Amnesia

Kapitel 28 ~ Ensam ~

Kapitel 28 ~ Ensam ~

"Upp och hoppa, min lilla loppa!" Sjunger en bekant röst lekfullt samtidigt som jag hör en dörr öppnas i rummet. Ett par armar som vilar över min midja lyfts och jag rullar gäspande iväg ifrån den varma kroppen som ligger tättinpå bredvid mig.

"Vad vill du?" Morrar Finn. Jag slår upp ögonen och upptäcker att det är Finn som nu sitter upp på filten vi spenderat natten på. Han stirrar irriterat på någon i dörren, jag rullar runt och sätter mig hastigt upp. I dörren står en bekant, muskulös kille med mörk hår och flera ruskiga ärr. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vem han är men jag får känslan av att jag ogillar honom, till synes från Finns kalla blick skulle jag säga att han inte heller är speciellt förtjust i honom.

"Finn, upp med dig." Vi både reser oss upp men killen bara ler roat åt mig. "Sötnos, du stannar kvar."

"Varför? Vad tänker ni göra?" 

"Låt det va, Stumpan. Finn." Säger han igen och visslar lockande, som man visslar på en hund.

"Men va-" Jag avbryts av att Finn lägger en försäkrande hand på min korsrygg och lutar sig nära mig.

"Det är lugnt, jag borde bara tillbaka snart." Mumlar han mot mitt öra. "Det där är föresten Ace, ifall du redan glömt." Med det går han förbi mig och följer efter den där Ace ut.

Jag lämnas ensam. Kexchokladen är slut och det finns ungefär bara två klunkar vatten kvar i flaskan. Jag hoppas verkligen att dem planerar att mata mig snart, min mage kurrar och nu är Finn borta för att göra saken värre. Vem ska jag nu bråka med för att fördriva tiden? Detta kommer bli en lång dag.

Trots min sömnighet och plötsliga utmattning utan anledning, så är det omöjlig att somna om. Men det finns inget här jag kan sysselsätta mig med.

Jag börjar med att tänka ut olika slags flyktvägar ut. Det finns varken fönster eller ventiler så vårt enda alternativ är dörren, om vi inte nu kan bryta oss igenom en betongvägg. 

Åh, det är hopplöst! Vi kommer ruttna här.

Jag vankar av och an i "cellen", inte för att jag grubblar på någon genialisk lösning utan jag pissar seriöst snart på mig. Även om jag knappt fått något att äta och dricka så har jag fortfarande gått en lång tid utan att gå på toa. Borde jag ropa på någon? Om det inte är den där tjejen som öppnar blir det pinsamt.... äh vem fan bryr sig nu? Jag är desperat.

"Hallå!" Ropar jag och bankar hårt på dörren. Jag hör dova röster prata men ingen kommer. "Jag hör er! Hallå, det här är viktigt!" Jag börjar sparka på dörren när min armar blir trötta och inom kort hör jag bekanta, rasande steg närma sig.

"Men vad?" Rytet den blonda tjejen och rycker våldsamt upp dörren. Jag döljer ett leende, hon har verkligen aggressionsproblem som flippar för att någon bankar på en dörr.

"Ifall du glömt bort så är jag en människa som behöver mat, vatten och gå på toa. Galet eller hur?" Jag vill inte reta upp henne för mycket och tjäna en till örfil men jag kan inte låta bli. Till min glädje ser hon inte särskilt berörd ut av vad jag sa.

"Snart, toan har du i hörnet." Flinar hon och börjar stänga dörren men jag sätter min fot emellan. Det gör ont eftersom jag inte har speciellt tjocka skor men det låter jag henne såklart inte se.

"Vad är du rädd för? Att du är för långsam och skulle inte hinna ikapp om jag sprang iväg. Sant, jag borde nog stanna kvar." Hon ger mig en mordisk blick vilket ger mig intrycket av att jag borde fortsätta. "Ja, du verkar ju inte göra så mycket som bara hänger här liksom. Du ska bara vakta lilla mig, du vill väll inte riskera att misslyckas med ditt enda jobb?" Hennes självförtroende vacklar, jag tror det är bra. Om detta inte går som planerat får jag kanske bara en dörr i ansiktet.

"Du är så inte värd besväret." Morrar hon. Jag tvingar än en gång tillbaka ett triumferande leende. Hon ger med sig. "Lägg ner attityden!" Med det följer jag henne längs hallen tills vi stannar utanför en vit dörr. "Du får 20 minuter och du stinker så gör något åt det." Hon fiskar upp en nyckel och schasar in mig. Från och med att hon låst dörren om mig slösar jag ingen tid.

Jag klär av mig samtidigt som jag går på toa för att så snabbt som möjligen sedan hoppa in i den omänskligt trånga duschen men endast kallvatten. Samtidigt så räknar jag på ett ungefär hur mycket tid jag har kvar. Det finns varken tvål eller schampo men lyckligtvis en handduk. Att klä på mig min snäva pennkjol och smutsiga skjorta är inte särskilt frestande nu.

Efter vad som känns väl över 20 minuter öppnas dörren av en stor kille med extremt blont hår, det ser nästan vitt ut. Jag har druckit så mycket som jag orkar av det metalliskt smakande vattnet och har spenderat den extra tid jag fått med att försöka fläta mitt hår, det går dåligt och inte speciellt snyggt men det håller iallafall det satans håret från mitt ansikte.

"Glömde att du var här inne." Mumlar han humoristiskt och inte alls skyldigt.

"Vad heter du?" Frågar jag och följer honom ut. Jag skulle faktiskt föredra att vara där inne än i cellen.

"Ludde." Svarar han i lätt ton. Det är skönt att ha någon som inte snäser varje svar som den där tjejen.

"Är Finn tillbaka?" Fortsätter jag och väntar på att han ska öppna dörren.

"Vad får dig att tro att han kommer tillbaka?" Flinar Ludde och jag spärrar vettskrämt upp ögonen. Min underläpp börjar darrar samtidigt som jag schasas tillbaka in i det fortfarande tomma rummet. Vid dörren står det dock ett litet bord, på bordet finns det en tallrik med en pizzabit på. Jag kan dock inte ens förmå mig att se på den nu när alla möjliga tankar väller upp. Han sa att han skulle komma tillbaka snart, men det kan inte han garantera.

"Du skämtar va?" Min röst darrar.

"Ja, han borde vara tillbaka snart." Hånskrattar Ludde. "Helvete, din min var oslagbar." Han stänger dörren och jag glider ner till golvet och börjar skratta av lättnad. Om jag inte redan såg sinnessjuk ut gör jag det iallafall nu.

Nu när jag vet att han kommer tillbaka så fångar den kalla pizzabiten på bordet min uppmärksamhet. Jag sträcker mig efter den och tar två tuggor, det tar all min viljestyrka att inte fortsätta. Tänk så har inte Finn ätit något på hela dagen och han har definitivt förbrukat mycket mer energi än jag.

Då får jag väll vänta, inte för att jag har något annat val.