ~

Kapitel 41 ~ En sista titt ~

I samma stund som jag hör Sofies fotsteg utanför min dörr slänger jag ner min bok på golvet och släcker lampan innan jag låtsas sova under täcket. Orken att sitta och prata med henne just nu finns inte där och snart är jag ändå borta så varför spela glad nu. Jag har redan klätt på mig ett par svarta jeans och en mörk grå hoodie för att inte slösa någon tid när hon väl har åkt. 

''Ollie, är du vaken?'' Hör jag henne säga i samma stund som dörrhandtaget trycks ner. Trots att jag ligger med huvudet under täcket blundar jag ändå och ger inte ett ljud ifrån mig. ''Ollie, är du ens där?'' Försöker hon igen lite mer oroat. 

Jag andas lite extra högt för att försäkra henne om att jag fortfarande lever. Hon står tyst kvar i dörröppningen i några sekunder och när den till sist stängs igen är lättnaden enorm. Så fort Sofies bil lämnat byggnaden så är det fritt fram och jag kommer ha cirka en eller två timmar på mig när det inte finns någon personal på det här stället och såvida dem inte plötligt börjar göra nattinspektioner kommer dem inte märka att jag är borta förens på morgonen. I flera nätter har jag legat vaken och lyssnat på personalen som kommit och gått och kunnat räkna ut ett mönster. På ett anteckningsblock har jag skrivit dem exakta tiderna när de kommer och går. På grund av personalbrist finns det en liten lucka på natten där ingen jobbar då alla ändå sover, luckan är liten men min enda chans.

I dörren har jag lirkat fast lite pappersbitar som tillåter dörren att stängas med inte låsas. Det förvånar mig att ingen har reagerat på det hittills då jag har testat det flera gången under veckan. Än en gång imponeras jag över mitt eget utvecklande minne som gör planen mycket enklare att genomföra. Om Finn var vaken skulle han absolut blir överrumplad över min utveckling som person.

Jag kliver ur sängen och tar fram en undangömd sportsbag jag sakta men säkert lyckats fylla med kläder, pengar, matsäck och så vidare utan att Sofie märkt något. Därefter bäddar jag slarvigt ner lite kuddar och kläder under täcket som i mörkret förhoppningsvis lurar någon om den får för sig att bara sticka in huvudet genom dörren lite snabbt för att kolla till mig, det brukar dem inte göra men bara för att vara på den säkra sidan.  Försiktigt kryper jag upp i fåtöljer vid fönstret och väntar där tills jag ser Sofie komma ut ur byggnaden gå mot sin bil. När hon låser upp grinden reser jag mig upp och hänger väskan över axeln. En sista titt utöver rummet innan jag bär mig av igenom den mörka, tomma korridoren.

När jag går förbi ett annat fönster ser jag hur Sofie kliver in i bilen och startar den. Vid samma tid jag är vid grinden borde hon vara iallafall en kilometer härifrån vilket känns som ett säkert avstånd såvida hon inte glömt något och kör tillbaka. Jaja, den risken får jag ta men Sofie känns inte som en person som glömmer saker och ting.

I samma stund som jag greppar det tunga dörrhandtaget kommer realisationen ikapp mig vad jag håller på med och då kickar också adrenalinet in och pulsen ökar. Själva planen är som bortblåst och det enda jag vet att jag ska göra nära jag lyckats klättra över grinden är att hitta sjukhuset där Finn ligger. Hur långt bort det ligger eller vart det är exakt har jag ingen aning om. Tänk så hinner jag inte ens dit innan de hittar mig.

En aning skakigare trycker jag ner dörrhandtaget och dörren glider lätt upp. Jag pillar ut pappersbitarna och stänger dörren tyst efter mig innan jag rushar ner för trappen. ''Vad håller du på med egentligen, Ollie? Du tänker inte klart! Men det är försent nu, dörren låste bakom dig och öppnas inte igen på cirka en timma.'' Det känns galet att jag pratar med mig själv men någon måste lugna ner mig.

Efter det sista trappsteget slänger jag mig emot dörren och försöker inte längre vara diskret utan slänger upp den för att sedan sprinta mot grinden. Ju närmare jag kommer ju högre tornar den upp sig framför mig. Denna gång finns ingen Sofie att låsa upp den. 

