Amnesia

Kapitel 38 ~Ta tjuren vid hornen ~

Kapitel 38 ~Ta tjuren vid hornen ~

Det är nu fyra dagar efter att de hittat Finn och jag har inte för en sekund lämnat hans sida. Jag önskar bara att han kunde se mig här, höra när jag pratar med honom, känna när jag sent på kvällen kryper ner i hans säng med honom och sedan skratta åt mig när jag skamset kallar på sköterskorna för att jag strulat till med alla slangar och apparater.

Han har fortfarande inte visat några tecken på att han kommer vakna men han ser iallafall inte lika ruskig ut längre då svullnaden gått ner och blåmärkena inte är lika synliga. Läkarna säger att han fått en hjärnblödning av vad som ser ut att vara flera hårda sparkar mot tinningen, inte nog med det så hittades han också med ett djupt knivhugg i ryggen och den blodiga kniven hittades precis intill. Man skulle tro att någon som Ace iallafall skulle försöka sopa undan sina spår ändå, inte för att det spelar någon roll, han är redan körd.

I samma stund som jag reser mig upp för att gå över till hans säng öppnas dörren till vårt rum, jag stannar upp och fortsätter istället till toan för att det ska verka normalt. Sofie kommer in och ler försiktigt mot mig, hon försöker dölja en besviken suck när hon ser den fortfarande sovande Finn i sängen. 

''Har du packat?" Frågar hon mig och inspekterar mina grejer ligga utspridda över golvet.

"Varför skulle jag packa?" Jag hoppas att hon inte tänker be mig flytta tillbaks till det där hemmet, jag lämnar inte Finn sida.

"Vi diskuterade det här igår, de ska förflytta Finn till en annan sal och där får inte du plats. Det är dags att komma hem."

Hem? Jag har inget som helst minne av hur det där dårhuset ser ut och därför kommer jag aldrig kalla det ett hem. Tills jag får minnet tillbaka kommer jag motvilligt bo där men jag blir ju inte bättre utan Finns hjälp så vad är poängen.

"Följer Finn med?" Jag sneglar nervöst på Finns säng.

"Vi har inte utrustningen för att ta hand om en koma patient, tänk om något skulle hända." Jag vet att hon har rätt men jag vill verkligen att det ska gå att lösa.

Sofie lämnar rummet och jag sätter mig bredvid Finn på sängen, han ser lika fridfull och lugn ut som alltid. Jag tar hans kalla hand i min och trycker den mot mina läppar. Fortfarande ingen reaktion, inte för att jag förväntade mig någon denna gången heller. Även om jag verkligen vill vara här när han vaknar vet jag att han inte skulle vilja att jag stannade upp mitt liv i väntan, han skulle vilja att jag är tålmodig och göra det bästa av situationen. 

''Då var det dags då, du kommer säkert vakna så fort jag har gått bara för att.'' Flinar jag och boxar honom lätt på armen. ''Jag kanske inte minns något om inte du är där men jag har blivit bättre så jag ska nog klara mig bra, jag menar alltså inte att du aldrig kommer vakna... för det kommer du ju... så småningom. När du väl gör det så kommer du se hur mycket jag förbättras och du kommer vara jäkligt stolt över mig, det kan jag lova.'' 

Motvilligt reser jag mig upp och ser till att jag heller inte snubblar på någon sladd, jag är inte den mest graciösa. ''Hejdå, Finn. Vakna snart, okej?'' Jag lutar mig fram och trycker lätt mina läppar mot hans panna innan jag packar ihop alla mina saker.

När allt är packat och klart ger jag honom en sista sorgsen vink innan jag lämnar rummet. Det känns tungt men jag är målmedveten om att jag tänker klara mig igenom det här. Finn skulle inte vilja att jag bara slutade leva pågrund av hans frånvaro.

*~* ~* ~*~*~*

Klockan 14:04 stannar bilen på en liten parkering bredvid en stor, sjukhusliknande byggnad. Stället känns bekant och när vi går igenom grinden känner jag igen fler och fler saker. En gungställning där jag kommer ihåg att jag och Finn satt i regnet och pratade på. Ett träd lite längre ner där han satt och vi fick ögonkontakt, han gillade mig inte särkilt mycket på den tiden.

''Hur känns det att vara tillbaka?'' Frågar Sofie mig. 

''Bekant, nervöst.'' Jag drar händerna upp och ner för mina jeans för att torka av handsvetten som jag plötsligt blev medveten om. ''Hur många av dem här personerna känner jag?'' Jag har knappt något minne av det här stället och ännu mindre människorna som bor här.

''De har vant sig, många har varit oroliga för dig, du har ju varit här ett tag så det är väldigt tomt utan dig. Lauren var väldigt lättad att höra att du kom tillbaka i säkerhet.'' Jag nickar tyst och öppnar skakigt dörren som leder ut i ett trapphus. Vi tar hissen upp och jag kan inte sluta bli förundrad av alla minnen av mig och Finn som plötsligt dyker upp. En gång tryckte han upp mig mot hissväggen vilket skrämde mig lite grann. Jag kommer också ihåg när han berättade hur han blivit anklagad för mord och jag bara försökte fly i början men det fick sedan en motsatt effekt och jag blev mer inblandad än jag kunnat drömma om.

När hissdörren öppnas möts vi av ännu en dörr som Sofie öppnar åt mig. Därefter överöses jag av minnen som har med Finn och göra. Jag lägger handen över hjärtat som för att lindra chocken. Jag minns inget överhuvudtaget från själva stället men jag ser minnen av Finn överallt, det är extremt förvirrande för min hjärna som inte vet vad man ska tro. Det är bara överväldigande.

''Är du okej?'' Frågar Sofie mig med en stödjande hand vilande på min axel. Jag nickar stelt även om allt jag vill är att bryta ihop tills jag hämtat mig.

Jag skulle ju vara stark, måste bara lära mig ignorera alla dessa tillbakablickar. Ju snabbare jag vänjer mig ju bättre kommer det gå. Så det är bara att ta tjuren vid hornen.