Amnesia

Kapitel 7 ~ Frihet är stort nog ~

Kapitel 7 ~ Frihet är stort nog ~

Jag går rastlöst omkring på gården och kan inte sluta stirra på de höga stängslet som omringar oss, vi har en stor plats att gå omkring på men inte stort nog. Frihet är stort nog. Jag känner mig som ett djur i ett zoo, jag vill inget annat och och bara komma ut härifrån, bara för en minut.

"Hej, Ollie! Du ser dyster ut, vad är det som är fel?" Sofie kommer leende emot mig och lägger en omtänksam hand på min axel. 

"Kan du öppna grinden? Jag vill ut och gå i stan, skogen, stranden eller vad som helst. Du kan följa med, jag vill bara ut och se normala människor som omväxling." Jag är ju som Finn sa "normal" så jag borde ha rätten att resa utanför området.

"Ollie, det där är en svår förfrågan. Det går emot reglerna." Säger hon tveksamt.

"Varför? Jag är inte galen som alla andra!" Försvarar jag mig, jag vill verkligen komma härifrån, ännu mer nu när jag vet att jag inte är tillåten. Jag känner mig fångad och jag hatar det, klaustrofobin stiger mig upp i halsen och kväver mig långsamt.

"Det är förbjudet, du är inte i ett stabilt mentalt stånd." Jag tar ett djupt andetag för att svälja alla hemska saker jag vill skrika.

"Jag. Är. Inte. Galen!" Upprepar jag. "Jag är inte inlagd här som patient, jag är fångad här som fånge. Jag förstår att jag inte kan flytta ut eller nått men nu vet jag, jag vet att jag heter Emilia och att mina familj dog i en bilolycla för två år sedan. Jag är förståndig nog att förstå det och förståndig nog att förstå att jag är fången här, jag vill komma ut!" Jag andas tungt efter mitt lilla tal, Sofie stirrar på mig storögt.

"Okej, vi åker. Hämta Finn och vänta här." Nickar hon och går i huset, jag är faktiskt överraskad att det fungerade. Jag skuttar segrande på stället och berömmer mig själv för min fantastiska övertalningsförmåga.

Jag springer runt huset några gånger tills jag hittar Finn sitta under trädet igen och prata med Rickard, Lauren introducerade mig för honom innan. Han verkar en aning aggressiv men jag skulle se honom som en av dem normalare här.

"Finn, goda nyheter, kom." Fnissar jag och hoppar glatt.

"Vad?" Frågar han nyfiket. Rickard reser sig upp och stirrar misstänksamt på mig, sedan smyger han iväg runt bakom lekplatsen.

"Jag övertalade Sofie att ta mig ut ur det här stället, du fick turen att följa med." Ler jag och sliter blicken från Rickard. Finn lägger huvudet på sned som en förvirrad hundvalp, hans gröna ögon glittrar i solen.

"Som en utflykt?" Frågar han, jag nickar ivrigt. "Vart ska vi?" Han låter inte alls lika entusiastiskt som jag hoppats, men vad ska man förvänta sig av någon som bara håller hemligheter och blänger ilsket på folk.

"Jag vet inte riktigt, vill du följa med eller inte? För jag vill komma härifrån så jag bryr mig verkligen inte om du vill eller inte." Jag vet inte när nästa chans kommer. Jag kommer visserligen inte ihåg dehär två åren men jag har en känsla att jag inte fått åka ut såhär förut.

"Okej, let's go." Han ler knappt märkbart, jag slår exalterat ihop händerna och springer iförväg tillbaka dit där Sofie bett oss vänta.

Vi står i tystnad medans vi väntar, varför ska det vara så svårt att prara med honom? Varje gång jag försöker slutar det med att han vägrar svara på mina frågor, då jag blir sur och går iväg.

"Vad pratade du och Rickard om?" Det är en neutral och normal fråga att ställa.

"Han anklagade mig för att ha saboterat hans plan, jag spelade med i hans lilla lek och sa att jag var på hans sida. Jag berättade om ett hemligt valv och att du hade bestämt att använda skatten i valvet till bygget av din stora robot." Jag stirrar först på honom och brister sedan ut i skratt, ett riktigt skratt.

Ett sådant skratt som är äkta och gör en lycklig, jag kommer inte ihåg senast jag skrattat ett sådant skratt. Jag kommer visserligen inte ihåg vad jag gjorde igår men det känns inte som om jag haft ett hjärtligt skratt på väldigt länge.

"De förklarar det onda ögat han gav mig." Jag torkar mig om ögonen och sträcker på mig, fortfarande med ett brett leende påklistrat på mina läppar.

"Är ni redo?" Våra blickar vänds mot Sofie som kommer gående med en korg i handen, det luktar picknick.

"Vart ska vi?" Frågar Finn när vi följer efter Sofie till hennes tjänstebil. "Kan jag hälsa på mina kompisar?" Sofie vänder sig tvärt, hon stirrar på honom som om han just bett henne att döda någon.

"Du vill alltså umgås med de-" Hon slutar tvärt och sneglar på mig, hon skakar trött på huvudet. "Vi ska till parken, om du har något problem med det så kan du stanna här men jag skulle vilja att du följde med för Ollies skull." För min skull, av någon anledning tror jag inte fullt på det. Finn muttrar något ohörbart och väntar vid grinden.

Sofie låser upp det komplicerade låset och öppnar grinden för oss, jag känner mig genast friare, som om en stor tyngd lyfts av mina axlar.

Jag sätter mig i baksätet i bilen på höger sida och Finn sätter sig på den vänstra. Han ser inte så exalterad ut vilket stör mig, om han gör något för att sabba mina chanser att få göra om det här dödar jag honom, inte bokstavligen men ni fattat poängen. 

"Du ser glad ut, Ollie." Ler Sofie och startar motorn. "Jag gav dig chansen att åka till kyrkan igår men du ville inte."

"Du kan inte ställa mig till svars för att jag sagt något jag inte kommer ihåg nu, jag hade säkert en bra anledning." Det känns konstigt att prata om mig själv som om jag vore en annan person. Det enda jag kommer ihåg från igår är att jag träffade Finn, det känns konstigt att ha ett nytt minne att kolla tillbaka på.

Jag sneglar på Finn, han stirrar tanklöst ut igenom fönstret, djupt inne i sinna tankar. Så fort han låter mig tänker jag ta reda på vem han här, jag vill veta varför han är så speciell av någon anledning. Varför lämnade han ett sådant intryck på mig att mina hjärna lyckats komma ihåg hans namn och våra minnen tillsammans. 

Han känner nog min blick på honom för han vänder dig emot mig, jag håller kvar blicken i en sekund innan jag tittar ut igenom fönstret istället. Vi åker på en ganska smal grusväg tills vi kommer ut på en riktig då jag ser andra bilar. Husen som jag förr bara sett på avstånd är nu så verkliga, det tornar upp sig över oss och jag kan till och med se människor igenom fönstren, leva sina normala liv.

Jag vet att det är fånigt att se det som en sådan stor grej, speciellt när jag inte ens kommer ihåg de två åren jag spenderat på mentalsjukhuset. Jag känner en viss sorg dock, en svag avund för dem, deras spektakulära liv utanför stängslet som jag kunde vara en del av om det inte hade varit för... 

Jag biter mig i läppen hårt, sväljer alla negativa tankar och tvingar mig själv att le. Ler man länge nog så blir man så småningom glad, det är det dem säger iallafall.