''Okej, okej, jag fixar det här. Hur svårt ska den va att klättra över? Det kanske inte finns något bra fotfäste men jag löser det.'' Flåsar jag i ett tappert försök att tagga upp mig själv i att göra något så omöjligt, speciellt med min atletiska förmåga. Grinden är också en del av planen jag inte så enkelt har kunnat förbereda för. Eftersom jag sällan är på gården själv har jag inte hunnit träna eller gömt något hjälpredskap i närheten.

Vilt och utan någon strategi kastar jag mig mot grinden och häver mig upp en bra bit men hittar inget fäste och glider ner igen. ''Nu kör vi!'' Försöker jag igen och ska precis göra ett nytt försök när jag lägger märke till en annan närvaro bakom mig.

''Patetiskt.'' Fnyser en välbekant röst som jag absolut inte förväntade mig här ute. Rickard. Jag vänder mig hastigt om och ser mycket riktigt en flinande Rickard stå där med armarna korsade över bröstet. Något är annorlunda med honom, som om att han är lugnare på något sätt.

''Rickard! Vad gör du här ute? Du har väll inte berättat för någon?'' Han får inte förstöra mina planer. Han har inget som helst motiv förutom att jag slog han i schack för ett tag sedan.

''Dörren var olåst så jag gick naturligtvis ut. Har strosat runt här ute i kanske en halvtimme nu och väntat på att något sådant här skulle hända.'' Har rycker avslappnat på axlarna men själv är jag mållös. ''Till skillnad från dig kan jag vara diskret, att smyga förbi Sofie var en barnlek.''

Jag har inget och säga men varför skulle jag ens försöka förklara min situation. Jag måste härifrån och Rickard ger säkert inte ett skit i varför jag skulle fly. Han är smartare än så, han förstår. Grinden ser lika oövervinnelig som förut och lär inte blir enklare hur många gånger jag än försöker.

''Kan du hjälpa mig klättra över?'' Rickard ser förvånad ut över att jag frågar och lägger huvudet roat på sned, han påminner verkligen om Finn just nu.

''Varför skulle jag? Du är den enda relativt normala personen på det här psyket så detta gynnar inte mig på något sätt.'' 

''Varför kan inte du rymma också då? Du är för det mesta normal som just nu till exempel, ser ingen anledning varför du skulle behöva stanna kvar här.'' Jag justerar min väska och betraktar Rickard tänka över mitt förslag. 

''Vi kommer bli fångade.'' Jag ler varmt mot honom och nickar.

''Den risken är jag villig att ta, är du?'' Jag räcker fram min hand som en inbjudan och efter några sekunder tar Rickard lätt tag i den men släpper snabbt efter att han insett att vi delar kroppskontakt. 

''Jag boostar upp dig och jag när du kommit upp på staketet hjälper du upp mig också.'' Jag nickar och backar några steg för att kunna ta sats samtidigt som Rickard knäpper sina händer på sitt knä för mig att sätta foten i. 

Jag sätter fart och känner mig själv lätta från marken när Rickard trycker upp min fot och jag flyger nästan över grinden, eller så känns det iallafall. Klumpigt klänger jag mig fast och lyckas sätta mig. Väskan slänger jag på andra sidan och sträcker mig ner mot Rickard, redo att ta tag i hans hand. Han tar en sista titt över axeln innan han också börjat ta fart. Jag tar ett fastare tag om grinden och gör mig beredd att ta emot honom. För en sekund tror jag att vi båda kommer falla ner men jag tar i med all min styrka och innan jag vet ordet av lyckas Rickard häva sig upp på grinden framför mig och fortsätter över till andra sidan. 

Efter en långsam klättring ner ser vi bara på varandra, flåsandes och uppenbart mållösa över att vi precis lyckats fly. Frågan återstår dock, vad ska vi göra nu?

''Jag måste träffa Finn, han ligger fortfarande på sjukhuset men jag bryr mig inte. Jag måste se honom innan jag fortsätter till gud vem vet vart.'' Rickard är såklart inte förvånad över detta utan nickar bara tankfullt.

"Då blir första stoppet sjukhuset."